Veckans låt 1-12: Original Don

I slutet av januari skriver jag första Veckans låt-inlägget för det här året. Jaja, jag är fortfarande lite smått efter, men det är du också. Retard! Du fattar ju ingenting. Jag hatar dig.

Original Don är en låt av Major Lazer. ”Major Lazer is a collaborative musical project from DJ/Producers Diplo and Switch.” säger engelska Wikipedia. Det är helt omöjligt det där med DJs… De har i alla fall släppt en riktig skiva, trots att det inte riktigt är så som affärsmodellen brukar se ut för sådana här artister. Det är bra, jag gillar det klassiska albumet som sätt att släppa musik. Jag ger inte mycket för det här med att släppa alla låtar som singlar eller att enbart göra sin musik tillgänglig via nedladdning. Man kan tycka att jag är bakåtsträvande, men jag ser en poäng med att släppa saker på riktigt. Nu är visserligen inte den här låten med på deras skiva från 2010, som för övrigt hade den enormt coola titeln Guns Don’t Kill People…Lazers Do. För Original Don släpptes 2011, vilket hade gjort att det nästan varit konstigt om den var med på skivan. Låten kanske är med på deras nästa album om de släpper något sådant. Tills vidare är den bara släppt på en singel. Den singeln följer dock det mönster som jag önskar att det var på alla singlar (och som det är på rätt många) där man har med själva låten, samt ett gäng remixar på den. Det kan vara intressant med en instrumental variant, vilket inte finns med på den här singeln. Men man kan väl inte få allt antar jag. Jag är ändå inte särskilt intresserad av att köpa singlar. Dessutom tror jag det är svårt att få tag på singeln i fysiskt format. CDON, som nog har Sveriges bästa sortiment, har den inte i alla fall. Man kan dock såklart köpa den som en download via till exempel iTunes. Hur som helst, den tar mig in på den lilla avstickare som jag introducerade för ett tag sedan, men bara använt en gång.

R-R-R-REMIX!

Singeln består av original-Original Don, samt icke original-Original Don. Ingen är dålig, ingen gör något jättehäftigt. De olika varianterna är nästan lite väl lika originalet för att jag ska gilla. Den som är mest spännande är väl The Partysquad & Punish Smash Em Remix. Alla låtar kan finnas här på Spotify. Tror alla finns på Youtube också, men då får man söka själv. De remixes som ligger på singeln är titulerade (förutom Original Don då…):

  • Crookers Remix
  • Diet Original Don
  • The Partysquad & Punish Smash Em Remix

B-B-B-BACK ON TRACK!

Det jag tycker är kul med den här låten och även många andra i samma genre är att de gjort en musikvideo. Eftersom sådan här musik är tänkt för klubbarna kanske man förväntar sig något i stil med det här (ja, man ska gå på DÖMD! I skrivande stund 60 dagar kvar). Men oftast kör de inte på den varianten. Ofta är det något jättemesigt. Så även här. Videon består av två average-looking personer som dansar med vapen. Då menar jag inte en häftig dans heller, de ser jättemesiga och framför allt oengagerade ut. Dessutom slutar killen dansa helt plötsligt för att ta en öl. Och så frå de typ tårta… Sedan är det en gammal tant också, som bara är random. Det går inte att förklara, det är nästan så man måste se det själv. Det kan man också göra om man klickar på länken med Yotubes logotyp där nere. Det tycker jag man ska göra!

Vad är det som är bra med den här låten då? Vad är det egentligen som är bra med låtar av den här typen? Skön melodi liksom? Mer än inom någon annan musikstil känns det som att en bra låt ”låter bra”. Och den här låten låter bra.

Låt: Spellista:

Så här ser Don ut, enligt omslaget till singeln. Eller EP:n om man hellre vill kalla det för det.

 

Veckans låt 52-11: Make It Rain

På temat ”låtar som är bra men som har ett dåligt budskap” placeras Make it Rain högt. Jag vet att jag har haft en Little Marbles-låt på den här listan förut. Jag vet att Make It Rain med Little Marbles är teh old. De har sjungit den så länge jag klänt till bandet (ett tag). Den släpptes visserligen i studioversion först i somras om jag inte minns helt fel, men även i somras är ju ett tag sedan. Låten fick dock en liten revival för mig under jullovet då jag hade Spotify Premium samt jobbade och lyssnade på musik hela dagarna. För att visa på vilken oerhört fin låt det här är tänkte jag dra några citat från låten.

”Don’t ask me what my name is. Stupid bitch, I’m famous.”

”You see, I order one bottle, then I fuck one model. Then I order more bottles, now I’ve got more models.”

Bara de två citaten (för övrigt mina favoritcitat från låten) visar tydligt vilken oerhört taskig kvinnosyn låten förmedlar. Då behöver man liksom inte ens förstå vad hela låten handlar om, det vill säga vad ”make it rain” innebär. Det handlar alltså om att kasta sedlar på strippor. Vilket man ändå kan tycka är fint, de får ju betalt liksom. Sedan kanske hela den där idén med strippor är lite halvdan, speciellt om det enda som är ett alternativ är kvinnliga sådana. Och tro mig, det handlar om kvinnliga strippor.

Hur kommer det sig då att två tjejer från Norrköping födda 1990 helt plötsligt fick för sig att skriva en låt om att inte ha någon respekt för kvinnor? Det var faktiskt inte Linn och Julia som skrev låten, det var… Fat Joe, Lil Wayne och Scott Storch som skrev låten Make It Rain en gång år 2006. Den framfördes av Fat Joe och Lil wayne. Sålde platinum gjorde den också, så de tyckte det var en bra idé att köra en låt till på samma låt. Man kan liksom aldrig få för många låtar på temat. Make It Rain (Remix) släpptes 2007 och nu var det fler som ville vara med och leka. Låten skrevs av Fat Joe, R. Kelly, T.I., Lil Wayne, Birdman, Rick Ross och Ace Mac och framfördes även av dessa personer. Eller ja, inte riktigt. DJ Khaled var ju också med och framförde, men han fick väl inte plats på singelomslaget antar jag. Dessutom passade man på att göra en musikvideo både för originalet och remixen, där man kan få titta på tjejer i bikini som får pengar kastade på sig. Här var alla som stödde budskapet, men inte fick vara med och sjunga, med. Eller vad sägs om en lineup av DJ Khaled, Cool & Dre, Scott Storch, Birdman, Diddy, Rick Ross, Oliver Coats, Triple C, Hennessi och Young Money? Visst, jag vet inte heller vilka hälften av dem är, men det är onekligen rätt många artister. Det var bara till originalet, till remixen är Fonzworth Bentley och Trina med (samt några av de som var med i originalvideon). Det är i alla fall remixen som Little Marbles valt att göra en cover på. Eller cover och cover, de har typ valt ut de delar av låten de gillade mest och kör på det.

Hur kommer det sig då att två tjejer från Norrköping födda 1990 helt plötsligt fick för sig att sjunga en låt om att inte ha någon respekt för kvinnor? Fråga inte mig, fråga någon som vet. Ett förslag är Little Marbles själva, eller varför inte P3? Jag hittar nämligen den här videon från 28 juli 2010. Titeln är ”SR Morgonpasset Helg Sommar: Låträddningen med Little Marbles”. Jag råkar känna till konceptet med Låträddningen. Det går ut på att en lyssnare ringer in med en låt som har blivit ”smutsig” och förstörd och som behöver räddas genom att någon annan artist gör om den. Kanske var det så den här låten skapades, som ett koncept i ett radioprogram. Jäkligt lyckat i så fall. Jag vet inte om det är så och jag vet inte om det jag tänker på kallas Låträddningen och jag tror faktiskt inte att det jag tänker på körs i Morgonpasset Helg Sommar. Menmen… Jag har även för mig att Little Marbles sagt att det budskap som låten för fram är långt ifrån deras personliga åsikter. Vilket väl är tur. När de sjunger blir det mer ironiskt och roligt och det gör ju låten Så mycket bättre. Som något TV-program heter. Har jag hört.

Låt: Spellista:

Förra gången jag skrev om Little Marbles (september 2010, då Melon var Veckans låt) använde jag den här bilden. Det ser inte riktigt ut som tjejer som sjunger om strippor, så vi kör en ny bild den här gången.

Okej, de ser inte så hårda ut på den här bilden heller. Men hårdare än så här blir de nog inte. Bilden snodde jag för övrigt från en blogg (som förmodligen snott den från Gaffa) som skrev ett hyllningsinlägg till Little Marbles i november 2010. Vilket jag såklart gillar. Hon (Henrik Valentin låter rätt manligt, men han/hon har en bild på en tjej så det får bli hon) skrev dessutom rätt bra (bättre än mig) så började prenumerera på rss-feeden. Inte säkert att jag fortsätter följa hennes blogg (vi verkade inte riktigt ha samma smak i övrigt) men jag ger henne en chans i alla fall. Det förtjänar hon!

Veckans låt 51-11: Kärleksrevolt

Japp, jag ligger lite efter i den här bloggserien efter att jag fokuserade på Epic Veronica Maggio samt hade sönder mina föräldrars dator. Visst hade jag tillgång till andra datorer i Uppsala, men jag föredrar att sitta på en vettig dator när jag skriver inläggen. Den dator ja hade sönder i Uppsala duger bra, även om min här i Linköping ju är fetare. Speciellt nu när jag har dubbla skärmar, varav ena är i ”portrait mode”. Bilder kommer när jag hittar laddaren till kameran. Ja, jag kompenserar med prylar för att ingen älskar mig. Är det något fel med det? Hur som helst, nu är jag ju ett gäng inlägg efter och låtarna kommer därför kanske inte passa utmärkt in på veckan då de borde ha skrivits. Men jag försöker i alla fall välja låtar som jag hade upptäckt då inlägget egentligen borde ha skrivits. Det här inlägget borde ha skrivits 25 december, det vill säga juldagen.

Kärleksrevolt är en låt med Syster Sol. Eller Aki, Dani M, General och Syster Sol som det så fint sjungs i låten. Enligt Spotify är Syster Sol huvudartist och Aki, Dani M och General Knas featured artist. Vilken kombination! Tycker i alla fall Aki, Dani M, General och Syster Sol. Själv har jag ingen vidare koll på reggae så kan inte säga så mycket. Men det är säkert en jättebra kombination.

Det här är som sagt var reggae. En genre som aldrig tidigare varit med i Veckans låt och som förmodligen inte heller kommer återkomma (det sa jag om dubstep också, men det återkommer nog). Inte för att jag ogillar reggae, men jag lyssnar inte heller på reggae. Dessutom spelas det väldigt lite reggae på radion. Men den här låten lyckades ta sig genom bruset. Det är en ganska trevlig låt som gör en glad. Dessutom tycker jag den känns rätt somrig, trots att den började spelas nu under vintern (vågar inte uttala mig om när den släpptes). Hela Syster Sol känns rätt somrig faktiskt, inte enbart beroende på namnet. Men förmodligen till stor del beroende på namnet. Jag tänkte dock inte skriva så mycket om låten eller artisterna. För det som slår en efter många lyssningar är låttexten. Den är långt ifrån bra, men ändå intressant.

Låten börjar med att Syster Sol skryter om vilka coola människor som är med i låten och sedan kommer låtens första politiska text (hela låten är rätt politisk).

Från en censurerad generation

Ehh, okej? Vilken generation då? Vi får la se. Syster Sol föddes 1983, Dani M föddes 1990, General Knas är född 1978 och Aki föddes år… Ingen aning. Jag föddes 1991, så det handlar alltså om folk som är ett till tretton år äldre. Syster Sol, som ändå är huvudartist och hävdar att generationen skulle vara censurerad är åtta år äldre. Så visst, inte riktigt samma generation, men även Syster Sol har ju varit med om det där med internet. Och att ha full tillgång till internet samtidigt som man hävdar att man är en censurerad generation? Nejdu, på internet finns det en plats för alla åsikter och man får göra vad man vill. Jag har sett så mycket fucked up shit på internet som aldrig hade tillåtits finnas i äldre generationer. Herregud, jag la ju upp en porrbild här på bloggen en gång. Det bryter visserligen mot WordPress regler, men den har inte tagits ner än, så känner mig inte särskilt censurerad. Nu visar det visserligen hur fullständigt irrelevant den här bloggen är, men ändå. Vi lever inte i en tid av censur och muntvättande, vilket Kapten Röd påstår i en annan låt. Även Kapten Röd håller på med reggae. Hmm, kan det vara så att reggaeartister gärna vill känna sig censurerade?

Kärleksrevolt fortsätter med att säga att det här är en kärleksrevolt, från alla vi som synat dem som försöker tysta våran sång. En bada-bada-bong i huvet på Babylon får dem att tänka om. Tydligen. Här är det alltså någon som håller på och ljuger, men de här artisterna har minsann genomskådat dem! Det blir en revolt, men kärleksfull, där man slår folk i huvudet. Låter kärleksfullt. Men detta Babylon som det sjungs om, vad är det?

Babylon (egentligen ”Guds port”, akkadiskaBabili(m), arabiskaBabil) var huvudstad i Babylonien och låg vid floden Eufrat. Stadens ruiner ligger i provinsen Babil i Irak, utanför provinsens huvudstad Al-Hilla, omkring tio mil söder om nuvarande Bagdad.

Säger min käre vän Wikipedia.  Fast det är förstås det rastafarianistiska (helt klart ett ord) Babylon som Syster col & Co. syftar på. Eller egentligen vet de nog inte vad de pratar om. Det funkar utmärkt att tänka att Babylon är för reggae vad etablissemanget är för punk. Samhället, staten, något man hatar liksom. Fast som egentligen inte har någon innebörd.

Den första versen handlar om hur artisterna minsann inte kan tystas ner. För sanningen kan inte stängas in i någon bur. Nu tror jag visserligen inte att någon försökt tysta ner dem och jag tror inte heller att de kommer med sanningen. Men de själva hävdar att de för folkets talan, till skillnad mot riksdagen som bara består av massa grå moraltanter som knappt vet vad det innebär att leva ett liv där hjärtats väg är ditt enda alternativ. ”Hjärtats väg är ditt enda liv”? Väx upp och kom till den verkliga världen.

Andra versen berättar att de minsann känner hat, för de vet att det Syster Sol & Co. säger är sant och att folk kan börja finna det intressant. Ehh, va? Varför skulle man hata sanningen? Versen fortsätter med att säga att de känner hat för att de inte vill att sanningen ska fram. Eftersom de inte vill att sanningen ska fram så satsar de allt på att haffa deras gram. Deras gram? Ahh, jag förstår! Låten handlar förstås om att man borde få röka marijuana. Ja… Vad ska jag säga? När man väl insett att hela låten handlar om att man borde få hascha så blir det bara fånigt när det sjungs att Babylon hatar reggae- och hiphop-kultur. Really? Skulle ni kalla röka gräs för reggae- och hiphop-kultur? Visst hör det till reggae- och hiphop-kulturen, men borde ändå inte musiken lyftas fram istället för att fokusera på drogerna?

Den tredje versen bekräftar för alla som fortfarande tvekar att det hela handlar om att man borde få hålla på med droger. Dessutom framförs det klassiska argumentet att cannabis är en växt och att det därför borde vara helt okej att bruka. Ecstacy/LSD/… däremot är ju sjukt farligt, för det är kemikalier! Ett av de dummaste argumenten för legalisering av cannabis någonsin. Man skulle kunna argumentera för att allt är kemikalier, men visst kan jag håla med om att cannabis är mer ”naturligt” än LSD. Men betyder det också att det är bättre? Bara för att något förekommer naturligt betyder det inte att det borde ätas/drickas/rökas. Det finns växter som i princip är instant death att äta. Inte skulle cannabis-anhängarna äta dessa bara för att de är naturliga? Dessutom käkar jag kemikalier (Levaxin) varje dag, för att jag är sjuk. Det funkar asbra och mycket bättre än något som finns naturligt. Jag skulle aldrig vilja käka något naturläkemedel istället, för det funkar helt enkelt inte. Jag tror inte heller att cannabis-gänget är mot hela läkemedelsindustrin.

Det finns förstås vissa vettiga argument för att legalisera cannbis, men inga som övertygar mig om att det bör legaliseras. Jag ser gärna låtar med politiska budskap, men då gärna vettiga och inte ”jag vill vara hög”. Låten är dock bra, även om inte budskapet är det. På det temat blir nog nästa Veckans låt också, som kanske publiceras imorgon. Eller någon annan dag.

Låt: Spellista:

Syster Sol ser inte särskilt reggae ut om man frågar mig, men hon har säkert rökt tillräckligt mycket cannabis för att få räknas som reggaeartist.

Ett avhopp löser ingenting

Håkan Juholt är inte längre partiledare för Socialdemokraterna. Han var det ett tag. Partiledare alltså. För Socialdemokraterna alltså. Fast inte så länge. Mindre än ett år faktiskt. Han blev partiledare i mars förra året eftersom Socialdemokraternas tidigare partiledare, Mona Sahlin, hoppade av efter ett misslyckat val. Ett misslyckat val för Socialdemokraterna innebär 30,66 % av rösterna, vilket gör Socialdemokraterna till Sveriges största parti. Ett bra val för Socialdemokraterna är väl typ 53,8 %, som de fick i valet 1940. Men visst är det ett dåligt resultat, det är det tredje lägsta valresultatet som de haft och det lägsta sedan våren 1914. De har lett Sverige i princip hela 1900-talet. Ett stort jäkla parti, som nu är i ”kris”.

Sedan Håkan Juholt blev partiledare har opinionssiffrorna (inte nödvändigtvis hur folket skulle rösta) blivit sämre. Så därför avgår Juholt nu. Det har kanske delvis att göra med hans lägenhetsgrejer, men Mona Sahlin klarade sig hyfsat trots Toblerone-affären så egentligen handlar det nog om att folk inte vill rösta på partiet och inte att folk ogillar Håkan Juholt. Men nu avgick han alltså, så nu kommer allt bli bra. Socialdemokraterna är återigen utan partiledare och de tittar återigen på samma kandidater som kasserades förra gången. Som Sveriges största parti tycker man att de lätt borde kunna hitta någon som är kompetent, men uppenbaligen har man problem med det.

Hela den här grejen får mig snarare att tappa förtroende för Socialdemokraterna (som jag visserligen aldrig skulle ha röstat på ändå). De klarar inte ens av att välja ut en person som ska leda partiet, hur faan ska de lyckas leda Sverige? Mycket kan hända på de dryga 2½ år som är kvar till nästa val, men jag skulle bli väldigt förvånad om inte Socialdemokraterna gör ytterligare ett rekordlågt valresultat. Sådan här enorm inkompetens har inget annat parti visat upp. Andra partier har också bytt ledare på grund av dåliga resultat, men de har i alla fall lyckats byta ledare. Socialdemokraterna är just nu en kaotisk organisation som jag aldrig skulle kunna se vid makten. Då får man ändå inte glömma att Sverige är ett jäkligt bra land och att det till stor del är Socialdemokraternas förtjänst. Men nu är det megakaos. Och det blir inte mindre kaos av att partiet nu återigen inte hittar folk som kan leda partiet

P3 Guld 2012: De som borde vinna

Ikväll är det dags för P3 Guld, där förra årets bästa svenska musik ska få priser. Vad är då förra årets bästa svenska musik? P3 har valt ut ett gäng nominerade i ett gäng kategorier. Vinnarna utses sedan av en jury samt röster från svenska folket (röstningen stängde 6 januari). Givetvis är inte det rätt sätt att bestämma en vinnare. Rätt sätt är att fråga mig, för jag har aldrig fel. Så därför tänkte jag svara på vilka som borde vinna av de som är nominerade.

Vi tar en kategori i taget och börjar med…

Årets pop

De nominerade är:

  • jj – samlad produktion
  • Jonathan Johansson – Klagomuren
  • Anna Järvinen – Anna Själv Tredje
  • The Sound of Arrows – Voyage
  • Syket – With Love

Kommentar:

En tävling i vilka som är minst värdelösa. Samtliga nominerade är mer eller mindre sömnpiller, men så kanske det är i kategorin pop. Pop för mig känns inte som att det ska vara så här tråkigt, men det kanske det ska… Valet av vinnare blev till slut ändå ganska självklart där en av de nominerade faktiskt mer eller mindre genomgående hade levererat låtar som man åtminstone kunde se något bra i. Ingen höjdarkategori det här inte…

Och (den som borde vara) vinnaren är…

The Sound of Arrows!

Årets rock/metal

De nominerade är:

  • Arch Enemy – Chaos Legions
  • Graveyard – Hisingen Blues
  • The Haunted – Unseen
  • In Flames – Sounds Of a Playground Fading
  • Opeth – Heritage

Kommentar:

Svår kategori, eftersom jag använt Spotify för att lyssna in mig på de nominerade. Det är nämligen bara tre (Graveyard, In Flames, Opeth) av de nominerade som fanns på Spotiy. Alla artister fanns visserligen, men inte de album de blivit nominerade för. Jag är för lat för att leta upp Chaos Legions och Unseen någon annanstans, så de har därför inte varit med i tävlingen för mig. Svårt att säga om de haft någon chans, har inte jättemegakoll på rock/metal. Svår kategori även för att Graveyard och In Flames i princip gjort lika bra musik under förra året. Funderade ett tag på att bedöma vinnaren baserat på albumets omslag, men både Hisingen Blues och Sounds Of a Playground Fading hade riktigt bra omslag. Det blev en jämn strid, men till slut bestämde jag mig ändå för en vinnare.

Och (den som borde vara) vinnaren är…

Graveyard!

Årets dans

De nominerade är:

  • Avicii – samlad produktion
  • Axel Boman – samlad produktion
  • Jonsson/Alter – Mod
  • L-Wiz – samlad produktion
  • Rebecca & Fiona – I love you man

Kommentar:

Äntligen en kategori som faktiskt passar mig hyfsat! Visst, det var väl egentligen bara Rebecca & Fiona samt Avicii som jag hade någon slags koll på innan, men musiken är i alla fall lite mer min typ än de tidigare kategorierna. I den här kategorin fanns inte Jonsson/Alter på Spotify, men där halvlyssnade jag faktiskt lite på Youtube ändå. Vem som skulle vinna var dock rätt självklart redan innan jag lyssnade in mig på alla artisterna. Det borde inte heller vara särskilt svårgissat för de som tidigare följt min blogg. Dansmusik släpps rent generellt inte på album, vilket visas tydligt genom att tre av fem blivit nominerade för ”samlad produktion”. Men vinnaren (som ni borde ha listat ut nu) släppte en skiva. Som innehöll en hel del guldspår.

Och (den som borde vara) vinnaren är…

Rebecca & Fiona (som även uppträder på galan ikväll)!

Årets hiphop/soul

De nominerade är:

  • Ison & Fille – För evigt
  • Mohammed Ali – Vi
  • Newkid – Alexander Jr Ferrer
  • Stockholmssyndromet – Underhundar
  • Timbuktu – Sagolandet

Kommentar:

Svensk hiphop… Det har aldrig varit särskilt hett för mig, men det här är faktiskt den enda av genre-kategorierna där jag hade mer eller mindre koll på alla artister redan innan. Svensk hiphop har hittat sin stil och att skilja på Ison & Fille, Mohammed Ali och Stockholmssyndromet är i princip en dödsdömd idé. Newkid och Timbuktu sticker dock ut, fast på olika sätt. Newkid genom att vara fjollig och Timbuktu genom att vara ”vuxen”. Även här var faktiskt vinnaren ganska självklar för mig. Jag är ju jättegammal nu liksom.

Och (den som borde vara) vinnaren är…

Timbuktu!

Årets nykomling

De nominerade är:

  • Avicii
  • Newkid
  • Niki & The Dove
  • Rebecca & Fiona
  • Den Svenska Björnstammen

Kommentar:

Nu börjar vi komma till kategorierna där jag redan behandlat vissa artister. Rebecca & Fiona har redan vunnit över Avicii och Newkid har jag redan sagt min (negativa) åsikt om. Man kan alltså lätt räkna bort Avicii och Newkid utifrån mina tidigare åsikter. Då är det bara Niki & The Dove samt Den Svenska Björnstammen som man inte vet vad jag tycker om. Den Svenska Björnstammen har ju haft Veckans låt (en serie som jag för övrigt har en del att ta igen i) så jag kan ju omöjligt vara negativt inställda till dem. Niki & The Dove är tråkiga. De är sock så bra man kan bli om man ska vara tråkig. Men det bästa av de tråkiga funkar liksom inte i denna konkurrens. Vi har alltså Rebecca & Fiona mot Den Svenska Björnstammen. En hyfsat rättvis kamp, men vinnaren är ändå ganska solklar i mina ögon. Visserligen färre gjorda låtar, men alla håller hög kvalitet.

Och (den som borde vara) vinnaren är…

Den Svenska Björnstammen!

Årets grupp

De nominerade är:

  • Deportees – Islands & Shores
  • In Flames – Sounds of a Playground Fading
  • Movits! – Ut ur min skalle
  • Rebecca & Fiona – I Love You, Man!
  • Those Dancing Days – Daydreams & Nightmares

Kommentar:

Konstig kategori, med tanke på att även Årets artist finns (se nedan). Förstår inte varför man skulle skilja på grupp och soloartist. Å andra sidan finns det ju vissa som skiljer på manliga och kvinnliga artister och det gör ju i alla fall inte P3 Guld. Här återser vi In Flames, som inte lyckades vinna i den inte så heta (i mina ögon) kategorin Rock/Metal. De kan i princip räknas bort med andra ord. Även Rebecca & Fiona återkommer, som lyckades vinna Årets dans men misslyckades med Årets nykomling. Helt klart ett alternativ, även om jag inte tycker de känns lika mycket som ett band som övriga nominerade gör. Deportees faller bort rätt snabbt eftersom de tillhör kategorin ”intetsägande”. De tre som nu är kvar är alla värdiga kandidater, men jag måste ändå slänga bort Those Dancing Days för att de inte känns riktigt lika bra som R&F/Movits!. Frågan är då om Rebecca & Fiona ska vinna ytterligare en kategori, eller om de bara får vinna en av de tre som de nominerats i. Svårt att säga, men till slut föll de, delvis beroende på att de inte känns som en grupp, delvis eftersom deras konkurrent kändes något hetare. Vinnaren är alltså redan korad, men jag bekräftar det först efter nästa rubrik. 😉

Och (den som borde vara) vinnaren är…

Movits!! (Otaktiskt med utropstecken i artistnamnet…)

Årets artist

De nominerade är:

  • Melissa Horn – Innan jag kände dig
  • Kapten Röd – Fläcken som aldrig går bort
  • Lykke Li – Wounded Rhymes
  • Veronica Maggio – Satan i gatan
  • Timbuktu – Sagolandet

Kommentar:

Den näst lättaste kategorin av de alla. Alla nominerade förtjänar dock sin nominering, även om det kanske är något tveksamt för Melissa Horn och Lykke Li. Vinnaren var dock självklar…

Och (den som borde vara) vinnaren är…

Veronica Maggio (som även uppträder på galan ikväll)!

Årets låt

De nominerade är:

  • Tove Styrke – Call my name
  • Veronica Maggio – Jag kommer
  • Avicii – Levels
  • Timbuktu – Resten av ditt liv
  • Den Svenska Björnstammen – Vart jag mig i världen vänder

Kommentar:

Två låtar från Veckans låt (Resten av ditt liv, Vart jag mig i världen vänder). En låt som definitivt inte förtjänar sin nominering (Call my name). Två låtar som blivit spelade enormt mycket under året (Jag kommer, Levels). Många låtar som inte ens blivit nominerade. Till exempel skulle jag hellre nominera Mitt hjärta blöder än Jag kommer. Mitt hjärta blöder hade i mina ögon haft större chans att vinna i denna konkurrens. Hade den varit nominerad är jag osäker på vem som skulle ha vunnit, men nu var valet inte alltför svårt.

Och (den som borde vara) vinnaren är…

Vart jag mig i världen vänder!

Guldmicken (årets liveartist)

De nominerade är:

  • Daniel Adams-Ray
  • Graveyard
  • Melissa Horn
  • Kapten Röd
  • Veronica Maggio

Kommentar: 

Visst, jag har faktiskt bara sett två av fem live. Jag är ändå rätt säker på att jag kan välja rätt vinnare i denna kategori. Att titta på Youtube på live-framträdanden känns meningslöst, likaså är det meningslöst att bedöma artisterna utifrån deras musik. Det är live-upplevelsen som ska prisas. Jag tror att både Graveyard och Kapten Röd kan vara riktigt bra liveartister (Melissa Horn tror jag inte på). Av de artister som jag faktiskt sett under året som varit har jag varit på en spelning med den ena och tre stycken med den andra. Valet blir rätt självklart och det här var faktiskt den lättaste kategorin för mig.

Och (den som borde vara) vinnaren är…

Verionica Maggio!