Veckans Låt: Oh No, Elin

Den här veckan har jag återupptäckt Björn Rosenström. Och återigen hunnit tröttna på Björn Rosenström. Han gör helt enkelt inga musikaliska mästerverk, men är en jättebra artist att upptäcka lite då och då. För varje gång man gör det är han lika bra.

Björn Rosenströms låtar handlar om relationer (sex) och nöje (sprit), om man vill generalisera det hela. Han kör alltid med en akustisk gitarr och har många låtar som liknar varandra rätt mycket rent melodimässigt. Som sagt var, inga mästerverk här inte.

Jag har ändå valt en låt med Björn Rosenström den här veckan, för han har ju som sagt var tagit upp rätt stor del av min vecka. Låten heter tyvärr inte Elin, vilket vore coolt eftersom han gjort en massa andra låtar med endast ett namn som titel (Magdalena, Lennart, Egon, Ragnar, Gunilla, Glenn). Dessutom var många av dessa låtar från samma skiva som Oh no, Elin. Skivan heter ”Låtar som är sådär…” vilket är en väldigt ärlig titel på en skiva. Uppenbarligen tycker inte Björn heller att han producerar några mästerverk. Det är ändå hans överlägset bästa skiva och gillar du en låt med Björn är sannolikheten nog kring 90% att den kommer från Låtar som är sådär.

Den här låten är inte en typisk BR-låt på så sätt att den inte är rolig. Men det är ju fortfarande Björn så det är svårt att ta den alltför seriöst. Creds för stönandet i refrängen som fyller sitt syfte väl.

Eftersom jag är lat och trött kommer nu två länkar. Den första till låten och den andra till spellistan. Precis som vanligt.

Länk1. Länk2.

UPDATE 2012-05-14: Lägger till länkar enligt min ”nya” standard.

Låt: Spellista:

Hans texter som objektifierar tjejer klarar jag av, men varje gång jag ser en bild på honom mår jag illa. Å andra sidan snodde jag bilden från en tjejs blogg där hon beskrev honom som en snygging, så vad har jag att säga till om?

Epic Eminem: Stan

Länk till spellistan. Länk till låten. Länk till en bild på en katt.

Japp, fortsätter med Eminems spellista genom att lägga till en till av hans mer kända låtar och en till av hans mer seriösa låtar. Jag utgår från att alla har hört den här låten och själv har kunnat bilda en uppfattning om den. Men det är ju inte omöjligt att den uppfattning man bildat är felaktig så därför tänkte jag leverera den korrekta uppfattningen, så du vet vad du ska tycka.

Stan är ett typiskt exempel på en tungt storydriven låt. En känsla beskrivs och förstärks för varje vers, för att sedan ha någon slags twist i sista versen. Andra exempel är Teenage Dirtbag och The Ballad of Chasey Lain. Den sistnämnda är lik Stan på flera sätt, eftersom temat är att ett fan skickar brev till sin idol men utan att få svar. Den stora skillnaden är att The Ballad of Chasey Lain är mer skämtsam, när Stan är ziriuz bizniz.

Jag antar att du vet storyn i Stan så jag tänker inte dra genom den, men vad jag tycker är häftigt är att breven Stan skriver verkligen är till Eminem. Alla namn som nämns och the underground shit with Skam är riktiga grejer. Dessutom är det häftigt hur Eminem spelar med olika röster i låten för att framhäva när han är Stan och när han är Eminem. Man hör visserligen tydligt att det hela tiden är Eminem och jämför man första versen med sista så låter det rätt lika, men eftersom sista versen inte kommer direkt efter första, utan efter den tredje där Stans humör har ändrats rätt rejält så förstår man direkt att det är Eminem i sista versen. Eminems brev är så perfekt skrivet att man varje gång önskar att det hade slutat på ett annat sätt. Han gör helt rätt i att våga sig på att kritisera Stans konstiga beteende. Det gör det hela personligt och inget slentrianmässigt ”Tack för att du gillar mig, här får du en autograf, ha ett bra liv”-brev. Det visar på att Eminem faktiskt bryr sig, vilket gör det tragiska slutet ännu mer tragiskt. Även om jag lyssnat på den här låten mer än 100 gånger kan jag ändå inte låta bli att hoppas att Stan ska klara sig varje gång jag hör sista versen. Låten slutar dock på exakt samma sätt varje gång och det är lika tragiskt varje gång.

Man kan inte skriva om Stan utan att hylla Didos insats. Har du hängt med på bloggen ett tag vet du att jag älskar kvinnlig sång, eftersom den kan uttrycka så mycket mer känslor än manlig sång. Didos refräng gör sig utmärkt som ett avbrott mellan de argare och argare verserna och finns där som någon slags konstant känsla av att det är hopplöst och ja, jag tänker använda ordet igen. Tragiskt. Versionen med Elton John  är uppenbarligen inte lika bra. Elton John är ju ingen tjej liksom…

Devon Sawa som Stan och Dido som Stans flickvän i musikvideon till låten. Givetvis en riktigt bra musikvideo, även om den blivit sjukt censurerad (inte bara svordomar och dylikt, även filmsnuttar är borttagna). Här är den riktiga versionen, med flickvän i bakluckan, vodkadrickande i bilen och oklippt låt. Här är en lång censurerad version att jämföra med. Det ska tydligen finnas en version som är drygt två minuter istället för drygt åtta på grund av censur…

Bra människor.

Tänkte skriva det här inlägget tidigare egentligen, men det har liksom inte blivit av och nu har det till viss del tappat sin poäng. Men vafan, jag kör på och låtsas som om allt gått enligt planerna.

Som jag har skrivit om tidigare har jag skapat en grupp på Facebook kallad Epic year. Jag lade till Tonk och Egil direkt, eftersom de trots allt är med i Styrelsen. Sedan lade jag inte till någon mer och tänker inte göra det heller. Men jag accepterar vem fan som helst. Jag har promoteat gruppen lite halvhjärtat men den enda person som ville gå med var Marcus. Det var ju för övrigt han som sa att jag skulle skapa gruppen så det kan tyckas vara konstigt om han inte hade gått med. Oavsett vad man tycker så gjorde han det. Vilket var duktigt gjort av honom. Dessutom har han ”gillat” diverse av mina ”Epic year existerar”-utrop och intresseanmält sig till Epic day of epic awesomeness, vilket är ännu duktigare av honom. Eftersom han fram tills igår var den enda medlemmen i gruppen som kommit dit frivilligt vill jag härmed utlysa honom till medlem i Eliten. Förutom Styrelsen, som automatiskt har alla coola titlar man kan få, är Marcus den första personen som tillhör Eliten.

Vad innebär då detta? För tillfället ingenting alls rent konkret, förutom att man blivit erkänd av Styrelsen som en speciell person.

Har jag då rådfrågat resten av Styrelsen om detta? Nix, men Epic year är ju trots allt lite av min grej så de får helt enkelt acceptera. Egil eller Tonk får gärna försöka sig på något liknande, jag kommer inte sätta stopp för dem utan anledning.

Om du var uppmärksam tidigare kanske du såg att jag sa att Marcus fram till igår var den enda medlemmen som kommit dit av sig själv. För igår joinade nämligen Alex gruppen. Japp, killen som hånglade med en tjej på nyårsafton. Vilket var sjukt coolt. Kanske ännu coolare att han nu valt att joina gruppen Epic year. Bra gjort Alex! Du tillhör dock inte Eliten. Än.

En tredje person som jag vill passa på att hylla är min vän Fredrik, som efter att ha varit min vän i verkligheten en massa år numera även ville bli min vän på Facebook. Han har kanske varit tveksam förut, men nu såg han att vi hade 11 gemensamma vänner och tänkte att det var obligatoriskt att bli vän med mig. Här har vi en kille som känner igen 11 när han ser det! För att vara säker på att jag skulle acceptera hans vänförfrågan påpekade han detta faktum för mig. Jag hade givetvis accepterat ändå, men kommer någon med ett så grymt argument är det bara att ge efter för det. BRA GJORT FREDRIK! Du tillhör dock inte heller Eliten. Än. Du är ju inte ens medlem i gruppen. Vad är grejen, har du missat den?

Veckans låt: 112

Veckan som gått. Allting var inte så enkelt då. Det mesta var rätt enkelt då, men att välja Veckans låt var inte så enkelt då.

Låten som är Veckans Låt heter 112 och är gjord av en person som heter (eller kallar sig?) Alexis Weak. Hörde den första gången idag på P3 Sport. Ett program som jag inte hade något som helst intresse av att lyssna på, men det kom efter Digi-listan så… Jag stängde av rätt snabbt men av det lilla jag hann höra spelade de rätt så intressant musik i programmet och det var faktiskt ganska välproducerat. Kanske främst för att jag känner mig speciell när jag säger att något är välproducerat. Det låter liksom som att jag har någon slags koll på omvärlden då.

Därför säger jag att denna låt är väldigt välproducerad, vad nu det ska innebära. Jag har tidigare på den här bloggen trakasserat svensk hiphop. Eller om det bara var amerikansk, jag vet inte riktigt. Men jag kan trakassera svensk hiphop också, eftersom den i regel är ganska värdelös. Inte den här låten dock, för den här låten är bra. Eller nej, välproducerad menar jag förstås.

När jag hör den här låten kommer jag att tänka på hur lämplig artist Alexis Weak vore för Epic Peace & Awesome Love. Visst, det här är den enda låten jag hört av killen och resten är kanske ren skit. Jag skulle aldrig ha något som helst intresse av att gå på en konsert med killen, men skulle han vara med på EP&AL så skulle det kunna vara rätt grymt att gå dit och höra honom. Det känns som att låten lämpar sig ganska bra för att köras live, vet inte riktigt varför. Förmodligen kommer Alexis inte komma till EP&AL och ärligt talat känns det osäkert om jag kommer dit heller. Tonk verkar alltid lika på, men man vet ju hur det är med Tonk…

Kom du hit för att få reda på innebörden i låten har du kommit fel, för jag fattar inte… Visst, större delen av låten verkar handla om dåtiden och hur allting var så enkelt då. Men sedan när det var någon som ringde 112 för att det var någon som ville ha det bättre tappar låten mig. I mitt huvud har dock texten aldrig varit särskilt viktig, det viktiga är hur den framförs. Och det görs grymt bra. Musiken är givetvis klockren, annars skulle låten inte vara något alls. Gillar även refrängen med ”två personer”. Vet inte om det är två personer eller fler eller färre, men det är olika röstlägen. Vilket är coolt.

TYP!

Nu blir det snart komplicerat här, för snart kommer ett citat. Med länkar! Den första länken (som är på det första ordet) är till låten på Spotify och den andra länken (som är på det andra ordet) är till spellistan Veckans låt på Spotify. Lycka till!

Som hon du vet vad hette hon som jämt sa söta saker till mig som ”Hörrudu håll käften” och […]”

UPDATE 2012-05-14: Lägger till länkar enligt min ”nya” standard.

Låt: Spellista:

SOS Alarm. Det är de du får prata med om du ringer 112. Men de vill inte prata med dig om inget brinner, ingen är skadad och ingen begår ett brott. Så ring dem inte då.

Epic Paramore: Decoy

Så, vad är grejen med alla länkar? Att jag länkar till spellistan och låten på Spotify är ju standard procedure. Tyvärr finns inte låten på Spotify, förutsatt att man inte lagt in den själv. Vill man ändå höra den så länkade jag även till en video med hyfsad ljudkvalitet på Youtube. Dessutom länkade jag till en inofficiell musikvideo som är värd att se. Tyvärr har personen som gjort videon ändrat lite på låten för att Youtube inte ska ta bort videon. Det är märkbart sämre ljudkvalitet, så är du bara ute efter att lyssna så ta tredje länken.

Decoy. Inte Decode, en av Paramores kanske mest kända låtar, främst på grund av Twilight. Nej, det här är Decoy, en av Paramores kanske minst kända låtar. Det är nämligen inte så konstigt att den inte finns på Spotify. Den har knappt släppts över huvud taget. Enligt min gode vän Wikipedia (en), så har Decoy släppts på den version av Riot! som såldes på Hot Topic och på den ena vinylsingeln till Hallelujah. Sedan står den med som B-sides på Riot!, vad nu det ska innebära. CD-skivor har ju liksom inga B-sidor.

Konstigt nog har Decoy även släppts i två live-versioner. Dels på live-skivan The Final Riot! och dels på Live in the UK 2008 som släpptes i begränsad upplaga. Så som jag har förstått det så spelades Decoy på varenda spelning på Final Riot!-turnén. Vilket kan tyckas vara lite skumt eftersom låten liksom inte ens släppts…

Jag förstår ärligt talat inte riktigt varför låten inte släppts, eftersom den spelats live så mycket och helt klart hade platsat på Riot!. Menmen, man kan ju lyssna på den ändå om man nu vet att den finns. Vilket jag fick reda på via Youtube och du nu har fått reda på via mig. Bra, eller hur!

Omslaget till en bootleg-skiva, som innehåller Decoy.

Epic Eminem: When I’m Gone.

Låt. Spellista. För text, se nedan.

Eminems dotter heter Hailie och stavar alltså inte sitt namn som Hayley Williams från Paramore gör. Men det skiter jag i och skriver ändå Hayley nedan.

Alla som inte kunde gissa att Eminem till slut skulle dyka upp i den här serien känner mig uppenbarligen inte särskilt bra. Eminem är nämligen den första artist som jag blev riktigt engagerad i. Eller ja, Markoolio var det väl egentligen, men han nådde aldrig upp till samma nivå som Eminem (eller Paramore) gjort.

Jag vet att jag igår trackade ner på amerikansk hip hop eftersom den inte har någon tanke bakom sig. Eminem är dock undantaget som bekräftar regeln, eftersom hans låtar till stor del handlar om lyrics. Visst har han också sina ”drugs ‘n bitchez”-låtar, kanske främst med gruppen D12, men annars är det mycket hans texter som är grejen med låtarna. Han har en kategori oseriösa och nästintill barnsliga låtar som jag tyckte var kul en gång i tiden, men som jag faktiskt tröttnat på till viss del. Sedan har han ett gäng ultraseriösa och mogna låtar, som till exempel den här låten. Här visar han att man faktiskt kan rappa om annat än hur många tjejer man legat med samtidigt som man tagit droger och hatat polisen.

When I’m Gone är en enormt sorglig låt. Den handlar om hur Eminem inte kan vara med sin dotter Hayley så mycket som han vill. Jag vet inte hur mycket verklighet som ligger bakom texten, men helt verklighetsfrämmande är den nog inte. Som framstående artist är det ganska uppenbart att man har fullt upp och inte kan vara hemma så mycket. Åka runt på spelningar, intervjuer, spela in låtar och vad de nu håller på med.

Den här låten berättar historien om hur Eminem verkligen inte vill vara den han har blivit. Han vill ju bara ta hand om den dotter som han älskar över allt annat. Men hur mycket han än försöker kan han inte få ihop det och Hayley förstår inte varför det måste vara som det är. Låten är en blandning av Eminems och Hayleys syn på det hela och det är nog till stor del det som ger låten dess storhet. Situationen är så hemsk från båda håll att man inte kan göra annat än att reagera. Det ligger trots allt något i emokulturen, det finns något vackert i misär. Sorgligt, men på något sätt ändå vackert. Jag står inte alls bakom det självdestruktiva beteende som de där emosen håller på med, men jag kan ändå förstå delar av vad som är grejen.

Med risk för att upprepa mig i vissa resonemang så vill jag bara säga att något som kännetecknar den här låten, och många andra som väcker liknande känslor, är en känsla av igenkännande. Man tänker att man förstår precis hur situationen är och tänker att ”Precis så där är det ju”. Men så är det förstås inte. Jag har ingen aning om hur det är att ha en frånvarande förälder. Jag har haft en nästan oförskämt bra barndom. Därför krävs det en enorm skicklighet för att få mig att leva mig in i situationen. Vilket Eminem i och med den här låten visar att han har. Att föra över känslor från en person till en annan är inte lätt, men musik är ett bra medium för att uppnå detta. Många av de låtar jag kommer uppmärksamma i mina artistplaylists kommer säkert även de falla in under denna kategori. För det är så musik är när den är som bäst.

Eminems dotter på Eminems arm. Jag valde förresten den här låten just den här veckan för att nu är jag gone från Uppsala. Men det verkar som att Uppsala carries on och doesn’t mourn…

Veckans låt: Mikrofonkåt

Jag har varit fucking busy den här veckan och har därför inte hunnit med någon ”Epic *artistnamn*” den här veckan. Jag hade kunnat skriva det nu, men valde istället att Veckans låt skulle få komma i tid. Imorgon kanske det dyker upp och det är en ny artist den här gången! :O

Veckans låt är en låt med en artist som är ganska ointressant från ett tv-program som var ganska värdelöst. Originallåten som ligger bakom låten är inte särskilt bra och är gjord av en halvdan artist. När så många dåliga grejer blandas måste det ju komma ut något bra!

Och det gjorde det också! September är en tjej som vanligtvis sjunger identitetslösa låtar på engelska. Det enda som skulle kunna få hennes låtar att sticka ut är ett intressant sound. Vilket jag inte har något emot, det är inte nödvändigt med ordentliga lyrics för att göra en bra låt. Petter är däremot en kille där texten spelar stor roll. Visst, amerikansk hip hop handlar till stor del om sköna beats och lite snack om drugs ‘n bitchez. Men svensk hip hop (som för övrigt till stor del är rätt värdelös) handlar om texten. Nu är kanske inte Mikrofonkåt Petters mest genomtänkta låt och är mer nära amerikansk hip hop än mycket annat han gjort men skillnaden är ändå stor mot Septembers texter som känns extremt ogenomtänkta. Mikrofonkåt är en rätt så hård låt, till skillnad mot Septembers vanligtvis intetsägande låtar.

Om du inte gissat det än så är anledningen till att den här låten är tillräckligt bra för att få bli Veckans låt kontraster. Den här låten är något utanför det vanliga och blir även något utöver det vanliga.

Dessutom känns det befriande med någon som lyckas vara cool och sjunga på svenska. Samtidigt. Förutom den här låten (och därmed September) kan jag bara komma på ett band som klarat av samma bedrift. Och det är Gyllene Tider. Way back in the days.

Jag kan länka låt. Jag kan länka spellista. Du kan klicka?

UPDATE 2012-05-14: Lägger till länkar enligt min ”nya” standard.

Låt: Spellista:

Japp, rubriken rimmar. Jag har zkillz. Vilket du redan vet om du får mina årliga jul-sms. I årets refererade jag för övrigt till den här låten. JARÅ!