Veckans låt: Mad World

Veckans spel är utan tvekan Gears of War 3, som släpptes i tisdags. Det här inlägget kommer behandla Gears of War rent allmänt, men även Gears of War 3 i synnerhet För den som är känslig för spoilers så skulle man kunna utfärda en varning. Jag kommer inte säga något specifikt om Gears of War 3, men jag vet att jag själv mycket väl hade kunnat klassa de tjag skriver som spoilers. Så läs vidare på egen risk. Och klicka på Youtube-länken längre ner på egen risk. Videon innehåller inga spoilers, men kommentarerna gör det.

Första gången jag hörde Mad World var i den fantastiska trailern för det första Gears of War-spelet. Det som hette Gears of War. Det andra hette förresten Gear of War 2 och det tredje som precis släpptes heter Gears of War 3. Det var någon som tänkte där. Denna trailer visade på en sorglig sida av kriget, en slags känsla av hopplöshet. Marcus Fenix, som är en hård jävel, fick en mänsklig sida. Den här känslan återfanns aldrig i spelet, men så är det ofta med trailers av det här slaget. Titta bara på den enormt hyllade (och ännu mer överskattade) Dead Island-trailern. Faktum är att den faktiskt är bättre åt andra hållet. Oavsett vilket håll så har den väldigt lite med själva spelet att göra. Samma sak gäller för Gears of War och dess Mad World-trailer. I spelen var Marcus och hans polare mest hårda jävlar och denna mänskliga sida visades liksom aldrig. Man försökte lite smått i Gears of War 2 med historien om Doms flickvän (fru?) Maria. Men det lyckades liksom aldrig riktigt. Dessutom har ju spelserien alltid handlat lite smått om Marcus och hans pappa, men den tråden har liksom inte heller funkat. I Gears of War 3 lyckas man äntligen med att visa en mer mänsklig sida av huvudpersonerna. Jag diggar slutsekvensen, men nu är det inte den jag ska prata om. Det finns en annan sekvens, som är ännu bättre. Där var det någon på Epic Games som hade suttit och tittat på den gamla Mad World-trailern och frågat sig hur man skulle kunna återskapa den känsla som den trailern gav. Killen på Epic Games måste ha kommit fram till att låten var en viktig faktor till varför trailern blev så bra som den blev. Så han slängde helt enkelt in låten (i en instrumental version) i spelet. Vilket var ett genidrag. Den sekvensen är den överlägset bästa genom alla Gears of War-spel och ligger rätt högt bland spel rent allmänt. Tyvärr lyckas inte Gears of War 3 särskilt bra med att behandla händelserna (eller framför allt känslorna) efter det som inträffar i den mellansekvensen. Det var i alla fall ett genidrag att ha med låten i spelet och det måste någon på Epic Games ha insett. För de hade in den en gång till, som easter egg på Gridlock. Förstör man inga ”ash people” på en runda får man höra detta mästerverk (instrumentala versionen) i nästa runda. Det gör en motiverad att visa respekt för de döda. Typ.

Det är inte bara Epic Games som insett den här låtens strohet, den är även med i den enormt underliga filmen Donnie Darko och har även varit med i en mängd TV-serier. Helt enkelt för att det är en bra låt, så därför länkar vi till den nu! Fast inte på Spotify, för där finns den inte i någon vettig version. Men Youtube levererar. Det kanske finns de som minns att Youtube inte levererade när jag skrev om playlisten Epic Remixes för ett tag sedan. Scratch that, nu finns alla låtar, även om Total Eclipse of the Heart fortfarande är betydligt mycket bättre på Spotify. Här är en länk till den playlisten förresten, om ni vill lyssna genom den igen. Inlägget får ni leta er fram till, men pro tip är kategorin ”Epic Playlist”. På tal om Epic […] så var det ett tag sedan jag skrev ett sådant inlägg, men jag räknar med att ta igen det. När min nya dator börjar funka, vilket drar ut på tiden. Jag har en fjärde artist already lined up and ready to go. Men nu kommer länkarna till Veckans låt.

Låt:   Spellista:

Det är väl ungefär den här stilen Gears of War är mest känd för, men det döljer sig lite mänsklighet och känslor där någonstans också. Åtminstone i trean, tack vare Mad World.

Veckans låt: Heavy Cross

Jag skriver ganska ofta om nya låtar här. Eller kanske inte egentligen. Förra veckan gjorde jag till exempel inte det. Men det känns ändå som att jag ofta skriver om nya låtar. Då handlar det ofta om låtar jag hört enstaka gånger och som framkallat någon speciell (oftast positiv) känsla. Det behöver inte betyda att låten är bra och när jag lyssnat genom spellistan (som börjar bli rätt lång nu) finns det en hel del låtar som jag helst inte hör igen. Jag ångrar inte att jag skrivit om dem, men alla låtar i spellistan är inte vad jag idag skulle vilja kalla bra. Det finns en hel del guldkorn i listan, så det är ju självklart ändå värt att lyssna på den. Dessutom finns det ju anledningar till att alla låtar är med, så även om de inte är bra förtjänar de en plats i listan. Hur som helst, den här veckan tänkte jag skriva om en ”gammal” (2009) låt. En låt som klarat av prövoperioden (som ligger på typ tre månader) och därför kan få klassas som en låt som faktiskt är bra. Jag hörde visserligen inte låten 2009, men det var ändå ett tag sedan jag upptäckte den. Jag minns att jag tänkte ha den som Veckans låt på min gamla blogg, men det inlägget blev aldrig av. Faktum är att inga fler inlägg alls blev av på den bloggen, vars sista inlägg skrevs i augusti förra året, alltså för drygt ett år sedan. Jag hade faktiskt mer eller mindre glömt bort låten, men det finns fler än jag som tycker att den är bra, eftersom den spelades idag på P3 Spel, som för övrigt är den första vettiga spelrelaterade grejen i mainstreammedia som jag kan komma på.

Heavy Cross är en låt med Gossip. Som tydligen hette The Gossip förut. Varför de tog bort den bestämda formen vet jag inte, de kanske inte kände sig bestämda längre. Bandet består av tre personer, två killar och en tjej. Det är tjejen som får sjunga, medan killarna spelar instrument. Känns igen från ett annat band? Fast nej, i övrigt är Paramore och Gossip inte särskilt lika. Jag gillar dock båda banden, även om jag inte hört så mycket mer än Heavy Cross med Gossip. Paramores sångerska Hayley Williams är oerhört karismatisk och har en enorm utstrålning (eller ”är cool” som vi vettiga människor säger). Gossips sångerska Beth Ditto är däremot inte alls särskilt cool. Vilket förvånade mig lite faktiskt, för hon låter rätt cool. Synd att hon inte är det, men hon sjunger ju bra och bandet gör bra musik. Fast jag är inte direkt jättetaggad att se en konsert med dem. Jag har visserligen blivit positivt överraskad av hur bra artister är live förut (mer om det någon annan gång) men av det jag sett verkar Gossips konserter inte som något jättehäftigt. Okej, glöm det, såg precis den här videon och det såg rätt fett ut. Shame on you om du trodde att det där skulle vara något slags ordskämt. Helt plötsligt blev jag astaggad på att se Gossip live. 😛

För att hjälpa mig med att skriva den här texten och för att beskriva Gossips musik tar jag, som jag gjort så många gånger förut, hjälp av engelska Wikipedia. För engelska Wikipedia har aldrig svikit mig.

Their style has been described as ”a soul or gospel” voice with ”a sort of funky punk soundtrack”. The band stated a liking for post-punk bands Birthday Party and Siouxsie And The Banshees but also for other genres like dance and hip hop.

Ehh, okej? Det där lät ju lagom osepcifikt. Eller för specifikt, beroende på hur man vill se på det. Jag bryr mig hur som helst inte så mycket om genres, jag gillar ”bra musik”. Och Heavy Cross faller in i den kategorin. Anledningen till att det är just Heavy Cross jag skriver om och inte någon annan låt av Gossip är förmodligen att jag helt enkelt hörde Heavy Cross först. Av snabblyssningar att döma har den mesta av Gossips musik samma beståndsdelar som jag gillar med Heavy Cross. Vilka dessa delar är? Ingen aning, kanske är det soul/gospel-rösten  tillsammans med det funkpunkiga ljudet som gör det. Vad vet jag, jag gillar i alla fall. Och inget jävla Facebook-gillande, här snackar vi riktigt gillande.

Låt:  Spellista:

Sångerskan i Gossip. Srsly. Så här pinsamma bilder finns inte på Hayley Williams. Det skulle vara den där med brösten då, den är inte jättehäftig. Jag tänker inte ge mig på att publicera sådana bilder här igen, men bildgoogla bara ”Hayley Williams naked” om ni vill se (hon är inte naken, men sökningen funkar för att hitta bilden jag pratar om).

 

 

 

Veckans låt: Time warp

Let’s do the time warp again!

Rocky Horror Picture Show är en film från 1975 som av någon väldigt underlig anledning har blivit en klassiker. För filmen är nämligen rätt kass. Fast framför allt är den väldigt underlig. Fortsätter man läsa får man stå ut med lite spoilers. Eller ganska mycket spoilers. Jag skulle inte byr mig om jag vore du, men det kan ju vara bra att informera om att det kommer spoilers i alla fall. Filmer är som sagt var väldigt skum. Det finns till exempel en karaktär som heter Frank-N-Furter, som enligt egen utsago är ”a sweet transvestite from transsexual Transylvania”.  Ett par kommer till hans slott efter att deras bil pajat. Frank ligger med både killen och tjejen. Tjejen ligger dessutom med Rocky, som är ”den perfekta mannen” (för att ligga med) som Frank skapat (för att ligga med). Mycket underlig film. Fast den har som sagt var blivit en klassiker och anledningen till att jag skriver om en låt från den idag är att filmen är en D-sektionsklassiker här nere i Linköping (eller uppe i Linköping, beroende på var du sitter). Ända sedan 1983 har D-sektionen (som för övrigt funnits sedan 1976 och är Sveriges äldsta datateknologssektion, eftersom den är kopplad till Sveriges äldsta Datateknik-utbildning) haft en årlig filmvisning/sittning då Rocky Horror Picture Show visas. Fast man kan inte bara sitta och titta på filmen, man får ett manus med en massa grejer som ska göras/sägas under filmens gång. Till exempel ska det kastas ris vid ett giftermål och varje gång Brad Majors sägs ska man svara med ”Asshole!”. När Janet Weiss namn sägs svarar man med ”Veisss!”. När Frank säger ”Yes, I know, but it isn’t all bad is it?” när han lurat Janet att ligga med honom svarar man ”It isn’t all Brad either”. Och massa massa mer. Det manus man får innehåller dels alla repliker i filmen och dels allt man själv ska lägga till och det är nästan lika mycket av båda. Kul grej, även om det är väldigt få som kan/orkar följa manus till punkt och pricka. Den här ”festen” var nu i fredags och det är därför jag skriver om den.

Även om alla inte följer manus till punkt och pricka så finns det en sak som alla hänger med på, nämligen Time Warp. En underlig liten dans som dansas i denna underliga lilla film. Låten innehåller instruktioner, så det är inte jättesvårt. I filmen visas det dessutom upp pedagogiska bilder med instruktioner.

Om jag ska skriva lite om själva låten så är den ju, precis som filmen, egentligen inte särskilt bra. Men det är ju inte hur bra något är som är det viktiga, det viktiga är ju känslan det ger. Visst har kanske inte alla den relation till låten som jag har, men vem sa att den här bloggen var för alla. VIll du ge den en chans så kommer länkarna nu.

Låt:  Spellista:

It’s just a jump to the left. And then a step to the right.

Veckans låt: Vart jag mig i världen vänder

Kategorin ”Bra artister som var på Epic Putte (Putte i Parken 2011) som jag inte såg” borde vara ganska tom kan man tycka. Fast det finns en del artister som platsar där. Det beror inte på att jag gick på fel grejer eller så, det beror helt enkelt på att det var ”för många” bra artister. Jag är nöjd med vad jag valde att se och inte se. Det finns egentligen bara ett band som det är lite trist att jag missade och det är Little Marbles. Men det var liksom aldrig ens ett alternativ att gå på deras konsert eftersom jag stod och vaktade min plats till Paramore när de spelade. Hur som helst, ett av de band som platsar i den tidigare nämnda kategorin är Den svenska björnstammen.

Den här låten är den hittills mest framgångsrika låten med bandet. Vilket inte säger jättemycket eftersom de inte har gjort sådär jättemycket än. Det enda andra som är värt att nämna är väl typ Allting kommer bli bra. Lite mer prestigefyllt än att vara emst framgångsrika låten av ett band som inte gjort något är kanske att vara mest spelad på Spotify. För det är nämliugen den här låten i skrivande stund. I Sverige i alla fall. ”Everywhere” ligger låten fyra. Vilket inte betyder att låten är stor även i världen, det betyder bara att Spotify är svenskt och har extremt många svenska användare. Dessutom har låten klättrat rätt rejält på DigiListan sedan den började sändas igen. Förra veckan låg låten på plats 12 och enligt P3:s hemsida ska den ha legat på plats 23 veckan innan. Jag hittar dock inte listan för veckan innan, så… Hur som helst så ligger låten fyra på den lista som presenterades idag. Ganska högt upp liksom. Jag tror nog den kan avancera lite till, men har svårt att tro att den ska nå en förstaplats. Det får väl framtiden utvisa antar jag… Ovanför Vart jag mig i världen vänder finns Adele med Set fire to the rain. En bra låt, som är med i en remixad version i min lista med bra remixes. Den låten är för övrigt Rix FM:s ”Veckans hitvarning”. Jag skulle säga att en låt som ligger trea på DigiListan redan är en hit, men Rix FM är ju å andra sidan kanalen som fortfarande har Waka Waka som en av sina mest spelade låtar. På andraplatsen har vi Chris Medina med What Are Words och på topplaceringen låg Moves Like Jagger med Maroon 5 och Christina Aguilera. Topp två är enligt mig ganska halvdana, medan tredjeplatsen är bättre när Plastic Plates får pilla på låten. Fjärdeplatsen är den låt jag tänker skriva om här och nu. Och den är bra, om det inte redan framkommit. Det känns även som att den faller in i kategorin ”P3-hits”, det vill säga låtar som spelas sjukt mycket på P3, men knappt alls på andra radiostationer. Det kan jag förstås inte uttala mig om säkert eftersom jag bara lyssnar på P3, men den ligger i alla fall på P3:s A-lista, vilket innebär ungefär två spelningar per dag. Det är den högsta spelningsfrekvensen man kan få och det finns för tillfället tio låtar på A-listan. Jag tror att de brukar försöka ligga kring tio låtar, men det kan säkert vara någon mer eller någon mindre ibland. Fast jag vet inte… Däremot står låten inte med på Rix FM:s lista över mest spelade låtar, där som sagt var bland annat Waka Waka fortfarande finns med. Fortfarande

Nu när vi har konstaterat att andra tycker om Vart jag mig i världen vänder kanske det är dags att jag pratar om vad jag tycker. För det spelar ju ingen roll vad andra tycker, den här bloggserien (med tillhörande spellistor) är min bloggserie och jag skriver om vilka låtar jag vill. Vilket inte nödvändigtvis är sådana låtar som andra gillar. Även om det visade sig vara det i det här fallet. Och ganska ofta annars också. Jag kanske är rätt mainstream ändå… Hur som helst, jag tycker ofta om specifika delar i låtar och så även i denna låt. Eller ja, jag gillar ju oftast hela låten, men det brukar ofta vara någon liten specifik grej som tillfredsställer min smak extra mycket. I den här låten är det 2:14-2:55, typ (något kortare egentligen, menmen). Det är liksom någon slags stegring typ. Och jag gillar ju stegring. Det tror jag att jag skrivit förut.

Den svenska björnstammen är inte bara svenska, de är dessutom från Norrköping. Nu bor jag visserligen i Linköping, men Norrköping är ju vår lillebror (delar av Linköpings universitet ligger till exempel där), så man känner ju ändå viss lokal smhörighet med Den svenska björnstammen. Så det gör ju bara att jag gillar dem ännu mer. Jag gillar även länkar, så nu kommer det sådana.

Låt:  Spellista:

Den svenska björnstammen råkar även ha en av de snyggaste maskotarna någonsin.