Epic procrastination

Palla skriva ett Epic […]. Får bli imorgon eller tisdag eller onsdag eller torsdag eller lördag eller nästa söndag. Men inte fredag… Jävla Rebecca Black, fuckar upp fredagar.

Under tiden kan ni ju läsa Tonkows första Veckans låt-inlägg på… Evigheter? Jag kan se på statistiken hur många som klickat på länken, så tro inte att du kan komma undan utan att klicka utan att jag märker något!

Veckans låt: (They Won’t) Play Me On The Radio

Jag måste faktiskt nästan säga att jag är rätt stolt över hur pass ny och fräsch jag kan hålla mig när det gäller Veckans låt. Det kanske bara är som jag känner, men det känns som att många av de låtar jag skrivit om senare vuxit till ganska stora hits. Det är mycket nytt och i flera fall är det till och med artisters första låtar som dyker upp här. Att skriva om nya låtar drar en hel del trafik, eftersom folk googlar låten och eftersom den är ny så finns det inte alltför mycket skrivet om den så den här bloggen lyckas hamna rätt högt upp på Google. Tyvärr har det lett en del personer till bloggen som velat ha lyrics, men så dök det upp ett inlägg som skrev random bullshit om låten istället. Jag bryr mig liksom inte om trafik, speciellt inte sådan som inte vill hit. Ju fler som vill läsa det jag skriver desto roligare, men jag klarar mig utan er också. Kommenterande läsare däremot, de är roliga. Fast sådana har jag ju inte. Min käre vän Tonk kommenterade något någon gång, sedan var det en kille som gjorde reklam för sin egen hemsida och så var det en tjej som påpekade att jag hade skrivit fel. VIlket jag hade gjort, så jag är tacksam för den kommentaren.

Hur som helst, det här inlägget ska ju inte handla om mina läsare eller kommenterare, det ska ju handla om Play me on the radio. Den är gjord av The Provider, som är en svensk kille som egentligen heter något så spännande som Sebastian Larsson. Enligt svenska Wikipedia (som ifrågasätter varför ha ens har en egen artikel där) i alla fall. De säger även att han kommer från Uppsala och skrivit låtar till lite folk. VIlket säkert stämmer. På en annan sida beskrivs The Provider som ett ”svenskt projekt”. Vad nu det ska innebära. De hävdar även att bakom projektet ligger en grupp visionära låtskrivare. De får det att låta som om The Provider är ett gäng grabbar som är sköna tillsammans. Fast senare skriver de att The Providers riktiga namn är Sebastian Larsson. Skumt… Å andra sidan har ju Säkert! också kallats för ett ”projekt”, fast det är ju bara Annika Norlin. Fast hon kallar sig ju å andra sidan Hello Saferide när hon sjunger på engelska, så…

Oavsett vad man vill säga att The Provider är  så är Play me on the radio The Providers debutsingel och den ska ha kommit ut 19 maj enligt den Youtube-videon jag kommer länka till senare. The Providers första framträdande var, enligt tidigare länk, i fredags på Gröna Lund. Ganska färskt med andra ord. Hur har jag då hittat denna nya fräscha låt, som enligt låten själv inte spelas på radio eller MTV (spelar de ens musik?) eller på barer eller klubbar? They played him on the radio…

Ja, låten är ju inte helt sann på det sättet, för den spelas ju faktiskt på radion. Eller åtminstone P3, som faktiskt är väldigt bra på att hitta nya bra låtar att spela. Visst ligger den här låten för tillfället bara på D-listan, vilket jag antar motsvarar 3-4 spelningar i veckan (hemsidan skriver att S-låtar spelad så ofta, men förmodligen felskrivning) men det var tillräckligt för att jag skulle höra den. Skulle gissa att den tar sig upp till åtminstone B (en spelning per dag) någon gång i framtiden. Ungefär samtidigt som trafik börjar dras hit för att jag skrivit om skiten.

På tal om trafik så för WordPress statistik över vilka sökningar som leder till mig. Och jag har sett att det ofta handlar om sökningar i stil med ”Vad handlar x om?” där x är en låttitel. Så därför tänkte jag berätta vad (They Won’t) Play Me On The Radio handlar om. Eller snarare vad jag tror att den handlar om, det är ju inte jag som gjort låten liksom. Och jag tycker nog att man får bilda sin egen uppfattning om vad låtar handlar om. Däremot kan det såklart vara intressant att diskutera olika tolkningar. Här tycker jag att det känns rätt självklart vad det handlar om, men har du en annan tolkning så finns det en sådan där kommentarsfunktion på den här bloggen. Senaste nytt ju! Hur som helst, jag skulle säga att låten är kritik mot hur dagens musikindustri ser ut, med Idol, Gaga och yada yada-låtar. En textrad i denna fina låt är ”My lyrics ain’t just yada yada” vilket är rätt modigt eftersom ju låten kanske inte har världens mest geniala lyrics. På tal om lyrics förresten så har jag kanske skrivit det ordet för mycket nu så google lurat hit dig. Här finns (visserligen ofullständiga) lyrics till låten. Varsågod! The Provider sjunger om hur han är körd (på engelska blir det I’m fucked, vilket inte är helt okej enligt många länder) eftersom han inte är ”som man ska vara”. Typ som mig, jag är inte heller som man ska vara och jag är också ”fucked”. Fast The Provider är ju faktiskt inte fucked, det verkar ju gå rätt bra för honom. Så där var vi visst inte så lika ändå.

Här är länkar, enligt vanlig ordning. Jag har dock tagit slut på mina Spotifytimmar så jag kan inte garantera att Spotifylänken är till rätt låt. Men det är samma artist- och låtnamn, så… Här är Spotifylåtlänken i alla fall. Och Spotifyspellistelänken. Och Youtubespellistelänken. Och Youtubelåtlänken.

UPDATE 2012-07-29: Lägger till länkar enligt min ”nya” standard.

Låt: Spellista:

Det finns de som hävdar att radion är död och att till exempel Spotify är nya grejen. Och visst, familjer sitter inte längre och tittar på en radioapparat, men på radion kan man höra (They Won’t) Play Me On The Radio, vilket man inte kan på Spotify, för man har tagit slut på sina gratistimmar på Spotify.

Vad är det för fel på folk?

Jag vet att många av mina Veckans låt varit skumma, provokativa, låtar. Och det är ju alltid kul med lite annorlunda musik som när någon sjunger ”tonight I’m fucking you” eller frågar sig ”what did you expect from post-breakup sex” eller undrar om du vill ligga med mig då. Fast det verkar mer och mer som att det här inte alls är annorlunda, för alla verkar göra idiotiska låtar om sex nuförtiden. Det känns som att alla spärrar har försvunnit. Vilket väl visserligen inte är så dåligt, man ska få göra vad man vill. Fast det känns ju som att folk bara säger saker för att de kan.

Senaste exemplet är låten X av gruppen Ansiktet. Coolt bandnamn och coolt låtnamn, men vad handlar låten om? Jo, en flickväns ex (dvs före detta pojkvänner). Tydligen ropar hon namnet på alla dessa ex när hon har sex. Fint rim, men WTF liksom!?

Här (Spotify Youtube) är låten om någon vill lyssna. Den kommer inte bli Veckans låt, ska försöka välja något mer halvnormalt den här veckan.

Epic Eminem: Won’t Back Down

Länk till: Låten på Spotify. Låten på Youtube. Spellistan Epic Eminem på Spotify. Spellistan Awesome Artists (NY! Innehåller alla Epic […]-spellistor) på Spotify.

Jag hör till de som gärna säger att det var bättre förr. När det gäller Eminem har jag verkligen varit en sådan som sagt att det var bättre förr. Och sådan är jag fortfarande, men jag upptäcker fler och fler guldkorn från senaste skivan Recovery för varje dag som går. Ska nog ta och köpa den skivan någon gång. Och med ”köpa” menar jag köpa. Legal 4 teh win ju!

Den här låten representerar enligt mig den nya Eminem på ett ganska bra sätt. Hans nya grej verkar vara att göra låtar med andra stora artister. Kanske mest känd är väl Love the way you lie med Rihanna, men jag kände för att highlighta Won’t Back Down istället, där Pink kör refrängen. Dessutom passar den ihop med dagens tema. Som jag precis kom på nu. Dagens tema är nämligen att ”spotta ur sig orden” i refrängen. Förstod du inte vad jag menade på Veckans låt så kanske du förstår vad jag menar nu. Det har alltid varit en bra idé för hiphop-artister att ha en bra tjej som sjunger refrängen och det är det även i det här fallet och Pink är ett perfekt val. För i övrigt så skulle den här låten faktiskt ärligt talat vara ganska trist. Fast nu är den inte det.

Dessutom kör Eminem någon slags konstig grej efter drygt tre och en halv minut. Den är lika skum varje gång, men jag gillar ändå.

Det här är inte Eminem. Fast personen på bilden är ändå med i låten. Hon har visserligen gjort en del bra musik, men den här låten hade inte klarat sig utan Eminem. Eller utan Pink för den delen…

Veckans låt: Resten av ditt liv

Alla som känner mig någorlunda väl vet att jag är ond. Här snackar vi Antikrist, killen som alla hatar. Fast visst, jag säger ju inte att jag sympatiserar med Hitler

Däremot skulle jag kunna säga saker som att jag hoppas, jag drömmer, att marken du går på går sönder. Och det är ju precis det Timbuk säger i den här låten. Och ja, Timbuk är Timbuktu, fast för de som är för coola för att säga Timbuktu. Så därför valde jag den här låten som Veckans låt. För att visa för alla att det faktiskt inte bara är jag som är genomond liksom.

Nu är det visserligen killen som skrivit en låt som heter Det löser sig som har skrivit den här låten. Fast det var nog bara vanlig feghet, här kommer nog den riktiga Timbuk fram. Killen som hoppas att olika olyckor händer liksom. Jag har alltid tyckt att Timbuk är en ganska skön kille fast jag har aldrig riktigt vetat varför. Nu blir det dock klart som korvspad. Är korvspad ens klart, eller allitererar det bara? Jag vet inte, varför skulle jag veta allt? Vem tror du att jag är? Anledningen till att jag gillar Timbuk är såklart att han, precis som jag, är ond innerst inne.

Han har faktiskt rätt bra musiksmak också, råkade lyssna på Jasons spellista för ett tag sedan och det var faktiskt riktigt bra musik där. Den spellistan är det Jason som står bakom (true story). Och Timbuk heter faktiskt Jason fo’ real. Där spelade han dock inte den här låten, för det framstår väl som ganska kaxigt att spela sin egen musik sådär liksom. Antar jag.

Varför förtjänar då den här låten att bli Veckans låt, förutom att den är elak? Det är ju såklart främsta anledningen, jag gillar låtar som chockar med sitt sjuka budskap. Fast förutom det så är ju låten bra även i övrigt. Den har ett skönt gung liksom. Jag diggar refrängen, där Timbuk liksom spottar fram varenda stavelse. Eller vad man ska säga. Slutet är dessutom sjukt klockrent, ska man förolämpa någon ska man vara kreativ och… Random.

Den här låten har i skrivande stund inte dykt upp på Spotify än, men när jag ser att den dyker upp där så kommer det här att vara en länk som man kan klicka på för att lyssna på låten där. Spellistan på Spotify finns dock och det går att klicka här för att lyssna på den. Fast av naturliga skäl så finns ju inte Resten av ditt liv med där än. Youtube kan man dock räkna med, så lyssna på låten på Youtube genom att klicka här. Eller ta hela spellistan på Youtube genom att klicka här. Eller hela och hela, Melon är ju inte med och dessutom är det halvdana versioner av vissa låtar, menmen…

UPDATE 2012-07-29: Lägger till länkar enligt min ”nya” standard.

Låt: Spellista:

Min jämlike, Satan. Hälsa till honom i höst.

Epic Gyllene Tider: Billy

Låt på:

Spellista på:

Vad behöver alla rockband? Jo, de behöver en mjuk låt. Som dessutom har något slags konstnärligt värde. Gärna sorglig, men ett krav är att låten känns betydelsefull. Och intelligent. Det är inte bara sex, droger och rock n roll, det finns någon med känslor där någonstans också. Det är lite som med den berömda ”Token black guy”, den svarta killen som måste vara med i alla filmer för att undvika anklagelser om rasism.

Det kanske mest berömda exemplet på en sådan här ”Token soft song” eller vad man ska kalla det är Nothing else matters, med Metallica. Enligt många en genialisk låt, enligt mig tidernas kanske mest överskattade låt. Den är väl hyfsad, kanske till och med bra, men många framställer det som en av de bästa låtar som någonsin gjorts. Fast en token soft song ska ju faktiskt vara bra, annars är bandet i sig inte bra. Nu är det ju dock inte Metallica jag ska skriva om…

Jag vet att vissa kanske ställer sig tveksamma till om Gyllene Tider eller Paramore får kallas rockband. Det finns massa genres som är mer eller mindre smala som går att sätta på dem. Fast just nu får ni bara acceptera att de kallas rockband. Paramores token soft song är enligt mig Misguided ghosts, en låt jag skrev om i bloggserien Epic Paramore för jättelänge sedan. Någon kanske skulle vilja komma och säga typ The only exception eller något, men det är ju den bästa som räknas, allt annat är bara försök att hitta en token soft song. Fast nu är det inte Paramore jag ska skriva om heller.

Gyllene Tiders token soft song är solklart Billy, en låt som handlar om en kille som heter… BILLY! True story. Här har sex och rock n roll nedprioriterats och det är droger som får ta den stora rollen. Billy är nämligen en kompis till ”mig”, vilket är Gessle antar jag, eftersom han är den som sjunger. Fast låten är säkert inte baserad på någon slags verklighet, så det spelar ingen roll. Billy är i alla fall en gammal kompis till denna första-persons-figur. En dag försöker Billy dra iväg den där ”jag” till slumpmässigt ställe. Och jag, som den bra kompis jag är, åker med Billy. Fast jag ovh Billy är inte inne på samma spår. I Köpenhamn träffar jag och Billy några killar med bågar och med brass. Jag är något skraj och gillar det inte alls. Billy känner dock inte så och han tänder på och jag sitter bredvid. Jag känner mig något medskyldig men det är inte min roll att hindra Billy från att ta droger. Dagen efter är det Amsterdam nästa som gäller för grabbarna jag och Billy träffade. Billy hänger på och försöker få med mig men jag känner att jag inte ville bli mer nerdragen i skiten än jag redan var. Så där skildes jag och Billy åt. Där hade historien mellan mig och Billy kunnat sluta, men i juni 77 fick jag ett brev från Billy. Han skrev söndrigt som fan eftersom han precis börjat prova heroin. Han skrev en rörande historia om hur hans liv sög. Jag gjorde rätt i att inte hänga med till Amsterdam, fast vad fan har hänt med Billy liksom? Det är tragiskt hur det kan gå.

Där har ni min tolkning av låten, vilken till stor del är direkt baserad på vad som sjungs, så så jäkla fel lär den inte vara. Jag tycker att historian känns mycket mer trovärdig eftersom den framförs på svenska. Vilket kanske låter fånigt, men jag tror det är svårt att ta till sig historier lika bra på ett språk som inte är ens modersmål. Å andra sidan finns det knappt några sådana här grejer som funkar som är skrivna på svenska. Fast Billy för ju i alla fall det, så det är ju bra!

Slänger in en liten kommentar om den där resväskeliknelsen också. Jag har ingen som helst koll på hur det är att vara narkoman och liknelsen har alltid låtit lite konstig i mina öron. Fast av någon anledning har jag ändå alltid känt att liknelsen säkert är jättebra. Skumt nog.

Fin samling där, men dålig idé…

Veckans Låt: Mr. Saxobeat

Alexandra heter en tjej från Rumänien som har gjort en låt som heter Mr. Saxobeat. Men, det är ju exakt samma titel som Veckans låt har! Nej, det är givetvis inte en slump. Faktum är att det här inlägget ska handla om just den låten, med just den Alexandra. Det är ju visserligen inte hon som ”gjort” låten, det är typ nån tjomme som heter Marcel Prodan (enligt engelska Wikipedia förstås). Fast det är ju Alexandra som står som artist och som sjunger låten. Dessutom verkar den där Marcel Prodan vara en dryg kille (baserat på en bild, enbart) så jag tycker vi ger all cred till Alexandra. Eller Alexandra Stan som hon ju heter, både som artist och på riktigt. Det är liksom ganska smart att använda sitt eget namn som artistnamn, så slipper man fundera.

Mr. Saxobeat är (och nu kopierar jag bara google translates översättning av engelska wikipedia) en up-tempo eurodance låt med inslag av hus. Låten har en saxofon hela och använder en del trance beats.

Låter trevligt, alla älskar ju hus i sina låtar idag. Det svänger ju i alla fall, det är en sak som är säker. Och saxofoner är coola, så det är bra att hon har en saxofon hela. Men vad handlar låten om egentligen? Engelska Wikipedia har såklart svaret, men eftersom den här bloggen är på svenska vill vi ju även här ha en svensk översättning. Och vad är bättre på det än Google Translate? Ingenting, så:

Textmässigt är låten om Stan försöker locka en man som hon är kär i. Hon talar om honom att göra henne dansa och ”flytta som ett missfoster.”.

Google Translate är till och med så snälla att de funderar på om det står fel på engelska Wikipedia och ska stå Satan istället för Stan. Alexandra Satan… Nice namn ju! Hur som helst så finns det en musikvideo till den här låten också. Vilket jag personligen tycker är väldigt trevligt eftersom det är väldigt spännande att få se Alexandra Stan flytta som ett missfoster. Fatta vad stor besvikelsen blev när jag såg musikvideon. Man kan ju förstås klicka på Youtube-länken nedan för att se den, men orkar man inte det så har engelska Wikipedia en sammanfattning av videon, även den översatt till svenska med Google Translate.

Videon börjar med scener av poliser att föra en handbojor Stan till en polisstation och föra henne upp till ett rum för att förhöra henne och två av hennes vänner. Stan och hennes vänner placeras sedan i en fängelsecell där Stan förför vakten och tar hans pistol, innan låsa in honom i cellen medan hennes och hennes vänner fly. Gruppen kommer in i ett omklädningsrum där de hittar polisen kläder och maskera sig som officerare. De går sedan ut håll polischef och andra arbetstagare och pistol punkt. Stan och hennes vänner gå sedan obemärkt genom de främre lobbyn och ut ur byggnaden.

Alltså inget flyttande som missfoster alls. Fast videon är faktiskt riktigt trevlig ändå, den är riktigt suggestiv. Eller erotisk. Eller valfritt annat ord som kan användas istället för porrig så att man låter smart.

Vill du se denna omtalade musikvideo kan du klicka på den här länken, som leder till låten och dess musikvideo på Youtube. Föredrar du att höra och inte se kan du endera minimera din webläsare, eller ha något annat fönster framför. Eller så klickar du på den här länken, som leder till låten på Spotify. Vill du istället komma till hela spellistan med massa Veckans låt så klickar du här. Eller här. För den finns i två format. Det första är Youtube och det andra är Spotify. Så välj själv!

UPDATE 2012-07-29: Lägger till länkar enligt min ”nya” standard.

Låt: Spellista:

Alexandra Stan lyssnar på sig själv. Kanske. Eller något helt annat. Jag har ingen aning, men hennes ansiktsuttryck gör mig obekväm.