Veckans låt 24-12: It Began In Hässleholm

Familjen börjar sin (relativt) nya skiva med att berätta historien om hans liv. Han börjar, precis som man brukar göra, med början. När började det? Hur började det? Varför började det? Var började det? Familjen tycker att man inte ska överdriva och ge alldeles för mycket information så alla dessa frågor blir inte besvarade. Faktum är att det bara är den sista som blir besvarad. Men om man lyssnat på denna drygt fyra minuter långa låt så lär man inte glömma svaret på den frågan. Men för er som inte orkar lyssna på låten (hoppas ni inte finns!) så kan jag sammanfatta:

Det började i Hässleholm!

Något man inte får reda på om man lyssnar på låten, men som man får reda på om man läser min blogg, är vad fan Hässleholm är.

Hässleholm är en kommun i Skåne. Men oroa er inte, det är norra Skåne! I Hässleholm bor det drygt 50 000 personer. Det placerar Hässleholm på 46:e plats på listan över svenska kommuner med flest invånare. Detta kan jämföras med ”mina” städer som har drygt 200k (Uppsala) respektive knappt 150k (Linköping) invånare, vilket gör de till Sveriges fjärde respektive femte största stad. Så med mina referensramar är det helt rimligt att kalla Hässleholm för en liten skitstad. Eller liten stad i alla fall, huruvida det är en skitstad eller inte kanske jag ska låta vara osagt. Dessutom är de inte direkt på väg någonstans i befolkningsmängd, de ökade bara med ungefär 3 500 människor under perioden 1970-2010. Motsvarande siffror för mina städer är 68 000 för Uppsala och 42 000 för Linköping. Båda siffrorna ligger rätt nära Hässleholms totala befolkningsmängd…

Men det är klart det inte bor några i Hässleholm, det är ju så litet att man inte får plats kanske någon tänker. Och visst är det mindre än både Linköping och Uppsala, men så extremt litet är det inte. Till exempel är Hässleholm större än Stockholm, Göteborg och Malmö. Mer än dubbelt så stort som Stockholm och Malmö tillsammans faktiskt. Så nog får folk plats alltid. Detta skvallrar om att befolkningstätheten kanske inte är särskilt hög och det stämmer. På en kvadratkilometer av Hässleholm stöter man på knappt 40 personer när Hässleholmarna spridit ut sig maximalt. Motsvarande siffra för Uppsala är 92 och för Linköping är det 103. Men ett något roligare sätt att mäta på är hur mycket plats varje person har för sig själv. I Hässleholm har varje person ungefär 26 000 m² för sig själv (om vi räknar med vattenytan).  En sökning på ”stor herrgård” visade en semesterherrgård i Spanien som hade en golvyta på 900 m². Min lägenhet är 27 m² (har jag för mig). Fotbollsplaner är en klassisk jämförelse, men de finns tyvärr i lite olika storlekar. En ”vanlig” fotbollsplan är dock 7140 m² och de största är 10 800 m². Så jag tror man får plats i Hässleholm. Motsvarande siffror förr Uppsala respektive Linköping är  11 000 m² och 10 600 m². Och nej, jag tycker inte att det känns trångt sedan jag flyttade till Linköping och blev av med 400 m². Faktum är att det är svårt att ha det trångt i Sverige. Stockholm är kanske inte helt oväntat Sveriges folktätaste kommun och där får varje person knappt 250 m². Vilket ju också räcker rätt bra. I världens mest folktäta land (Monaco) så har varje person knappt 60 m² för sig själv och då börjar vi nog kunna snacka trångt.

Men alla skiter ju i hur många som bor i/kommer från en stad, det som är intressant är ju vilka som bör där/kommer därifrån. Och faktum är att varken Uppsala eller Linköping har någon som är lika cool som Familjen. Om man inte gillar Lars Winnerbäck förstås. Men det gör man ju inte.

Familjen alltså… Jag vet inte om det framgått, men Familjen är alltså EN person. Han heter Johan Karlsson och är från… Hässleholm! Live behöver han dock lite hjälp från Andreas Tilliander och Ninsun Poli. Bara en av dem är från Hässleholm, men gör er egen research om ni vill veta vem det är (det är Andreas). Jag förstår att Johan Karlsson är ett extremt värdelöst artistnamn, men Familjen? För en person? Hur tänkte han där egentligen?

Nu finns det egentligen inte så mycket mer att skriva om låten. Det kan tyckas konstigt eftersom jag ju knappt skrivit något alls om låten. Men den här låten ska liksom bara lyssnas på, inte skrivas om.

Låt: Spellista:

Jag hörde den här låten för första gången på UK (UteKravallen) så jag gjorde en bildsökning på UK och fick fram den här bilden. Det är inte riktigt så här jag minns UK, men jag var ju inte helt nykter så det kanske såg ut så.

Veckans låt 25-12 kommer vara en annan låt än den här låten. Eftersom det var midsommar vecka 25 så blir det relaterat till det. Eller kanske mer mitt firande av det.

Annonser

Veckans låt 23-12: Shivoy

Som jag skrev för ett tag sedan så befinner jag mig i Uppsala nuförtiden. Här jobbar jag istället för att plugga och bor hos mina föräldrar istället för ensam. Livet är annorlunda helt enkelt. Bland annat innebär det att jag lyssnar på mindre musik. Men vecka 23 lyckades jag lyssna in lite på P3 och hörde då den här låten. Det är inte världens bästa låt, men den är lite kul ändå.

Shivoy är en ny låt med Fritjof & Pikanen. De har inte gjort så mycket men jag hade faktiskt lyckats höra deras Stort bråk (nere vid grillen) tidigare, som även den är rätt ny. Den låten är egentligen inte det minsta häftig, men om nu någon hört den tidigare så kan ni i alla fall känna att Fritjof & Pikanen inte bara gjort Shivoy. Är ganska säker på att både Fritjof och Pikanen gjort en hel del musik tidigare (”Pikanen har gjort elektronisk musik så länge han kan minnas” samt  ”Fritjof har lirat i ett gäng olika band” enligt deras Facebook) men tillsammans har de inte gjort så mycket. Men det de gör tillsammans ska tydligen vara ”elektronisk musik på svenska som handlar vardag och kärlek”, återigen enligt deras Facebook. Har märkt det på senaste tiden att det är på Facebook folk lägger upp vettig information om bandet/artisten. Visst har Fritjof & Pikanen även en hemsida, men den är någon slags dålig blogghistoria (tumblr…) som mest innehåller nyheter, just nu om var de ska spela/har spelat i sommar. Jag gillar inte trenden med att göra värdelösa artisthemsidor och istället fokusera på Facebook. För Facebook är nämligen också värdelöst.

Hur som helst, den här låten heter Shivoy. Vad som menas med shivoy har jag ingen aning om och resten av vad som sjungs i refrängen känns också bara som mumbojumbo. Väldigt otydligt vad fan de snackar om tycker jag. Kanske därför, eller av någon helt annan anledning, så är verserna så tydliga de kan bli. Med smarta citat såsom ”jag kommer in till tåget”, ”fortsätter bort mot perrongen” och ”jag gick till affären” kan det ju liksom inte bli annat än bra. Nu kanske någon här tror att jag tar dessa citat ur sitt sammanhang och att det egentligen finns något djupare budskap om man tar med det som sägs innan/efter. Och visst, lite rätt har man ju, men egentligen inte. Den här låten kör på det bekanta stilgreppet att sjunga något och att sedan sjunga någon slags svar eller fortsättning eller något som liksom ligger lite lägre och skulle kunna skrivas inom parentes om man nu ville skriva upp texten till låten. Visserligen så är denna parentessång faktiskt lite halvt relevant i det här fallet eftersom Fritjof (som sköter sången) gör olagliga grejer när han kommer till dessa ställen (hoppar över spärren, stoppar varorna i fickan) för att han inte har några pengar. För det är typ det låten handlar om. Man kan vara fattig. Är man fattig så kanske man försöker få saker utan att betala för dem. Mycket djupare än så blir det alltid, men å andra sidan är det ju just därför den här låten nu blir Veckans låt. Första gången jag hörde ”jag gick till affären” sjungas som om det vore en sjukt stor grej så kunde jag inte låta bli att skratta till lite. När jag första gången såg videon och såg att de lade in texten ”AFFÄREN” när detta sjöngs, liksom som för att verkligen visa vilken enormt big deal det var att han gick till… AFFÄREN! Coolt värre!

På tal om videon förresten,  den är en ganska svartvit historia, något som verkar vara populärt nuförtiden. Den är visserligen filmad i färg, men eftersom alla har rätt svartvita kläder och väggen är vit och golvet är svart så blir det rätt svartvitt. Det har jag ingenting emot alls och jag gillar faktiskt svartvitt. Speciellt det nya svartvita som faktiskt är svartvitt (se förra inlägget). Men egentligen är det inte det som är intressant med den här videon. Det jag tänker på är Fritjofs fuldans. Han fuldansar på mer än jag sett sedan jag såg musikvideon till låten Fuldans. Och det är nästan så att det är värre faktiskt, vissa i den videon fuldansade ju inte särskilt hårt alls. Fritjof kan det där med att fuldansa alltså, det är så fult och så dansande att man nästan blir… Ja, jag vet inte vad man nästan blir, men det kan du säkert fundera ut själv. Fast jag ska kanske inte säga något, jag är nog också rätt bra på att fuldansa. Å andra sidan så spelar jag inte in musikvideos… Självklart behöver man inte alltid dansa snyggt, det gör till exempel inte Azealaeeaeazlaeealia Banks (kan ha stavat lite fel där…) i videon till 212 men hon ser ändå sjukt jäkla cool ut. Fritjof är liksom någon slags megames (mega-mes om du har problem med att utläsa). Pikanen ser inte jättetuff ut heller, men det kanske mest är för att han står bredvid Fritjof.

Låt: Spellista:

Även om de inte kan se snygga/coola ut själva så kan de göra jäkligt snygga omslag. Det här är omslaget till den här singeln.Omslaget till Stort bråk (nere vid grillen) ser exakt likadant ut, fast fulare.

Jag vet att ”skank” i refrängen refererar till någon slags dans eller musikstil eller något och det gör säkert det där andra de säger (vad det nu är) också, men jag tycker ändå det är mumbojumbo och obegripligt. Så försök inte ens förklara…

Veckans låt 24-12 blir en låt som jag hört två gånger och den ena var vecka 24, men då bara för att jag letade reda på den. Men sedan jag hörde den första gången så har jag tänkt på den mycket och nästan inbillat mig att den inte ens finns (jag kan ha varit något alkoholpåverkad när jag hörde den…) men när jag drömde om den så kände jag att jag behövde kolla upp om den faktiskt finns. Och det gör den! Förbered er för en sjukt skum låt…

 

Veckans låt 22-12: Da Bop

Пап-пап па-ба-да-па пап-пап
Па-ба-да-па пап-пап
Пап-па-да-бу-да
Ла-ла-ла- ла-ла

Eller på svenska:

Ba-ba ba-pa-ra-ba-ba
ba-pa-ra-ba-ba-ba-pa-ra
ba-ra-ra-ra-ra-ra-ra-ra

Typ… Med tanke på låtens namn kanske ”Ba” ska bytas ut mot ”Bop” men för mig låter det som ”Ba”. Min kyrilliska är inte vad den bore vara så har ingen aning om ryskan ovanför motsvarar min översättning, eller om det är från en helt annan del av låten. Men det kändes rimligt att det där skulle vara rätt del av låten.

Da Bop är, om du inte redan insett det, en låt på ryska. Tydligen är det en gammal rysk låt som nu WTF! har gjort om till den här låten, som alltså heter Da Bop. Vilka WTF! är, vilken låt originalet är, eller egentligen något alls om den här låten vet jag inte. Nej, den där meningen lät inte det minsta konstig, om du nu trodde det. Så nu kanske jag tvingas skriva om låten istället för att bara kopiera Wikipedia. Men jag kan ju börja med det jag faktiskt vet, tror eller gissar.

Den officiella musikvideon till låten (som man kan nå via Youtube-länken nedan) har lagts upp avv SpinninRec, vilket är förkortning av Spinnin’ Records, vilket är ett ”coolt” sätt att säga Spinning Records. Snurra skivor… De har en Wikipedia-sida både på engelska och nederländska Wikipedia. För Spinnin’ Records är ett nederländskt företag. Mer specifikt är de ett ”independent dance music record label”. Den engelska Wikipedia-artikeln har blivit ifrågasatt för att den saknar källor, men den nederländska nämner bland annat svensken Alesso. Min nederländska är inte vad den borde vara, så vet inte riktigt vad de säger om Alesso. Men klart är att Spinnin’ Records är stort inom sin genre, speciellt i Nederländerna. Informationen på deras Facebook-sida säger inte så mycket heller…

Home of: Doorn Records (Sander van Doorn), Wall Recordings (Afrojack), Rock The Houze (Sidney Samson), Hysteria (Bingo Players), With Love Music (Abel Ramos) Reset Records, 2Play Recordings, Sneakerz MUZIK, Streamlined (Leon Bolier), Couture (Claudia Cazacu) SupersoniQ (Quintino), Liquid Records, Oxygen Recordings, Abzolut (Koen Groeneveld), Tone Diary (Marcus Schossow), Work, Rootz (Olav Basoski), Confidende, RR Recordings, PonyPlay Records, Nasty Tunes, Housequake Recordings, Magnetize and Made In NL

Och NU efter att ha surfat runt en del så hittade jag äntligen mer information om låten. En blogg vid namn europopped hade nämligen lite information åt mig. Tydligen så är låten så pass fammal som från 1968. Potemkin ska tydligen vara den ryska kompositör som ursprungligen skrev låten. Fråga mig inte var den här personen får sin information från, men har svårt att tro att man skulle hitta på något sådant. Mikhail Butman ska ha varit först att spela in låten och sedan gjorde lite alla möjliga det, bland annat Edita Piekha ( ). Klicka speciellt på Youtube-länken, vilket är en musikvideo. Titta på den. Den påminner nämligen en hel del om den nya musikvideon som det länkas till nedan. Och den MÅSTE man ju titta på. Inte för att den är extremt bra, men för att man bara måste. Jag vet inte om WTF! sjungit själva eller bara mixat, men är det mixat så är det nog Edita Piekhas version de mixat. Låten är även känd för hiphop-duon Jedi Mind Tricks, som samplade den i den extremt värdelösa låten Blood In Blood Out ( ). Da Bop är inte den första mer dansvänliga varianten som görs av den här låten. En italiensk DJ/producent som heter Gary Caos remixade om Editas låt till en låt som heter Party People ( ). Den är sju minuter lång och skiter fullständigt i att låten faktiskt har verser. De kör istället enbart på refrängen, alltså den jag inledde inlägget med. På Spotify finns det en version som heter Party People – 2012. Den är också sju minuter så den orkade jag inte lyssna genom, antar att den låter ungefär likadant som ursprungliga versionen. Men suffixet tyder ju på att den släpptes i år, vilket innebär att (minst) två varianter av denna över 40 år gamla låt släpps i år. Inte illa pinkat för en så gammal låt som dessutom är på det vanligtvis inte särskilt populära språket ryska.

Enligt den där bloggen som är min enda källa i det här inlägget så var DJ Manian (Manuel Reuter) en av personerna bakom låten. DJ Manian är en tysk DJ/producent som även ingår i Cascada (tillsammans med en tysk trance-kille och en tjej med stora bröst (tjejen sjunger också, men hon får nog mest vara med på grund av brösten)).  Cascadas nya musikvideo till deras nya låt Summer Of Love (som är rätt dålig, orkar inte ens länka) lades för övrigt också upp på Youtube av SpinninRec, så de verkar ju ha ett finger med i spelet lite överallt. Även om Cascadas senaste är rätt kass så har de gjort en del bra i dåtiden. Deras mest kända låt är förmodligen Everytime We Touch som jag minns spelades sönder så sjuuukt mycket på Rix FM när jag fortfarande var dum nog att lyssna på den kanalen. Lyssnade på den nu igen och tittade även på musikvideon (som jag nog inte sett förut) och den är fortfarande sönderspelad. Everytime We Touch släpptes i en lugn version och en mer dansvänlig version (och säkert massa remixar) men båda är sönderspelade. How Do You Do är däremot rätt bra och jag gillar speciellt den ganska speedade version jag fick tag på på något sätt någon gång för länge sedan.

Men nu ska ju det här inlägget handla om WTF! och Da Bop, inte Cascada. WTF! verkar det knappt finnas någon information om alls och min gissning är att det är ett gäng DJs som gått ihop under det namnet bara för den här låten. Jag tror inte att vi kommer få se mer av WTF! i framtiden. Åtminstone inte under det namnet. Och tur är väl det för WTF känns som ett lite daterat uttryck. Nuförtiden är det ju dafaq som gäller. Betyder samma sak, men dafaq är mycket lättare att faktiskt säga. ”dubbelveteeff” låter ju inte så häftigt. Men särskilt mycket info om WTF! blir det inte här, däremot har jag ju faktiskt lyckats skriva en hel del om Da Bop, i princip enbart tack vare bloggen Europopped. Jag vet att jag nämnde det tidigare, men om man ger mig så mycket information så förtjänar man att uppmärksammas. Det är en blogg från en amerikansk person som gillar europeisk musik. Sverige är välrepresenterat med 140 inlägg även om vi ju ligger efter Tyskland som fått hela 228 inlägg. Besök gärna bloggen, man kan säkert hitta en hel del bra musik där, även om han (?) känns lite väl sexfixerad… LÄNK JU!

Nu vet ni om tidigare versioner av Da Bop (som förstås gått under andra namn) men hur är det med den här versionen egentligen? Varför blev den Veckans låt? Givetvis för att den är bra… Min första tanke när jag hörde låten var att den påminner om We No Speak Americano. Och den tanken är jag inte ensam om, alla som jag sett/hört som skrivit/sagt något om låten har jämfört den med just den låten. Och visst, liknelsen är ju rätt så uppenbar. Båda låtarna innehåller en hel del ”nynnande”, båda låtarna bygger på gamla låtar (We No Speak Americano bygger på Tu Vuò Fà L’Americano från 1956), båda låtarna är på ett ganska ovanligt språk inom den stora musikvärlden (ryska respektive (syd)italienska) och båda är ”dansvänliga” (mitt nya favoritord verkar det som). Det finns säkerligen fler likheter mellan låtarna. We No Speak Americano var en gång i tiden jäkligt het på dansgolven och jag förknippar den fortfarande med dagen då jag tog studenten (sjukt överskattat evenemang) då den spelades rätt mycket på kvällen. Men det tog inte alltför lång tid att tröttna på den. Tyvärr finns det en ganska stor risk för att samma sak gäller för Da Bop, men tycker ändå att den känns lite mer civiliserad och intelligent. Om inte annat så är det ju en tjej som sjunger den, vilket alltid är ett plus!

Låt: Spellista:

Svartvitt är mycket svartare och vitare idag. Vissa saker blir uppenbarligen bättre. Även låten skulle jag säga är bättre än den gamla versionen.

Veckans låt 23-12 går från det inslagna spåret med  tjejer som varat i sju veckor nu och det blir killar istället. Vi kan också liksom. Eller kan vi det? Hur häftigt är det egentligen att komma in till tåget eller gå till affären?

Morbid Hell Tour

”Vi snackar alltså en show, helt proppfylld med orättvisor. Korruption och miljöförstöring rakt på scenen. Asså läckande oljefat, två trasiga kylskåp som bara pumpar upp freon rakt upp i ozonskiktet.  Asså svart arbetskraft, papperslösa flyktingar utan kollektivavtal som sopar scenen under riktigt usla arbetsförhållanden. Och några strejkbrytare som hjälper till. Och sen kommer ni in på scenen, bara helt jävla oberörda, med varsin golfklubba. Och bara börjar slå ut en hink med golfbollar mot publiken. Och liksom bara siktar rakt i ansiktet på folk.”

Fan, man blir rätt sugen ändå…

”Alice Cooper är egentligen jävligt vek, Ozzy Osbourne också.
Det går rykten om att dom har bitit av huvudet på djur när dom har spelat, hur påverkas resten av världen negativt av att man skadar ett djur? ”Om man verkligen, verkligen vill skada världen hävdar jag att det finns effektivare sätt.””.

Veckans låt 21-12: R.I.P.

Jag tänkte bara börja med att berätta att nu är terminen i Linköping slut och jag är i Uppsala och ska sommarjobba. Det innebär att mitt liv ser helt annorlunda ut, vilket kan leda till att blogginlägg publiceras vid andra tidpunkter. Det betyder inte nödvändigtvis att jag blir sämre på att skriva inlägg (även om jag blev det förra året…) men det blir… Annorlunda. Kanske. Det känns annorlunda för mig i alla fall.

Veckans låt för vecka 21 år 2012 är som jag redan hintat om en R&B-låt. Fyndig som jag är så hävdade jag att det inte längre är förkortning för Rhythm and Blues, utan Rap and Boobs. Anledningen till detta kommer visa sig längre fram, men till att börja med vill jag bara påpeka att Wikipedia skiljer på R&B och R&B. Den ursprungliga genren kallar de för R&B, alternativt Rhythm and Blues. Den genre man pratar om idag kallas ”Contemporary R&B” (nutida R&B) och i artikeln för denna så ges som enda förklarning till förkortningen att den gällde för ”föräldragenren” som var en blandning av rhythm och blues (vad nu det innebär…). Vad förkortningen står för nuförtiden är oklart så det är fritt fram för egna tolkningar. Jag föredrar min egen…

R&B idag består (ofta) av en tjej som sjunger fint och en kille som kommer in och rappar och förstör låten. Videon brukar fokusera på hur cool killen är och hur snygg tjejen är. Därför tycker jag att Rap & Boobs är en bra tolkning av förkortningen. Den råkar dessutom fungera lika bra på svenska (Rap & Bröst). Ett av de kanske mer kända exemplen på det här är Rihannas låt Umbrella där Jay-Z har en jätteskum rapvers som liksom förstör resten av låten. Inte för att Umbrella vore jättebra utan Jay-Z, men den vore åtminstone bättre. Ett annat exempel är Empire State of Mind med Jay-Z (han återkommer…) och Alicia Keys. Där insåg de att det var Alicia Keys som gjorde att låten var hyfsad och gjorde en del två där det bara är Alicia Keys som sjunger. Och den låten är faktiskt riktigt bra! I den här låten är dock inte Jay-Z inblandad. Inte vad jag vet i alla fall. Istället är det Tinie Tempah som får chansen att förstöra en i övrigt rätt bra låt.

Den som gör låten bra är en tjej som heter Rita Ora. Och det är en tjej som är väldigt het just nu. Förutom R.I.P. Så är hon även med på låten Hot Right Now. Båda dessa låtar är rätt heta just nu, även om den förstnämnda inte berättar det lika mycket som den sistnämnda.

Den här låten ska tydligen ha varit skriven för Rihanna och hennes skiva Loud som släpptes 2010. Men dör ör den ju inte med och nu blev det istället Rita Ora som fick sjunga den. Det som fascinerar mig mest med låten är att temat är så självklart att jag är förvånad över att ingen gjort en låt på temat förut. Ja, jag vet att någon förmodligen gjort det men om jag inte kommer på någon låt så finns ingen sådan! Okej? Okej. När jag säger temat menar jag då inte direkt vad låten handlar om utan förkortningen R.I.P. Det är en så laddad förkortning som man kan göra så mycket med. För de som lever under en sten så står det för Rest In Peace (vila i frid) och är en förkortning som används rejält när folk har dött. Vill man vara lite mer morbid (typ som Eminem är) så kan man säga att det står för Rot In Pieces (ruttna i bitar, typ)… Faktum är att det bästa med den här låten nog är när Rita sjunger just R.I.P. på ett skönt lite utdraget sätt.

Låten handlar dock inte om att någon dött utan om att typ lämna sitt gamla jag bakom sig. Eller något, vad vet jag liksom?

Nu när jag infört min nya tolkning av förkortningen R&B så måste jag ju kommentera både rappen och boobsen. Rappen är, som det brukar vara, ett ganska kasst inslag i låten. Det finns definitivt bra hiphop och bra rappare, men de hänger inte inom R&B-världen liksom… I videon så försöker rapparen som vanligt verka cool, men misslyckas. Återigen. Boobsen hör man ju egentligen inte i låten, förutom att det är en tjej som sjunger. Därför måste man kolla på videon för att få se lite boobs. Och jag måste säga att videon är ganska så befriad från boobs. Visst är det en del anspelningar på att Rita Ora ska vara sexig men rent generellt är hon rätt påklädd och framstår mer som en artist än som en sexleksak. Vilket såklart är positivt. Med det sagt så är ju videon, och genren, inte direkt ett steg i rätt riktning för någon slags jämställdhetsdebatt. Jag väljer att fortsätta lyssna på låten och tycka att tjejen är den enda som kan något…

Låt: Spellista:

Valde att helt enkelt köra en bild på artisten den här veckan. Man ska inte alltid vara alltför wild and crazy med bilderna liksom. Dessutom gillar jag den här bilden. Hon ser så skön ut liksom…

Veckans låt 22-12 blir en låt som jag tror är stor i Holland. Här i Sverige tänker väl folk bara WTF när de hör den. Men det gör de ju å andra sidan i Holland också…