Veckans låt 7-12: Tröjan du hatar

Det finns saker jag saknar. Typ när vi var nakna.

Jag skrev för ett tag sedan ett inlägg om Bronsfeber. Eller ja, egentligen handlade ju inlägget mestadels om Far & Son. Eller ja, egentligen handlade inlägget mest om Frej Larsson och hur han kan kopplas till i princip all svensk musik värld namnet. Eller åtminstone den som är på svenska. Det här inlägget uppmärksammades på Simon Gärdenfors blogg (en av två medlemmar i Far & Son), där han citerade mig med det fina citatet

”Jag är givetvis helt emot varenda ord som Far & Son säger, men deras musik är bland den fetaste som finns.”

Konstigt av Simon då inlägget inte var jättepositivt (bland den fetaste som finns är ju förstås rätt positivt, menmen) samt dessutom knappt handlade om Far & Son och ännu mindre om Simon G. Totalt nitton saker var skrivna i fetstil i det inlägget, vilket i princip innebär att jag nämnde så många artister med koppling till Far & Son (i de flesta fallen indirekt via Frej Larsson). Men jag är faktiskt lite besviken. Jag har nämligen tänkt skriva om den här låten ett bra tag nu och egentligen skulle jag ha skrivit om den när jag skrev om Bronsfeber. Men det gick liksom inte att hålla sig borta från att skriva om Far & Son. Förresten, för de som gillade (eller ogillade) vad de hörde så har nu Du Är Mina Tankar, även känd som ”knarklåten” från Musikhjälpen, släppts i en studioversion på Spotify (säkert även iTunes och kanske Wimp). Lyssna! Jag tänkte i alla fall att jag säkert kunde hitta en koppling till Norlie & KKV och därmed även Tröjan du hatar och därmed klassa den här låten som skriven om. För det här känns nämligen som typiskt sådan musik som går att koppla till Frej Larsson. Men trots grundlig forskning (Google + Wikipedia i typ fem minuter) hittade jag ingen sådan koppling. [Update: Det finns såklart en koppling, se kommentar av Hej. Jag vet inte var han/hon fått infornationen från, men jag litar på honom/henne] Så de fick ett alldeles eget inlägg ändå.

Norlie & KKV är en svensk hiphop-duo som består av Sonny Fahlberg (känd som Norlie) och Kim Vadenhag (känd som KKV).

Både Sonny och Kim är födda 1990, 4 mars respektive 10 juli. Duon träffades 2008 av en ren slump i förorten Huddinge söder om Stockholm. Under våren 2009, då de fortfarande gick i gymnasiet, gjorde de ett låtsamarbete och det blev starten. Rap är grunden och med influenser i alla sorters musik, Rap, Pop, House, Electro, Techno och Rock, blir resultatet ett revolutionerande och nyskapande sound. De har haft spelningar på några av Stockholms hetaste uteställen och evenemang. På scenen får de hjälp av David Günther som är en känd DJ i Stockholm. Under våren 2011 har de blivit utsedda till ”Månadens artist” av MTV och Comviq, varit med i Vakna med The Voice, hamnat 1a på NRJs ”Dagens Topp 3” med singeln Pressad av tid och släppt EPn En Liten Del Av Någonting på iTunes och Spotify. EPn består av 4 låtar som finns med på deras debut skiva En Stor Del Av Någonting som gästas av bl. a Timbuktu, Minaya och house producenterna Nause. De framträdde också på NRJ Summer Club 2010 och med Lazee på både Helsinki’s Nickelodeon Dagen 2011 och Ungdomens hus i Upplands-Bro.

Under 2010 släppte de två musikvideor, Standard och Can I Be the One med Lazee. Deras officiella debut singel När jag går ner som släpptes 2011 nådde 18e plats på Sverigetopplistan. En video till låten gjordes samma år i november. I januari 2012 släppte de sin andra singel Tröjan du hatar som just nu ligger 4a på Sverigetopplistan. En video till denna singel är på gång.

Både Sonny och Kim har spelat fotboll. Sonny var målvakt i Sundbybergs IK och Kim spelade i Djurgården. Detta sa de i Vakna med The Voice den 23 februari 2012.

Okej, allt det där var bara direktkopierat från Wikipedia. Ibland är jag lat. Men jag kan väl göra något i alla fall, i nedanstående text har jag bantat ner Wikipedia-texten så att bara det som är någorlunda intressant är med.

Norlie & KKV är en svensk hiphop-duo som består av Sonny Fahlberg (känd som Norlie) och Kim Vadenhag (känd som KKV).

Både Sonny och Kim är födda 1990, 4 mars respektive 10 juli. Duon träffades 2008 av en ren slump i förorten Huddinge söder om Stockholm. Under våren 2009, då de fortfarande gick i gymnasiet, gjorde de ett låtsamarbete och det blev starten.

Deras officiella debut singel När jag går ner som släpptes 2011 nådde 18e plats på Sverigetopplistan. En video till låten gjordes samma år i november. I januari 2012 släppte de sin andra singel Tröjan du hatar

Och man skulle kunna banta ner ännu mer om man vill. Faktum är att Wikipedia-artikeln var så kass att jag lade på en åtgärdsmall på den. Till att börja med så ligger Tröjan du hatar inte alls fyra på Sverigetopplistan, den ligger trea…

I alla fall…

Det finns saker jag saknar. Typ när vi var nakna.

Japp, det är bara därför jag skriver om låten. Ibland krävs det inte så mycket.

Låt: Spellista:

För att det finns saker jag saknar. Typ när vi var nakna. No homo. Jag knullar bara kvinnor, barn och transvestiter.

Annonser

Veckans låt 6-12: I Will Always Love You

I slutet av vecka 6 dog Whitney Houston. En stor stjärna. Död. Ärligt talat ingen större förlust för musiken, eftersom hon redan bidragit med det hon kunde och numera är rätt inaktuell. Däremot är det förstås alltid tråkigt när folk dör i förtid. 48 år gammal var hon och dog (förmodligen) av en överdos. Helt och hållet hennes eget fel, men visst är det tragiskt med alla droger som dödar artister.

Jag skulle ljuga om jag påstod att Whitneys musik betytt mycket för mig eller ens påverkat mig på något sätt, men hon var ändå så pass bra att hon förtjänar att hyllas efter hennes död. Till skillnad mot till exempel Amy Winehouse och Michael Jackson, som också dött hyfsat nyligen, men som jag inte känt något intresse av att uppmärksamma.

Att sitta här och lista priser och dylikt som Whitney lyckats vinna känns jobbigt, men bara för att förklara hur stor hon var kan man ju ta upp lite av det som står på engelska Wikipedia i ingressen. Hon ska tydligen vara ”the most-awarded female act of all-time” i alla fall 2009. Att sälja guld är ett dåligt resultat för en Whitney-skiva. Platinum är en vanligare metall, gärna multipler av platinum. Vad de olika metallerna betyder är olika för olika länder, men i USA krävs en miljon sålda exemplar för att det ska räknas som platinum, något som alltså Whitney lyckats med på samtliga album. I andra länder har det blivit guld på vissa skivor. Hon är också den enda artist ”to chart seven consecutive No. 1 Billboard Hot 100 hits”. Så tvivlade någon på hennes storhet så hade man fel.

Fast det kanske inte är så intressant. Michael Jackson var på många sätt mycket större än Whitney någonsin blev och ändå valde jag att inte uppmärksamma hans död i Veckans låt. Kanske för att jag inte hade någon blogg med Veckans låt när han dog… Men även om jag haft det hade jag inte uppmärksammat honom. Helt enkelt eftersom hans musik inte är så himla häftig. Han är häftigare än hans musik, om man säger så. Eller häftig och häftig, pedofili är väl kanske inte världens hetaste grej. Men skit samma, anledningen till att jag faktiskt hyllar Whitney är för att hon förtjänar att bli hyllad. Att bli hyllad av mig är ungefär lika häftigt som att bli misshandlad, menmen…

För mig finns det i princip bara en låt med Whitney Houston.Visst, I Wanna Dance With Somebody, My Love Is Your Love och Saving All My Love For You (med flera?) är såklart självklara klassiker, men det finns ändå bara en låt med Whitney för mig. Alla som kan läsa rubriker vet förmodligen vilken låt jag pratar om. Det är såklart I Will Always Love You, från filmen The Bodyguard där Whitney även skådespelade. En ganska halvdan film om jag minns rätt, men låten är inte halvdan. Låten är rätt fin. Men, och det här kanske låter konstigt, det jag gillar låten för är hur pass mycket den blivit förstörd. Det finns nog få låtar som blivit så totalt slaktade som denna låt. Det här är en populär karaokelåt som dessutom råkar vara riktigt jäkla svår att göra bra. Därför är det helt naturligt att låten blivit totalslaktad, förstörd och kastats som mat åt grisarna. Men det tycker jag är bra. Bland alla de som förstört låten under åren så tror jag inte att det är någon som sjungit utan känsla. Man sjunger för att man älskar låten och för att den är så stark. Då gör det inget om rösten brister och shit gets fucked up. Låten är liksom gjord för att man ska vilja men inte kunna sjunga med i den. Den här låten om någon visar vilken enormt kompetent människa Whitney var. Att sjunga bra kan många göra, men att sjunga så här bra och ge en sådan skön känsla… Jadu, det är nog bara Whitney som klarar av det. Eller ja, inte nu längre. För nu är hon död…

Låt: Spellista:

Låt inte pistolen lura dig, The Bodyguard är helt och hållet en kärleksfilm.

 

Veckans låt 5-12: Bronsfeber

Okej, nu fuskar jag rätt rejält. Visserligen hörde jag den här låten redan 2011, men jag återupptäckte den vecka 6. Men det var på måndagen och jag hade ju hört den innan och så, så. Jag kände att jag måste ju bara skriva om Far & Son, det är ett band man måste skriva om! Vi börjar med historien om Far & Son. Vilka är det?

Far & Son är Frej Larsson och Simon Gärdenfors. Vilka är då det? Vi börjar med Simon G, som är den som det finns minst att säga. Simon är serietecknare, programledare och rappare. Han var med i hiphop-duon Las Palmas, som numera är nedlagd. Han är son till Peter Gärdenfors, som är professor i kognitionsvetenskap. Man undrar om Peter är stolt över sin son…

Frej Larsson då? Nu börjas det här… Han heter frejsmk på både Youtube och Twitter, vilket skvallrar om att han är medlem i gruppen Slagsmålsklubben. I den gruppen är de sex personer och de har precis som Frej sidoprojekt. Gruppen 50hertz är tydligen ett flertal av medlemmarna med i. Hannes Stenström, som är medlem i SMK, gjorde ett soloprojekt som hette Din stalker. Två andra medlemmar är med i Jospressen. Björn Anders Nilsson, som är med i både SMK och Jospressen, bildade även bandet City, tillsammans med Tommi Levin från The High Fives.

Frej nöjer sig förstås inte med Slagsmålsklubben och Far & Son. Han har även kört ett soloprojekt (enligt last.fm) som heter Offerprästers Orkester. Men det räcker såklart inte, han är även med i Maskinen. Maskinen består för tillfället av Frej och Herbert Munkhammar. Tidigare var även Magnus Lidehäll och Oskar Linnros med. Oskar Linnros har som bekant ett rätt framgångsrikt soloalbum bakom sig, men ursprungligen var han ju en av två medlemmar i Snook. Den andra medlemmen i Snook var Daniel Adams-Ray, som även han har ett framgångsrikt soloalbum bakom sig. Herbert Munkhammar och Magnus Lidehäll är kanske mer kända som Afasi och Filthy, från hiphop-duon Afasi & Filthy. Afasi (eller Herbert Munkhammar) är inte bara med i Afasi & Filthy. Han är även med i Ansiktet. Ansiktet är kända för låtar såsom X och Äckligt. Förutom Afasi är även Erik Nordström med. Erik Nordström sjunger inte bara i Ansiktet (men det kunde ni väl nästan gissa nu…). Erik Nordström är även sångare i Lilla Sällskapet.

Frej nöjer sig såklart inte med Slagsmålsklubben, Far & Son, Offerprästers Orkester och Maskinen. Han är även skivbolagsmänniska. Han är en av ägarna till Djur and Mir, som i princip verkar vara ett skivbolag för SMK och 50hertz. Dessutom driver han etiketten (nej, jag vet inte heller vad som menas med det) Goldenbest records. Det är en etikett som förekommer bland lite alla möjliga av de artister jag skrivit om. Vill ni se alla artister som släppt något under den etiketten kan ni söka på ”label:goldenbest” på Spotify. Den grupp som är mest värd att nämna är nog ändå Den svenska björnstammen, som nyligen vann både Årets nykomling och Årets låt på P3 Brons (eller var det Guld?). Såvitt jag kan se har allt de släppt släppts under Goldenbest records.

Det var historien om medlemmarna i Far & Son, eller kanske främst Frej Larsson. Jag fick förmodligen inte med allt, men jag fick nog med det relevanta i alla fall. Vad är då Far & Son egentligen och varför förtjänar de att finnas bland alla andra grejer Frej håller på med? Jo, Far & Son är till för det som inte kan framföras i någon av de tidigare nämnda banden. Det som är alldeles för hårt för Maskinen. Maskinen är ändå ganska hårda nuförtiden med låten om att kungen är ett jävla as och så. Men Maskinen är fortfarande för mainstream för att Far & Son-låtarna ska tillåtas. Jag tycker Far & SOn beskriver sig själva ganska bra inför nya EP:n.

Efter fyra års arbete har Far & Son nu lyckats skrapa ihop 6 låtar till en EP. Vi bjuder på det vi gör bäst. Fula ord, knark och rå humor. Trallvänliga melodier och medryckande rytmer som lockar till dans. Genom våra texter vill vi normalisera ett destruktivt beteende hos det uppväxande släktet. Ungdomar med svagt psyke kommer att förstå att det är modigt att missbruka narkotika och fegt att ha en utbildning att falla tillbaks på. Barn som hört våra låtar på Spotify kommer att bli nyfikna på att testa LSD. Här har ni ”The Sushi-USB EP”. Slit den med hälsan.
Sök efter skivan på iTunes eller Spotify.

Och de skojar inte. Utifrån låttexterna är det inte särskilt osannolikt att deras mål är att ungdomar med svagt psyke ska förstå att det är modigt att missbruka narkotika och fegt att ha en utbildning att falla tillbaks på. De vill säkerligen att barn som hört låtarna på Spotify ska bli nyfikna på att testa LSD. Det här handlar om drogförskönande på högsta nivå. Allt som är fel är rätt i Far & Sons låtar. Jag är givetvis helt emot varenda ord som Far & Son säger, men deras musik är bland den fetaste som finns. Det skulle det inte vara om de inte körde på sin knarkstil. Jag skulle rekommendera att lyssna på hela The Sushi-USB EP för att känna av exakt hur hårt det här är. Låten som blev veckans låt är faktiskt inte särskilt omoralisk. Den kör istället på en annan Far & Son-grej där man byter ut alla ord mot ett annat ord. Just här handlar det om metaller (främst guld) som istället byts ut mot brons. En annan låt heter Nyfiken Brun och där byts alla möjliga färger ut mot… Brunt. Men för att man inte ska missa allt förbjudet som Far & Son kan säga tänkte jag ta några fina citat från andra låtar.

Hon gick igenom tullen med ett paket i slidan (La kokaina)

Ganja, grönt gräs ger ganska galet grin.

Sa du homofob, ja det stämmer kanske lite. Jag knullar bara kvinnor, barn och transvestiter.

Som sagt, lyssna på hela EP:n. Som för övrigt skulle auktioneras ut under Musikhjälpen. Av någon anledning dök auktionen aldrig upp. Det gjorde inte heller framträdandet. Trots att det klart och tydligt står att man ska kunna se alla liveframträdanden på SVT Play. Detta visades samtidigt som framträdandet var, men morgonen efter fanns det inte på SVT Play. Inte heller någon annan morgon, eftersom SVT bestämt sig för att inte lägga upp det. Man förstår kanske varför, men detta visades trots allt i SVT2 när det framfördes live.

För alla moraltanter där ute: poängen med Far & Son är att de ska provocera och ju mer sjuka texter desto bättre. Jag tror inte att varken Frej eller Simon vill att småbarn ska ta droger. Däremot tror jag att de tagit lite alla möjliga droger.

Musikvideo.

Låt: Spellista:

Frej Larsson ser ju… Speciell ut med sina… Speciella glasögon.

Veckans låt 4-12: Big in Japan

Big in Japan är en gammal låt med Alphaville. 28 år. Drygt. Och visst är den låten rätt så bra. Eller ja, den är en klassiker i alla fall. Det finns bättre låtar och det finns bättre klassiker och det finns bättre låtar med Alphaville (Forever Young, någon?), men den förtjänar definitivt sin plats i historieböckerna. Det är däremot inte den låten det här inlägget ska handla om. För de som blev besvikna nu så kan jag väl länka till Alphavilles låt också.

Det är inte bara Alphaville som gjort en låt som heter Big in Japan. Ane Brun, Guano Apes, Firefox AK, Britta Persson och Tokia har också gjort det. Fast då har det bara handlat om covers av låten från Alphaville. De var dock alla intressanta och alla hade sitt att tillföra till låten. Ingen av de ovan nämnda låtsades vara Alphaville utan de gjorde helt enkelt en ny variant av låten. Och lyckades också. Tolkningarna var så pass intressanta att jag slängde ihop en playlist med originalet och dessa covers. Speciellt Firefox AK gjorde en bra version. Lyssna på spellistan (spotify)! Eller skit i det.

Alphavilles låt är inte den enda som heter Big in Japan. Andra artister har gjort helt andra låtar med samma namn. Till exempel har Tom Waits och Promoe gjort det. Ingen av dessa låtar är ens i närheten av Alphaville-låten. På något sätt.

Det här inlägget ska inte handla om några av de låtarna som jag nämnt hittills. För under förra året kom det ytterligare en låt med namnet Big in Japan. Den här gången handlade det om Martin Solveig, DJ från Paris, Frankrike. Varför är då Martin Solveig stor i Japan? Jag kanske har fel, men det känns inte som att västerländska DJ:s är de västerlänningar som blir stora i Japan. Fast det är klart, han kanske inte är stor i Japan, han kanske bara låtsas. Jag vet inte om Alphaville var särskilt stora i Japan heller. Det som är intressant är att om man tittar på musikvideon till låten så kanske man tror att Martin Solveig är stor i Japan för att han är någon slags stor tennisspelare. Alltså inte DJ. Den teorin förstärks om man ser videon till hans gamla megahit Hello, där han spelar tennis mot Bob Sinclar, även han DJ. Där håller han på att förlora, men så kommer Novak Djokovic, som faktiskt är tennisspelare, in och räddar honom. Sedan håller Solveig på att vinna, men då kommer Gaël Monfils och kysser Solveigs stora kärlek. Då ger han upp. Det här var som sagt var musikvideon till Hello, men det är även del ett i serien Smash, som var någon grej han gjorde någon gång. Innan skivan släpptes verkar det som. 2010 verkar det som. Smash är även namnet på hans senaste skiva, där både Hello och Big in Japan är med.

Vad händer då i del 2? Jo, Martin Solveig är deprimerad för att hans stora kärlek hänger ihop med den Monfils, men så kommer han på att han skulle kunna bli stor i Japan. Han har nämligen (tydligen) alltid varit fascinerad av Japan. Men tydligen har inte Japan varit så fascinerad av honom. I del 2 spelas delar ur Big in Japan, men till skillnad mot del 1 så ingår inte musikvideon i avsnittet. Däremot är slutet av del två av Smash även början på musikvideon. I slutet-slutet sjunger Martins manager lite på Alphavilles låt, vilket visar att Martin inte tror att han är den första med den titeln.

Det finns en del 3 i den serien också. Där är det låten Ready 2 Go som står i fokus och där kommer Martins manager på att det är en bra idé att spela in videon till den låten på en fotbollsarena. Så det gör de också och Martin spelar sin låt på en fotbollsarena. Vilket även råkar vara musikvideon till låten. Så med andra ord är musikvideon till låten med i del tre av Smash. Konstigt nog så jobbas det inte vidare särskilt mycket med storyn med kärleken och allt vad det var, trots att den inleds med en ”Previously on…”. Precis som de tidigare delarna avslutas den med ”To be continued…” men ännu har det inte kommit någon del fyra. Även om musikvideon till Big in Japan ju kör vidare i samma stil som serien.

Jag rekommenderar alla att titta på Smash, avsnitten är kring tio minuter långa vilket ger totalt ungefär en halvtimme. Men det är kul att se och annorlunda för musikbranschen.

Del 1.  Del 2.  Del 3.

Slutsatsen vi kan dra är att Martin Solveig inte är någon tennisspelare, aldrig varit någon tennisspelare och aldrig kommer att bli en tennisspelare. Inte professionell i alla fall. Men enligt del ett så gillar han Björn Borg. I del ett så anges DJ Mag Ranking istället för den vanliga tennisrankingen i matchen mot Sinclar. DJ Mag Ranking #47 står det på Solveig och DJ Mag Ranking #35 på Sinclar. Det är förstås gamla siffror, så jag kollade hur det såg ut idag. Jag vet inte vad det var för ranking de syftade på, men DJ Mag har en topp 100-lista, så kollade på den. Och det verkar vara den som det gäller. Det är en årslista och siffrorna i videon är för år 2009. Där ligger Martin Solveig numera (2011) på plats 29 och Bob Sinclar på plats 33. Båda går uppåt, men för Solveig går det riktigt jäkla bra nu verkar det som. Värt att notera är även att svenskarna Avicii, Swedish House Mafia, Axwell, Steve Angello samt Sebastian Ingrosso alla är högre placerade än Martin Solveig. De tre sistnämnda är visserligen de som bildar Swedish House Mafia, men Swedish House Mafia och dess medlemmar har egna platser på listan. Sverige är bra på det där med musik!

Hur som helst, låten… Typisk mainstream-dans skulle man kunna säga. Jag gillar nu, men det känns som att jag kommer ha tröttnat och ångra mig om ett år eller två. Men det här handlar inte om att skriva om de bästa låtarna någonsin.

Här kommer en länk till musikvideon. Den har med lite saker som egentligen inte hör till låten så den får inte bli låtlänk. Som vanligt bör man klicka på alla länkar och kolla på alla videos.

Låt: Spellista:

Martin Solveig. I sitt fina (?) pannband. Nu ska jag sova.

 

Vi kanske skulle ta och sjunga?

De spelade en match i USA natten till idag. En match i amerikansk fotboll. Som i de flesta idrotter så får spelarna vila lite under vissa delar av matchen. För man pallar ju liksom inte hålla på. En halvtimme fick de vila i halvtid i den här matchen. Men vad ska man göra då egentligen för alla 68 658 personerna i punliken? Vi kanske skulle ta och sjunga, tänkte Madonna. Så det gjorde hon och hon tog med sig några kompisar också. Och det var ganska… Storslaget… Och påkostat… Precis som det brukar vara under Super Bowl. Sedan Michael Jackson sjöng på Super Bowl 1993 har halvtidsshowen utförts av i princip alla artister värda namnet. Michael Jackson satte ribbvan rätt högt där 1993 och visst, på många sätt var det bättre förr (även om det är lite creepy med tanke på pedofilryktena). Men Madonna är definitivt en värdig artist. Hon är 53 (!) år gammal och fortfarande riktigt fräsch. Jag skulle nästan vilja gå så långt som att säga att hon är den största kvinnliga artisten. Någonsin. Engelska Wikipedia har liksom en lista över priser som hon vunnits och nominerats till. Överst på sidan står det att listan är inkomplett och att den nog aldrig kommer att kunna bli komplett. På den listan finns det 220 awards som hon vunnit…

Rent namnmässigt blir det svårt att slå för nästa år, det finns idag inga större legender än Madonna inom musikvärlden. Jag tror dock att Rihanna eller Lady Gaga skulle kunna göra en ganska fet mellanakt, så det är ett tips till de som tänkte planera mellanakten 2013. Fast nu ska vi fokusera på årets mellanakt, här är en länk till den.

 

Veckans låt 3-12: Flickan och Kråkan

För drygt ett år sedan var Mikrofonkåt med September veckans låt. Hade jag faktiskt skrivit det här inlägget vecka 3 så hade det varit jäkligt nära ett år sedan. Mikrofonkåt är som bekant en låt från TV-programmet Så mycket bättre där artister sjunger andra artisters låtar. Förra året (eller ja, 2010…) blev det en stor succé kanske främst för September och hennes variant av Petters Mikrofonkåt blev en stor hit. Något som även jag gick på då jag lät låten bli Veckans låt. Så här i efterhand är det en av de sämre Veckans låt-låtarna och det hade varit bättre om jag istället skrev om hennes samarbete med Petter i låten Baksmälla. En låt som visserligen inte kom direkt från Så mycket bättre, men samarbetet dem emellan berodde definitivt på programmet. Och låten var ”så mycket bättre” än något som producerades i programmet.

Efter den enorma succén från förra året pratades det en massa om vem som skulle bli den nya September när Så mycket bättre 2011 började. För September var den stora grejen 2010, men vem skulle bli det 2011? Laleh. Det kom folk fram till redan under första programmet och visst hade de rätt. Lalehs tolkningar blev mest hyllade (Ängeln i Rummet allra mest) och ett tag hade hon typ 120 låtar på Digilistan. Och den listan består bara av 40 låtar. Dessutom har hon nyligen släppt en ny skiva och låten Some Die Young från den skivan spelas flitigt på i alla fall P3, där den ligger på A-listan. Men jag håller inte med. Laleh är överskattad. Hon gjorde inte den bästa låten i Så mycket bättre och hon gör inte ens den bästa musiken i kategorin ”artister som låter precis som Laleh”. Man kan tycka att alla artister X borde vinna i kategorin ”artister som låter precis som X”, men för X=Laleh gäller det inte. För där är Alice B bättre, lyssna bara på Vi Har Ingenstans Att Ta Vägen. Där har du bra musik som låter exakt som Laleh.

Det här inlägget handlar dock inte om Laleh eller artister som låter som Laleh, det handlar om den bästa låten i Så mycket bättre 2011. Och den gjorde Timbuktu. Fast ursprungligen gjorde Mikael Wiehe den. Så mycket bätre handlar ju till stor del om nya versioner av gamla låtar. Det ska låta helt annorlunda och så blir det kanske bättre, eller så blir det bara lamt. TImbuk som den hiphop-kille han är passade ju inte så bra in bland de övriga deltagarnas musikstiler. Men Jason (TImbuk heter så ju) har sådan enorm respekt för den här låten att han inte ville ändra något på den. Han ville sjunga den. Inget sånt där pratsjungande som han håller på med annars. Så det gjorde han mer eller mindre, en ren cover. Vilket såklart funkar asbra, för de flesta av dagens ungdomar (och även annat folk) har nog aldrig hört originalet. Det är ju lite det som gjorde Mikrofonkåt så stor förra året. Nu var den visserligen helt annorlunda mot originalet, menmen… Jag lyssnade på originalet, för att jämföra och det är jäkligt likt. Men Timbuks är tungare. Och känns mycket mer modern.

Den här låten handlar inte om en flicka och en kråka. Det borde vara rätt tydligt för alla som hört den. Men för de som inte hört den förut så kan man ju klicka på någon av mina länkar nedan. Om vi för en stund låtsas att det faktiskt handlar om en flicka och en kråka så kan vi dra storyn i princip direkt från låttexten. I så fall handlar låten om en flicka med en skadskjuten kråka i famn. Kråkan kommer dö, det är ganska självklart för alla. Men flickan springer ändå, snabbt. Hon springer för att hon tror att om hon springer tillräckligt snabbt till vart det nu är hon ska så kan kråkan kanske överleva. Hon vet väl egentligen också att det är för sent, men hon hoppas att det inte är det.

Sedan kommer den stora twisten, för nu visste Timbukt tydligen tydligt och klart att det var bilden av sig själv som han sett. Hans hopp är en skadskjuten kråka och han är ett springande barn. Han springer och springer och hoppas att det ska lösa sig, fast egentligen vet han att det är kört.

Jag tycker det är ett oerhört smart drag att använda just en flicka och en skadskjuten kråka som liknelser. Bilden som målas upp är så tydlig av en flicka som är liten och hjälplös, som inte har någon möjlighet att påverka något. Naiv som hon är så springer hon ändå och gör allt hon kan för att rädda denna kråka, som man kan ifrågasätta varför man ens skulle vilja rädda. Men hon gör det för att hon vet att det är rätt, för att hon inte kan göra något annat. Kråkan måste räddas! BIlden som målas upp är riktigt kraftig, men det är förstås inte Timbuktus förtjänst. Väldigt lite av den här låten är hans förtjänst. Mikael Wiehe förtjänar nästan all credit för den här låten. Fast det är klart, låten är ju bättre med Timbuktu.

Låt: Spellista:

En bild på en flicka och en kråka. Ganska bra bild av vad låten handlar om. Faktum är att låten tydligen ska vara baserad på en teckning av svenska tecknaren Oscar Cleve från 1956. WIehe ska inte ha sett teckningen när han skrev låten, bara fått den beskriven av sin fru (dåvarande…). Vill man se originalteckningen så var den enda bilden jag hittade alldeles för liten för att lägga upp här på bloggen, men en länk kan jag bidra med.

Veckans låt 2-12: 212

Okej, jag erkänner. Egentligen upptäckte jag nog 212 först vecka 3 2012. Men jag kunde ju inte missa chansen till rubriken Veckans låt 2-12: 212. 2-12. 212. 2-12. 212. Fattar ni? Ascoolt ju!

Vilket även årkar vara vad den här låten, den här tjejen och den här musikvideon är. Ascool! Vilket som bekant inte nödvändigtvis är samma sak som att låten är asbra. Det är den kanske inte heller, jag har hört bättre låtar. Vilket förstås inte förändrar det faktum att låten är cool och att man ibland vill lyssna på låtar bara för att de är coola. Är man känslig för ”fula ord” är det här inget för dig. Som det brukar vara på den här bloggen. Och som det brukar vara i hiphop. Eftersom jag fascineras över hur mycket de kommer undan med (eller inte gör i USA, där de censureras) räknade jag lite. Så här kommer en lista över hur många gånger vissa ord används i låten:

  • 14 ”bitch”
  • 7 ”nigga”
  • 13 ”cunt” (vissa knappt hörbara)
  • 5 ”shit
  • 5 ”fuck”, 1 ”fucking”

Jag kan säkert ha missat något, men 45 pip i en låt (om man lyssnar i USA) är långt från något rekord och visar på att låten trots allt är rätt ”snäll”. Allt är ju relativt liksom. Sedan finns det nog folk som skulle kunna bli rasande även över saker som inte bleepas i sådana länder som håller på med sådant. Typ

Now she wanna lick my plum in the evening

Låter kanske ganska oskyldigt för de som inte förstår vad som menas. Men det finns nog rätt många som tycker det är extremt stötande. För de som inte tycker det fortsätter Azealia Banks med

And fit that ton-tongue d-deep in

Fortfarande inte jättetydligt, men definitivt värre än tidigare raden. För de som fortfarande inte förstått så blir Azealia nu tydligare och tydligare och drar på med

I guess that cunt getting eaten

Fem gånger dessutom. Och den texten står även med i videon, för att det ska bli extra tydligt. Det är klart, texten flimrar förbi så snabbt att man knappt hinner läsa. Jag måste faktiskt ge Azealia lite beröm för påhittighet. Visst, ”bitch”, ”nigga”, ”shit” och ”fuck” är rätt välanvänt, men ”cunt” är inte så himla vanligt. Trevligt med omväxling liksom!

Det var låten det. Den blir förstås inte cool enbart på grund av Azealias kreativa fula ord, jag digar ”Ayo”-delen och hennes ”breakdowns” (upprepa och sänk). Men nu äör det dags att gå över till artisten.

Azealia Banks heter hon. Hon föddes 1991, samma år som en viss idiot som skriver en viss blogg. Och nej Tonkow, jag syftar faktiskt inte på dig, jag menar mig själv. Japp, jag kallade mig själv idiot. Självdistans! Enligt Wikipedia har Azealia tidigare använt artistnamnet Miss Bank$, men numera heter hon Azealia Banks. Och Krystal Pepsy förstås. Trodde jag. Scissor Sisters har nämligen gjort en låt som heter Shady Love (rätt bra, lyssna ). Den står som Scissor Sisters vs Krystal Pepsy – Shady Love. Kruxet är att låten framförs av Scissor Sisters, Jake Shears och Azealia Banks. Det är något oklart vem som är Krystal Pepsy. De flesta källor verkar säga att det är Azealia Banks, men Wikipedia hävdar (just nu i alla fall) att det är Jake Shears. Jag låter det vara osagt vad som är rätt, men just i det här fallet tror jag inte på Wikipedia.

Germund Stenhag är en annan kille. Som lägger musiken på P3. Han (och de andra musikläggarna) har lagt den här låten på D-listan, vilket innebär 3-4 spelningar i veckan. Ganska lågt, men sedan passar låten inte riktigt in i P3:s vanliga musik heller. Även Shady Love ligger på D-listan just nu. Germund Stenhag har även sagt att han tror att det här året (2012) är Azealias år. Vilket låter rätt troligt.

Hon har jämförts med Nicki Minaj, en jämförelse som jag definitivt förstår, men hon känns ändå bättre än Nicki. Tycker jag. Faktiskt.

Det var artisten det, då var det bara musikvideon kvar. Den gör man väl kanske bäst i att helt enkelt titta på själv, men det är tre personer med i den, två killar och en tjej. Tjejen heter Azealia Banks, killarna har jag ingen aning om. Alla är sjukt coola. Den mörka killen är väl den som är minst cool förmodligen. Han och Azealia dansar på riktigt fint dock. Och det menar jag. Visst kör de världen mest oseriösa dans och det liknar mer lek än dans, men det funkar. Det funkar förstås bättre för Azealia, som genom hela videon bara ser så där naturligt cool ut som bara riktigt coola människor kan. Fast det som gör videon är ju den tredje personen. Han står typ still. Han rör på huvudet lite grann, men annars står han bara och kollar rakt in i kameran. Låter inte så häftigt, men han gör det så enormt bra! Kanske kan det delvis förklaras av den här kommentaren:

that guy with the glasses is hawt and she is soooo cute! I love this song!

TheJamminJamie          2 hours ago

Han är ganska hawt faktiskt, det är jag benägen att hålla med om. Jag skulle nog nästan säga att han är hetare än killen i Caotico som är sjukt het (något jag skrivit om förut). Det är rätt jämnt, men just nu så gillar jag nog killen i Azealia Banks-videon bättre. Så för alla tjejer där ute som letar efter snygga killar så har jag två heta tips. Tyvärr vet jag inte vad någon av dem heter. 😛 Det bör kanske påpekas att jag hört att världens snyggaste kille ska bo i Linköping. Jag har inte sett honom, så jag kan inte uttala mig om det, men det är möjligt att han är snyggare än killen i Caotico och killen i Azealia Banks-videon. Är man snyggast i världen bör man ju vara det. Han måste vara jävligt snygg den där killen! Innan misstankar väcks så ja, jag bor i Linköping. Men nej, jag är inte världens snyggaste kille. Långt ifrån. Däremot ska tydligen världens snyggaste kille bo i Linköping. Men det är inte jag. I brist på bilder på honom kan ni ju titta på musikvideon som jag länkar till nedan (Youtube-länken ju!). Eller så tittar ni bara på bilden. Men titta på båda.

Låt: Spellista:

En snygg kille och en cool tjej. Det är det inte bara jag som tycker. TheJamminJamie tycker att killen är ”hawt” (se tidigare) och tjejen toppade NMEs ”Cool List” för 2011. Tjejen kommer för övrigt till Sverige 10 augusti för en spelning på Way Out West. En ganska fet bokning om ni frågar mig. Vilket ni såklart gör.