Epic Eminem: When I’m Gone.

Låt. Spellista. För text, se nedan.

Eminems dotter heter Hailie och stavar alltså inte sitt namn som Hayley Williams från Paramore gör. Men det skiter jag i och skriver ändå Hayley nedan.

Alla som inte kunde gissa att Eminem till slut skulle dyka upp i den här serien känner mig uppenbarligen inte särskilt bra. Eminem är nämligen den första artist som jag blev riktigt engagerad i. Eller ja, Markoolio var det väl egentligen, men han nådde aldrig upp till samma nivå som Eminem (eller Paramore) gjort.

Jag vet att jag igår trackade ner på amerikansk hip hop eftersom den inte har någon tanke bakom sig. Eminem är dock undantaget som bekräftar regeln, eftersom hans låtar till stor del handlar om lyrics. Visst har han också sina ”drugs ‘n bitchez”-låtar, kanske främst med gruppen D12, men annars är det mycket hans texter som är grejen med låtarna. Han har en kategori oseriösa och nästintill barnsliga låtar som jag tyckte var kul en gång i tiden, men som jag faktiskt tröttnat på till viss del. Sedan har han ett gäng ultraseriösa och mogna låtar, som till exempel den här låten. Här visar han att man faktiskt kan rappa om annat än hur många tjejer man legat med samtidigt som man tagit droger och hatat polisen.

When I’m Gone är en enormt sorglig låt. Den handlar om hur Eminem inte kan vara med sin dotter Hayley så mycket som han vill. Jag vet inte hur mycket verklighet som ligger bakom texten, men helt verklighetsfrämmande är den nog inte. Som framstående artist är det ganska uppenbart att man har fullt upp och inte kan vara hemma så mycket. Åka runt på spelningar, intervjuer, spela in låtar och vad de nu håller på med.

Den här låten berättar historien om hur Eminem verkligen inte vill vara den han har blivit. Han vill ju bara ta hand om den dotter som han älskar över allt annat. Men hur mycket han än försöker kan han inte få ihop det och Hayley förstår inte varför det måste vara som det är. Låten är en blandning av Eminems och Hayleys syn på det hela och det är nog till stor del det som ger låten dess storhet. Situationen är så hemsk från båda håll att man inte kan göra annat än att reagera. Det ligger trots allt något i emokulturen, det finns något vackert i misär. Sorgligt, men på något sätt ändå vackert. Jag står inte alls bakom det självdestruktiva beteende som de där emosen håller på med, men jag kan ändå förstå delar av vad som är grejen.

Med risk för att upprepa mig i vissa resonemang så vill jag bara säga att något som kännetecknar den här låten, och många andra som väcker liknande känslor, är en känsla av igenkännande. Man tänker att man förstår precis hur situationen är och tänker att ”Precis så där är det ju”. Men så är det förstås inte. Jag har ingen aning om hur det är att ha en frånvarande förälder. Jag har haft en nästan oförskämt bra barndom. Därför krävs det en enorm skicklighet för att få mig att leva mig in i situationen. Vilket Eminem i och med den här låten visar att han har. Att föra över känslor från en person till en annan är inte lätt, men musik är ett bra medium för att uppnå detta. Många av de låtar jag kommer uppmärksamma i mina artistplaylists kommer säkert även de falla in under denna kategori. För det är så musik är när den är som bäst.

Eminems dotter på Eminems arm. Jag valde förresten den här låten just den här veckan för att nu är jag gone från Uppsala. Men det verkar som att Uppsala carries on och doesn’t mourn…