ePic: Mandarinlek

Efter gårdagens något tveksamma bild tänkte jag börja ytterligare en bloggserie i Epic years anda, med saker som är epic eller awesome. Det här blir ingen grej som jag kör varje vecka, det blir mer av en grej som jag kör när jag hittat en ePic som jag vill visa upp. Vad är då en ePic? En pic som är epic såklart! Pic är kort för picture, som i sin tur är engelska för bild. Om du nu inte förstod det. De säger att en bild säger mer än tusen ord. Vi får väl se hur det blir med det, men de kan vara epic i alla fall, och då kallas de ePics, åtminstone av mig.

Här ska jag se till att ha skaparens godkännande att publicera bilden (mer eller mindre…) och försöka få bilden i den absolut högsta upplösningen som är möjlig. För när det gäller bilder är det viktigt med så bra kvalitet som möjligt.

Den första bild att få ePic-titeln är en bild av min stora KärLek TonyLek med en bild från hans projekt MandarinLek (cwutididthar?). Du kanske känner Tony som Tonkow, eller har hört talas om honom som en den av Styrelsen. Faktum är att alla medlemmar i Styrelsen utom en är bra på det där med bilder. Visst, det finns bara tre medlemmar, menmen… Och den som inte är särskilt bra är såklart jag. Jag tar ändå på mig att uppmärksamma ePics, som någon slags objektiv utomstående, fast jag är varken objektiv eller utomstående.

Mandarinlek är ett väldigt imponerande projekt som går ut på att Tonk tar bilder på mandariner. Låter kanske som att det lätt blir enformigt ganska snabbt, men Tonk har lyckats med bedriften att ta jäkligt många bilder (jag har ingen aning om hur många) utan att tappa gnistan. Faktum är att många av de bilder han tar nu är betydligt mer intressanta än när han började. Jag rekommenderar att ni följer hans mandarinlek-blogg, eller bara hans ”vanliga” fotoblogg. Då får ni se fler bilder i samma stil, även om denna ePic förmodligen är hans bästa bild hittills, både enligt mig och enligt honom själv.

Klicka på bilden för att komma till den största versionen som finns, klicka här för att komma till den största versionen utan vattenmärke som finns. Originalet har tyvärr försvunnit eftersom Tonk porrsurfade utan kondom.

Annonser

Veckans låt: Tonight (I’m Fuckin’ You)

Tänkte att varför inte köra vidare på censurtemat från förra (eller ja, förrförra) inlägget? Jag brukar lyssna på Digilistan de allra flesta söndagar och där brukar de ocensurerade varianterna av låtar spelas och det brukar programledaren skryta om och berätta att så är det minsann inte i alla andra länder. Vilket han gör rätt i att skryta om, men det blir lite tjatigt när han gör det varje vecka. Han brukar i alla fall variera sig lite mellan att säga det när S&M spelas och när den här Veckans låt spelas.

Den här låten hör till vad som verkar vara en ny trend inom censureringen av låtar. Istället för den vanliga approachen med att klippa bort olämpliga ord gör artisterna helt enkelt två varianter av låten. Dels den riktiga och dels den rena, där olämpliga ord bytts ut mot andra ord. Pink gjorde så med Fuckin’ Perfect, som i vissa länder oftast spelas som So perfect, där de tillfällen då hon säger fucking på ett ganska snyggt sätt bytts ut mot helt perfect eller so perfect eller något. Cee Lo Green släppte för ett tag sedan en låt som hette Fuck You. I Sverige. I vissa andra länder hette den Forget You. Där har fuck på ett oerhört osmidigt sätt bytts ut mot forget.Pinks låt förstår jag ärligt talat inte varför det ska finnas en explicit variant av, den censurerade versionen är lika bra och svordomen tillför egentligen ingenting. Cee Lo Greens låt låter som sagt var bara konstig i censurerad variant, så där är det Fuck You som gäller och inget annat.

Jag kör givetvis med den ocensurerade varianten oavsett vilken som är bäst, men den här låten finns även i en variant som heter Tonight (I’m Lovin’ You) istället. Skillnaden låtarna emellan är precis det som man skulle kunna gissa utifrån titlarna. Varje gång de sjunger ”tonight I’m fucking you” i Sverige sjunger de istället ”tonight I’m loving you” i till exempel Storbritannien. Det låter alltså väldigt likt oavsett vilken version man lyssnar på, men just här så gör det en stor skillnad för mig. Frasen ”Tonight I’m fucking you” är där av en anledning och utan frasen förloras lite av poängen med låten. Frasen gör, tillsammans med hur låten låter i övrigt, låten till en utmärkt partylåt. Visserligen skulle jag gärna se en remixad variant av den, men den duger bra som partylåt även oremixad. Sexuella anspelningar och grova ord hör hemma i den världen, även om man inte ska ta det på alltför stort allvar. utan den frasen är det här bara en vanlig ordinär låt som spelas på radion, tillsammans med andra fullständigt identitetslösa låtar (Born This Way…). Det kanske låter fånigt, men ett så litet ord som fucking, med betydelsen knulla, kan göra så stor skillnad. Använder man fuck enbart som svordom är det ofta onödigt och kan undvikas, även om man såklart ska få göra det också. Men här används fuck i sin egentliga mening, för att illustrera den något sexualiserade partvärlden.

Funkar det då inte alldeles utmärkt att byta ut mot loving? Att älska med någon är ju samma sak som att ha sex med någon som är samma sak som att knulla någon. Nja… Alla dessa tre uttryck är faktiskt olika, även om alla ju har en sexuell innebörd. Det sistnämnda är ett fult ord och bör användas som ett fult ord. Att älska är vackert och som alla vet är vackra och fula saker helt olika saker. Dessutom betyder ju inte ”loving you” samma sak som ”making love to you” så det blir ändå fel. Det märks ganska tydligt vilken version av låten som är den ursprungliga, eftersom textraden ”I don’t mean to be rude, but tonight I’m loving you” bara inte funkar. Det är inte på något vis oartigt att säga att man ska älska någon. Jag skulle nog tycka att det är lite konstigt och kanske rent av läskigt om en okänd människa skulle säga så till mig. Men det vore en helt annan sak om någon skulle säga till mig att han/hon tänkte knulla mig ikväll. Okej, skulle en kille säga det skulle jag nog tycka det var lite konstigt och kanske bli lite smårädd för personen. Jag älskar visserligen bögar, men kom igen liksom… Men skulle en tjej säga så vore det inte creepy, det vore dirty. Och ja, oartigt. Inte för att jag någonsin varit artighetens förespråkare, menmen…

Nej, låten i sig är inte den bästa, men se det här mer som någon slags manifestation. Manifestation är i och för sig ett riktigt bullshit-ord, men här kommer en länk till låten och en länk till spellistan. Precis som det brukar vara.

UPDATE 2012-05-14: Lägger till länkar enligt min ”nya” standard.

Låt: Spellista:

Första resultatet på en bildsökning på Google på ”fucking” (med SafeSearch avstängt). Man förstår varför fucking bytts ut mot loving, en bildsökning på det ordet ger betydligt mer barnvänliga resultat.

Förlåt för bilden alla känsliga läsare, men jag kunde inte låta bli…

Rättelse

En tjej som kallar sig Felicia (och förmodligen heter så också) skrev en kommentar på ett Veckans låt-inlägg för ett tag sedan. Närmare bestämt Sophia Somajo med Wristcutters Inc. Felicia hävdade att Sophia Somajo är av ungerskt ursprung, men jag hade hämnat att hon var av kinsesiskt ursprung i inlägget. Jag skriver ganska mycket om mina åsikter, men de fakta jag skriver ska vara riktiga fakta och inte påhittade, så jag kollade runt. Enda källan till det ungerska ursprunget som jag hittade var svenska Wikipedia, men jag kom i alla fall fram till att hon definitivt inte är av kinesiskt ursprung. Jag har uppdaterat inlägget, men om du redan läst det och sagt till en kompis att Sophia Somajo är av kinesiskt ursprung så hade du fel. Och det är fritt fram att skylla på mig.

Förlåt, jag ska försöka bättra mig.

Epic Eminem: Kids

Länk till låten och länk till spellistan.

Det här är lite kul faktiskt, för det är lite oklart vad den här låten egentligen heter. Jag har låten eftersom den är med på singeln till The Way I Am. Den singeln har jag i sin tur bara för att den är med i boxen The Singles, som jag tror är någon slags limited edition-grej. Vetefan… Hur som helst, där står låten som Kids.

Fast låten finns även med på limited edition-versionen av The Marshall Mathers LP. Dessutom finns en censurerad version av låten med på den ”rena” versionen av The Marshall Mathers LP istället för Kim. Antar att de tyckte att Kim inte gick att censurera tillräckligt mycket för att gå att ha med på en ”ren” skiva. Den handlar ju trots allt om hur Eminem dödar sin fru och en censurerad version vore förmodligen enbart tystnad. På båda dessa skivor verkar det dock som att låten kallas för The Kids. Visst, skillnaden i titel är liten, men ändå jäkligt skum.

Det finns många saker som är skumma med den här låten. Till att börja med fanns den med på en så kallad ”clean version” av en skiva. Det där med clean version är något bullshit de håller på med i USA, där de klipper bort halva låten för att små barn ska slippa höra ord som ”fuck” och så. Själv tycker jag att det räcker alldeles utmärkt med Parental Advisory-stämpeln för att visa att en skiva innehåller ”explicit lyrics”. Tycker man inte att man klarar av att höra någon svära så behöver man helt enkelt inte köpa skivan. Jag är mot censur, men för information.

Å andra sidan så finns det ju en anledning till att till exempel MTV klipper bort vissa ord. Eminem har ju liksom lärt mig allt jag vet om droger. Typ. Fast å andra sidan, när jag hörde att man hade klippt bort ”sizzurp” i Like a G6 av Far east movement undrade jag givetvis vad detta sizzurp var som MTV kände att de behövde censurera. Så efter lite googlande vet jag nu allt om purple drank, även känt som sizzurp. Så man kan ju ifrågasätta vad censuren egentligen gör för nytta.

Dessutom är det ju så att bara för att jag hör Eminem rappa en massa om droger så börjar inte jag med droger. Visst romantiserar vissa låtar användandet av droger, men börjar man med droger så är det ju ens eget fel och något man förmodligen hade gjort ändå. Den här låten är dock faktiskt en kampanj mot droger, även om Eminem inte kan undvika att säga att han själv, barnens mammor och alla andra håller på med droger. Eminem har alltid drivit med de som censurerar honom, vilket jag tycker är jäkligt rätt gjort.

Här är dessutom en mer humoristisk sida av Eminem, som tidigare inte har förekommit i den här spellistan, men nu kände jag att det var dags. Kids är en av de få humoristiska låtar som jag faktiskt tycker håller fortfarande, förmodligen för att den aldrig har varit särskilt stor och aldrig har spelats sönder.

Ja, Kids innehåller uppenbara referenser till South Park. South Park är enligt mig rätt dåligt, men det hindrar inte låten från att vara bra.

Sveriges största musiktävling

My_Status_Points := My_Status_Points – 1;

Sveriges största musiktävling är faktiskt inte Idol, hur mycket Jihde än försöker hävda det. Sveriges (överlägset) största musiktävling är Melodifestivalen. Och ikväll var det fjärde och sista deltävlingen. Nästa vecka är det Andra chansen (ett jäkla påhitt) och veckan efter det är det final. Som svensk medborgare måste man ju hänga med i Sveriges största TV-evenemang, så jag har givetvis sett alla deltävlingar. Men att Melodifestivalen är Sveriges största musiktävling innebär inte nödvändigtvis att musiken som tävlar är bra. Eller att programmet är bra.

Årets version av Melodifestivalen har hållt ovanligt låg kvalitet rent produktionsmässigt och låtarna som tävlat har inte varit några jättehöjdare. De flesta låtar har känts rätt så anonyma och inte alls som något som skulle klara sig långt i Eurovision (dit vinnarlåten skickas). Det var ganska likadant även ikväll. Några låtar var dock mindre anonyma. Dels var det en hårdrockare från Backyard Babies som körde en sololåt. Fast det var ingen hårdrockslåt, det var en ganska så lam ballad. Men att han var megatatuerad över hela kroppen gav framträdandet ett skönt visuellt språk. Han kändes lite som en bandkille som äntligen vågat gå sin egen väg och visa vem han faktiskt är. Ganska coolt. Dessutom ställde Love Generation upp med en låt skriven av RedOne. Hör man namnet RedOne kan man räkna med att det handlar om välproducerad radiopop och så även i det här fallet. RedOne är så mycket proffs man kan bli och det märks tydligt. Love Generations framträdande var helt klart kvällens proffsigaste.

Men det var egentligen inte det jag tänkte skriva om. Det fanns en tredje låt, eller kanske snarare artist, som var mycket mer intressant. Linda Bengtzing ställde nämligen upp med en typisk schlagerlåt. Typiska schlagerlåtar är inte alls min typ av musik och passar väl kanske bäst i typ karaoke. Och Melodifestivalen förstås, för såvitt jag vet så var det där schlagern skapades. Därför hoppades jag att Linda Bengtzing skulle få gå vidare, för att traditionen med schlagerlåtar inte ska dö ut helt bland alla nya sorters bidrag i Melodifestivalen.

Någon jäkel på SVT tycker att det är en jättebra idé med skumma diffusa tävlingsmoment, så till att börja med så tävlar åtta artister. Sedan ropas de fem som fått flest röster upp (utan inbördes ordning) och får fortsätta tävla. Men innan den fortsatta tävlingen fortsätter så berättas vem som fått allra flest röster. Den låten går direkt till final och sedan får de kvarvarande fyra låtarna […]. Ja, det var helt klart någon som inte tänkte. Hur som helst, när de fyra första låtarna som gått vidare ropats upp satt Bengtzing fortfarande och visste inte om det var slut för henne. Hon har alltid gått till final tidigare, men svenska folket blir mer och mer spretiga i hur de röstar, så man vet ju aldrig. När hon fick reda på att hon var den femte personen som gått vidare blev hon riktigt glad och tacksam, vilket hon visade tydligt. Sedan tittade hon bort mot programledarna och sa något. Enligt mig såg det ut som att hon sa (eller tänkte) något i stil med ”Era jäklar, ni måste bara säga mig sist va? Ni ska alltid jäklas!”. Sedan visade det sig till slut att det var hon som hade fått allra flest röster och alltså fick gå till final direkt. Detta gjorde henne såklart ännu gladare och hon verkade nästan rörd över att folk gillade det hon gjorde. När man fått reda på att man gått till final ska man sjunga sin låt igen för att, ja, någonting. Och NU kommer jag till min poäng.

Tidigare finalister har dels inte verkat reagera särskilt mycket på beskedet att de gått vidare, även om de såklart sagt att de är jätteglada och så. Men framför allt har de direkt efter när de gjort sitt andra framträdande framstått som helt känslokalla människor och framförde låten på exakt samma sätt som tidigare under kvällen. Vilket bara gjorde att dansstegen såg ännu mer inövade ut och det låg inget hjärta alls bakom. Professionellt, men tråkigt. Linda däremot, hon har faktiskt känslor och agerade ärligt talat ganska oprofessionellt under sitt andra framträdande. Vilket jag älskar. Hon var inte alls intresserad av att sjunga låten och ville hellre bara glädjas åt beskedet att hon gått till final. Hon sjöng fel tidigt i låten, vilket ledde till att hon avbröt sig själv genom att säga något i stil med ”Ja, nu sjunger jag fel direkt”. Något som alla vet att man inte ska göra. Sjunger man fel är det bara att fortsätta och låtsas som ingenting. Men det sket hon, och jag fullständigt i. Hon framförde hela låten som någon som firar och det är ju precis det en vinnare bör göra. Det blev enormt osynkat med dansarna och så, eftersom de bara körde vidare på sina inövade rutiner, men vet ni vad? JAG SKITER I.

Linda Bengtzing visade att hon var en människa, att hon bryr sig och att hon tycker det är kul att vinna. Linda Bengtzing är en bra, mänsklig människa och bara därför hoppas jag att hon vinner finalen. Låtmässigt är de flesta finalbidragen rätt likvärdiga, men Linda skiner genom med sin personlighet. (Ja, Eric Saade sticker också ut lite, men är inte alls lika cool).

Veckans låt: Dancehall Queen

Robyn är Sveriges kanske främsta kvinnliga artist just nu. Vilket jag personligen tycker är välförtjänt, för hon är en skön tjej som gjort en hel del sköna låtar. Det finns många låtar med henne som inte är särskilt bra och även om Body Talk-trilogin lyser genom med några bra låtar skulle jag aldrig få för mig att köpa skivorna. Men man behöver ju inte älska musiken i sig för att inse att hon är en bra artist. Tvekar man ändå så fick hon ju faktiskt priset som Årets artist på Gaygalan. Och en bög har väl aldrig fel?

Dancehall queen hör till en av de bättre låtarna från Body talk-trilogin och dök upp på del ett tillsammans med bland annat Fembot och Dancing on my own. Båda de låtarna har blivit större än Dancehall Queen. Kanske framför allt Dancing on my own som blivit en jäkla hit. Jag gillar alla tre låtarna, även om Dancing on […] har blivit lite uttjatad.  På del ett var även den akustiska versionen av Hang with me med, som är bättre än dance-versionen som hörs på radion.

Hur som helst, nu handlar det om Dancehall Queen, även om Robyn i allmänhet förtjänar uppmärksamhet. Fast jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den, det är ganska likt den Robyn du förmodligen hört på radion. Textfrasen ”dancing on my own” (typ) är med i den här låten, vilket gör att skivan känns lite mer som en enhet. Inte för att jag lyssnat på hela, men det är alltid kul när det känns som en enhet. Precis som jag gillar att Robyn släppte Hang With Me på del I och Indestructible i del II i en akustisk version, för att sedan släppa dance-versionen på nästföljande del i trilogin.

Det coolaste med den här låten, om man ska ta något specifikt, måste ändå vara ”I came here to dance, not to socialize”. Robyn skiter i, hon vill bara dansa (on her own ;)). Spela roll om det får henne att framstå som asocial liksom. Hon skiter i.

Länk till låt och länk till spellista. You know the drill.

UPDATE 2012-05-14: Lägger till länkar enligt min ”nya” standard.

Låt: Spellista:

Robyn. Bara en anledning att vara stolt över att vara svensk. Och ja, den här bilden påminner om den jag hade på September förut. Men de är inte samma person.

Epic Paramore: Born For This

Låt. Spellista. Förutsatt att du klickar förstås.

En gång i tiden hävdade jag att brand new eyes var Paramores sämsta skiva. I den här playlisten har det funnits två låtar från brand new eyes och två låtar som inte varit släppta på någon skiva. Det var alltså inte särskilt smart av mig att kalla brand new eyes för deras sämsta skiva.

Nu kommer dock en låt från en av deras äldre skivor, nämligen Riot! Man skulle kunna hävda att jag redan haft en låt från Riot! eftersom originalet av Misery Business ju kommer därifrån, men det var ju en live-version jag har med i playlisten. Nu handlar det om en låt i den version som den förekommer på Riot! Äntligen?

Vad är då grejen med Born For This? Det finns faktiskt ett ganska specifikt svar på den frågan, eftersom jag gillar låten kanske främst på grund av två element. Dels är det låtens echo answering och dels dess reaching for comeback. Båda dessa termer är helt legitima och används hela tiden inom musikvärlden. Det var inte alls så att jag kom på dem precis just nu. Men om nu någon inte har sådan extrem koll på musikvärlden som jag har så kan jag väl förklara termerna…

Echo answering är ganska obvious, huvudsångaren sjunger något och får ett svar från en röst som låter lite som ett eko, fast inte nödvändigtvis återger det som sades. Här tänker jag främst på verserna och kanske framför allt första versen. Det borde bli ganska uppenbart vad jag menar för de som lyssnar på låten. I Born For This finns även echoing med som faktiskt upprepar det som precis sades (se”born for this-segmentet”).

I det tidigare nämnda born for this-segmentet är även det jag menar när jag säger reaching for comeback. Den sista ”born for this” är lång och utdragen och det känns som att Hayley anstränger sig för att komma till slutet. Till slut gör hon det och då släpper allt helt plötsligt och hon kommer tillbaka till den ”vanliga” refrängen. Typ. Om jag hade haft full koll på vad som menas med det faktiska begreppet tonartshöjning kanske jag hade kallat det för det istället. Skit samma, coolt är det i alla fall.

Det här ska tydligen vara Hayley Williams som barn. Stämmer det hon sjunger var det redan bestämt att hon skulle bli ”rockstjärna” (visst låter det lamt) när den här bilden togs.