Veckans låt 30-12: Not Fair

Veckans låt 30-12 alltså… Om man har räknat (vilket jag har gjort) så kommer man fram till att detta är den hundrade låten jag skrivit om i den här bloggserien. Hundra låtar! 100! Rätt imponerande ändå om jag får säga det själv. Speciellt med tanke på att ingen läser inläggen. Någon kanske lägger märke till att det ”bara” är 97 låtar i Spotify-listan och ännu färre i Youtube-listan (för tillfället 95, men alla går inte att spela, tror det är 94 som funkar för tillfället). Det beror helt enkelt på att alla låtar inte finns på båda ställena. Än så länge finns dock alla på något av ställena. Jag uppdaterar listorna med ojämna mellanrum för att försöka få med alla låtar, men om du ser att någon låt saknas i spellistan trots att den finns så skulle jag uppskatta om du meddelade detta. Det gäller även om du hittar en version på Youtube som är bättre (prioriterar i ordningen musikvideo-HD-lyrics-kvalitetsintryck) så vill jag gärna få reda på det också. Kommer förmodligen ”snart” lägga upp en lista här på bloggen där man får en översikt över alla låtar.

De som har lite koll på mig vet dock att dessa hundra Veckans låt-inlägg som jag skrivit på den här bloggen inte är de enda Veckans låt-inlägg jag gjort. Jag hade en annan blogg en gång i tiden (den finns kvar på spetsen.blogg.se) och det var där Veckans låt började. Så egentligen har jag skrivit mer än 100 inlägg om Veckans låt, men nu är det bara den här bloggen som räknas. Som en påminnelse om hur allt började så väljer jag nu att göra något jag inte gjort förut. Jag skriver om samma låt som jag redan skrivit om. Not Fair är nämligen den låt som startade hela idén med Veckans låt och var den första låten jag skrev om på min gamla blogg. För att få perspektiv på vad som hänt sedan dess så publicerar jag hela ursprungliga inlägget nedan:

Veckans låt är en bloggserie där jag skriver om en låt som jag råkar gilla just för tillfället. Den kommer inte varje vecka, men max en gång på en vecka. Alla låtar kommer länkas till via Spotify, som är typ världens bästa musiktjänst. Har du inte Spotify skulle jag gärna ge det till dig, men har tyvärr inga invites så surfa runt på nätet lite så borde du kunna hitta en. Vägrar du Spotify får du väl söka själv på typ Youtube eller nåt om du vill höra låten.
Första veckans låt blir Not Fair av Lily Allen. Låten handlar om en kille som är allmänt trevlig och respektfull. Han säger alltid massa trevliga grejer och bryr sig verkligen om henne. Men han finns inte där för henne, inte på riktigt, inte när hon verkligen behöver honom. Men eftersom han är så trevlig är hon osäker på om hon kanske överreagerar eller inte. Enligt mig överreagerar hon inte, dumpa honom bara! Man kan inte bara gå runt och låtsas vara trevlig om man inte visar det genom handlingar.
Eller så handlar den inte alls om det, lyssna själva för att se vad ni tycker.

Grattis Lily, du har gjort veckans låt!

Från början var det alltså inte tänkt att vara en regelbundet återkommande bloggserie. Istället hade jag tänkt skriva inlägg lite då och då när jag stött på en låt värd att skriva om. Fast då kom Tonkow och bestämde sig för att kopiera min idé. Men han tänkte minsann publicera ett inlägg varje vecka. Jag kan ju inte vara sämre, så därför bestämde jag mig också för att publicera ett inlägg varje vecka. Så fick det bli och både jag och Tonk skrev om Veckans låt ett tag. Tonken gav upp hyfsat snabbt och jag gav upp strax efteråt. När jag skapade den här bloggen så plockade jag upp konceptet igen och har nu hållt på med det i hundra veckor alltså. Det var länge sedan Tonkow slutade och nu skriver jag inläggen för att… Jag vet inte riktigt. Men känns som att jag har mycket bättre koll på musik eftersom jag ”tvingas” skriva inlägg om det varje vecka. Jag gör trots allt lite research varje gång jag skriver om en låt och jag skriver om en ny låt, nästan alltid med en ny artist, varje vecka. Trots att jag inte längre gör det här som någon form av kamp mot Tonkow skulle jag gärna se att han plockar upp konceptet igen. Eller att någon annan gör det. Det är alltid intressant att läsa vad andra tycker och tänker om musik och ungefär ett inlägg i veckan känns lagom tycker jag. Men med det sagt så kanske det är dags att faktiskt ta och skriva om veckans låt. För hundrade gången.

Not Fair är som bekant en låt med Lily Allen. Många av de artister jag skrivit Veckans låt-inlägg om har jag sedan snöat in på en kortare eller längre stund. Lily Allen har jag faktiskt inte lyssnat på särskilt mycket sedan jag skrev mitt första Veckans låt någonsin. Jag har dock full respekt för tjejen och om jag hör något av henne så blir jag alltid lite glad. Så här på rak arm kommer jag bara på en annan låt med henne som jag känner till. Den heter Fuck You och är oerhört Bush-kritisk. Gillar egentligen inte när sådan här musik ska bli politisk men låten är ändå bra.

Vad låten handlar om (eller betyder för mig i alla fall) kan man läsa om i min återpublicering av mitt gamla inlägg. Jag håller fortfarande med mig själv och är lite smått imponerad över att jag lyckades få fram mitt budskap med så pass lite text. Idag tenderar de här inläggen ju att bli alldeles för långa. Vad man kanske inte förstår var att jag inte bara skrev om låten, jag skrev om mitt liv. Det är faktiskt fortfarande applicerbart, kanske nu mer än någonsin. Exakt vad jag menar får man försöka förstå själv. En blogg ska ju vara personlig, men inte privat.

Eftersom det inte finns så mycket mer att skriva om när det kommer till låtens budskap så kan jag ju ta och skriva om hur låten… Låter. Den låter som en Lily Allen-låt. Det vill säga glatt och oskyldigt, som en liten flicka som är ute och leker typ. Detta ger en skön kontrast mot texten, som i det här fallet handlar om att hon vill ha bättre sex. Även i Fuck You är det samma effekt, låten låter oskyldig och glad men är egentligen stenhård kritik mot (den dåvarande) presidenten. Delvis samma effekt även i The Fear (som det visade sig att jag också kände igen) även om den har en något dystrare ton. Hennes brittiska dialekt gör en hel del för att skapa detta intryck. Att hon är så fasligt söt bidrar förstås också, om jag nu ska följa min tradition och prata om artisters utseende.

¨Förr i tiden så länkade jag inte till Youtube. Det började jag med samtidigt som Spotify började bli dåligt. Nu har Spotify åtminstone tagit bort ”lyssna-på-samma-låt-fem-gånger”-spärren men de har fortfarande en tidsgräns som man slår i innan man ens börjat fundera på att lyssna på musik. Om man använder gratis-versionen förstås, jag vet att allt är brons och bruna skogar om man har Unlimited eller Premium, men då måste man ju betala också. Och jag tänker inte förutsätta att mina läsare (som visserligen bara finns i teorin) är villiga att betala för någonting alls. Så nu för tiden länkar jag även till Youtube, vilket innebär att jag tittar på musikvideos i de fall det finns. I det här fallet så finns det, men den är inte särskilt bra. Den är i princip ett framförande av låten i ett påhittat och oerhört bonnigt TV-program. Menmen, titta på den ändå?

Låt: Spellista:

100 låtar, 99 bilder. Av någon anledning så har Fuldans ingen bild. Vet inte om jag glömde det eller om jag struntade i det. Lite dumt dock eftersom ALLA andra inlägg har bild. Ganska mycket bilder på artister har det blivit, men även en del annat, vissa bilder är jag nöjda med. Andra mindre nöjd… Klicka på bilden för att få upp den i den lite tydligare storleken 1920*1530.

100 låtar avklarade alltså, men inte slutar jag för det. Kommer jag nå 200? Ingen aning, det skulle i så fall inträffa 29 juni 2014. Låter inte helt orimligt. 500 låtar når jag 29 mars 2020, vilket inte heller är heeelt omöjligt, även om jag inte tror på det. Den enorma milstolpen 1000 låtar kommer uppnås 28 oktober 2029, det vill säga om drygt 17 år. Mycket längre än så har jag inte levt (är 20 år) och att bloggen fortfarande skulle leva då känns osannolikt. Ännu häftigare vore förstås 10000 låtar, men då är vi på 25 april 2202 och då är jag död och begraven sedan länge. Hoppas jag.

Vad Veckans låt 31-12 blir vet jag inte eftersom veckan inte ens börjat. Men en sak är säker, det blir en Veckans låt även vecka 31 2012. Jag har ju bara 28 låtar kvar till ett jämnt och fint tal (för att kopiera ett gammalt xkcd-skämt).

Annonser

Veckans låt 29-12: Ready For The Floor

Do it, do it, do it, do it, do it, do it, do it now. I förra Veckans låt så citerade jag låttexten, men det blev fel. Den här gången ska det nog vara rätt tror jag. Försökte räkna antalet ”do it” och fick det till sju.

Såg på Batman i söndags. Då snackar jag Batman. Alltså filmen. Som heter så. Från 1989, The Dark Knight Rises ska jag se på måndag, om allt går som det ska. The Dark Knight är ett mästerverk och Christopher Nolan är ett geni, men jag tror tyvärr inte att hans senaste film och även uppföljaren till ett mästerverk lever upp till förväntningarna. Som förvisso är enormt höga, men så går det om man gör Memento, The Prestige, The Dark Knight och Inception. Återkommer eventuellt med åsikter om The Dark Knight Rises, men förmodligen kommer det vara något i stil med

”The Dark Knight gjorde rätt och insåg att Batman är fullständigt ointressant och att det är skurkarna som är intressanta. Filmen hade även med två av de absolut coolaste skurkarna i Gotham City (Jokern och Two-Face, den senare var jag som bekant utklädd till på DÖMD). Uppföljaren väljer att istället fokusera på Bane. Bane liksom? Bane är en rätt tråkig skurk, men som tur är så är Catwoman med i filmen. Och hon är en väldigt intressant karaktär. Nolan faller lite i Michael Bay-fällan och tror att en film blir bra av stora feta explosioner och mycket action. Vilket är synd, eftersom det verkade som att han fattat att man inte ska göra så i The Dark Knight. Storyn är förstås mycket bättre än Michael Bay-filmerna men det vore ju skandal annars. Trots att den inte når upp till samma nivå som The Dark Knight så är det ändå en riktigt bra film och jämför man med till exempel den senaste Spiderman-filmen så vinner den med hästlängder. Delvis beror det förstås på att Batman-världen är mycket coolare än Spiderman-världen. Batman må inte vara världens starkaste eller tuffaste eller mest intressanta superhjälten, men Batman-skurkarna slår alla andra serietidningar på fingrarna. På någon form av lista över bästa superskurkarna så skulle Batman-skurkar ta upp större delen av övre halvan. Sedan bidrar det förstås att Christopher Nolan (min favoritregissör för övrigt) gjort filmen. Han sa ursprungligen att han inte skulle göra fler Batman-filmer efter The Dark Knight och det tycker jag han skulle hållit fast vid. Missförstå mig rätt, The Dark Knight Rises ÄR bra och den är grymt mycket bättre än Nolans första Batman-film (Batman Begins). Men varför göra en uppföljare på ett mästerverk? Jag har inte sett någon uppföljare på Memento, eller Inception och jag vill inte göra det heller. Det kan bara bli sämre. På en femgradig skala blir förmodligen betyget en femma, eller väldigt stark fyra, mest för att en sådan skala är så begränsande. På en skala från ett till elva så får den nog en… Nia? Tia?”

De där åsikterna är enbart baserade på trailers, så jag har inte så mycket grund för dem. Vi får väl se vad jag tycker när jag faktiskt har sett filmen och vet något om den. I UNT (Upsala (ja, ett p…) Nya Tidning) så hävdade recensenten att han trodde Nolan skulle göra ytterligare en Batman-film, mest på grund av pengar och sådant, och att då Robin skulle få vara med. Jag ser visserligen gärna en ny Batman-film med Robin, men då får någon annan än Nolan ta över. Nu är Nolan färdig med Batman. Det vågar jag säga innan jag sett filmen, för det kommer jag tycka efter också. Nu när vi ändå är inne på det där med att förutsäga hur filmer är så kan jag sticka ut hakan och säga att The Hobbit kommer floppa. Inte nödvändigtvis kommersiellt, men åtminstone kvalitetsmässigt. Och den har jag inte ens sett en trailer till, ändå vågar jag säga det. För så bra är jag, behöver ingen fakta eller annat att grunda mina åsikter på!

Nu handlar det här dock om (åtminstone i teorin) Ready For The Floor och då ska man prata om Batman från 1989. Även den var det en stor regissör som gjorde, nämligen Tim Burton. Tim Burton är, enligt IMDB, känd för filmer såsom Edward Scissorhands, Batman Returns, Corpse Bride och Ed Wood. Om inte de titlarna skvallrar om hans stil så kan jag säga typ Kalle Och Chokladfabriken, Sweeney Todd och Alice I Underlandet. Han har en lite mer… Abstrakt stil än Christopher Nolan. Gillar Tim Burton också, för hans sköna sjuka stil, men Nolan vinner ändå den striden i mina ögon. Möjligt att även Quentin Tarantino är där uppe och slåss mot Tim Burton, främst för Kill Bill-filmerna som enlgit mig är grymt bra. Jag vet att han även gjort Pulp Fiction och Reservoir Dogs (De Hänsynslösa), men jag fastnade faktiskt aldrig riktigt för någon av dem. Kanske skulle se om dem och se om min åsikt har ändrats.

Batman fick en Oscar. Och var bra. Inte The Dark Knight-bra. Men bra. Batman är även, för de som inte förstått det än, anledningen till att jag nu skriver om Ready For The Floor. För Ready For The Floor fick en Grammy, vilket är musikvärldens motsvarighet till en Oscar. Fast det finns faktiskt fler kopplingar dem emellan. Det är dock inte att låten är soundtrack till filmen. För soundtracket gjordes av Prince (!) och den här låten gjordes av Hot Chip. Men faktum är att Hot Chip (mer specifikt Alexis Taylor) inspirerades av just Tim Burtons Batman-film när de skrev låten. Alexis Taylor var nämligen väldigt fascinerad av citatet ”you’re my number one guy” från just den filmen och därför är det citatet med i låten. Dessutom så är musikvideon till låten Batman-inspirerad och Alexis är halvt utklädd till Jokern. Och seriöst, jag menar halvt. Ibland är han inte utklädd alls, ibland är han helt utklädd och ibland är han… Halvt utklädd.

Att fastna så mycket för ett sådant intetsägande citat kan tyckas vara konstigt och det var precis det jag tyckte när jag läste det för första gången. Jag har läst det förut, när jag funderade på att ha den här låten som Veckans låt. Men det blev liksom aldrig så, tror jag. Jag hittade ingen form av inlägg om låten, så jag förutsätter att jag inte skrivit om den. Men rätta mig gärna om jag har fel. Det var så pass länge sedan jag läste det att jag glömt bort det och har inte lyssnat på låten på flera år, men när jag hörde Carl Grissom säga det till Jack Napier första gången så kunde jag inte låta bli att tänka på låten. Så det var inte helt intetsägande. När sedan Jack Napier säger det till en av hans underhuggare så förstår jag nästan varför citatet fastnade hos Alexis. Andra gången så är Jack Napier mer känd som Jokern och säger det på ett faktiskt ganska skönt sätt. Enligt Alexis så ser han det som att Jokern inte bara härmar Carl Grissom när han säger det utan att Jack Nicholson härmar (och hånar) Jack Palance. De två sistnämnda namnen är alltså skådespelarna och de förstnämnda är karaktärerna… 😛 För övrigt så måste jag påpeka det där med att Jack Napier skulle vara Jokern, efter att ha fallit i en massa läskiga kemikalier. Det är så det är i filmen, men enligt Wikipedia så är bakgrundshistorien bakom Jokern tveksam och det finns ingen definitiv. Det verkar dock vara ganska klarlagt att det var kemikalier som gjorde att han ser ut som han gör och att han åtminstone någon gång innan han blev Jokern varit en annan Batman-skurk, nämligen Red Hood. Dessutom verkar det faktiskt som att han heter Jack, men Napier vet jag inte var Burton fick ifrån… Jag föredrar The Dark Knight-Jokern bättre, vars bakgrundshistoria hålls fullständigt hemlig och jag diggar när han gång på gång berättar olika historier om hur han fick sina ärr (att Batman skapade dem verkar vara grundat i serietidningarna, men det nämns inte i filmen).

Visserligen så är det inte Hot Chips variant av låten som nu kommer med i spellistan, för Lissy Trullies är mycket bättre. Historien bakom den är förmodligen att hon tyckte låten av Hot Chip var bra och ville göra en egen version. Eftersom hon är tjej så blev den självklart bättre. Orättvist…

Låt: Spellista:

Burtons Jokern (som inspirerade till den här låten) till vänster och Nolans Jokern till höger. Även här vinner Christopher Nolan över Tim Burton, men såvitt jag vet har The Dark Knigtht ännu inte gett upphov till låtar så bra som Ready For The Floor.

Veckans låt 30-12 blir… Speciell. Inte bara för att den kommer i tid (förhoppningsvis…). De som räknat förstår nog varför.

Veckans låt 28-12: World On Fire

Det är sommar nu, om det var någon som missat det. På sommaren känns det som att det inte kommer så jäkla mycket bra musik. Anledningen till allt det här med somamrplågor är väl liksom att det inte finns någon ny musik att spela så man spelar det som släpptes innan sommaren tills alla tröttnat. Därför är den här låten varken extremt ny eller extremt bra. Det är lättare att komma med på den här listan på somamren helt enkelt.

Den här låten är visserligen ganska ny, men inte så extremt bra. Som med många andra låtar i den här bloggserien så är det en liten detalj som får mig att få upp ögonen för låten. Och det är att de inte sjunger ”do it like we used to do, do it like your dad”. Dfäremot sjunger de ”do it like we used to do, do it all night long”. Vilket passar mycket bättre in i låten med melodi och sånt. Men jag kan ändå inte låta bli att tycka att de ska sjunga ”do it like your dad”. Jag vet inte varför. Jag trodde det kom från någon annan låt, men en googling leder INGENSTANS! Så vet inte riktigt var jag fick det från. Men försöker alltid få det att passa in när jag hör låten. Tyvärr gör det liksom inte det. Så kan det gå antar jag. Försök själv, det är ju mycket häftigare att knulla (för det är det det handlar om, tro inget annat) som sin far än att knulla hela natten. Det kanske är samma sak, vad vet jag? 😉

Det här blir nog ett ovanligt kort inlägg, men tänkte att jag ju faktiskt måste skriva lite om bandet som gjort låten också, The Royal Concept. Till att börja med kan jag berätta att de spelar på Way Out West i år, innan jag glömmer bort det. Men det som är fascinerande med dem är att de typ bara släppt en EP med sex låtar hittills. Tre av de låtarna hade jag hört och kände väl till sedan tidigare. De tre resterande låtarna har jag inte lyssnat på, men tror inte att jag känner igen dem. Måste ändå säga att det är ganska imponerande att jag känner till hälften av låtarna. Visst, det är bara en EP, men tycker det är sällan man känner till mer än enstaka låtar från en skiva. Och nu känner jag igen hälften! Med det sagt så beror det inte riktigt på att låtarna är bra. Alla håller väl ungefär samma nivå som den här låten, så gillar man den här kan jag rekommendera att kolla in övrigt från The Royal Concept också. För de håller onekligen en jämn nivå. Åtminstone på de låtar jag hört. De är ett typiskt P3-band så det är därför jag hört så mycket av dem. Tror inte att någon annan radiokanal spelar dem, men varför lyssna på andra radiokanaler liksom?

Låt: Spellista:

Någon tog ”world on fire” lite väl bokstavligt. Det är fan inte så jäkla snyggt med eld ändå…

Här brukar jag hinta om nästa veckas veckans låt och det skulle jag kunna göra nu också (låten är inte så gammal, men filmen är det) men Veckans låt 30-12 ska komma i tid. Det vill jag verkligen. Men vi får väl se hur det blir med det.

 

Veckans låt 27-12: Ingen Vill Veta Var Du Köpt Din Tröja

Sommarplågor. Har skrivit en hel del om sådana i år. Lyckades pricka in Flytta På Dej och Dansa Pausa innan sommaren ens hade börjat på riktigt. Med sommaren börjat på riktigt så menar jag i det här fallet att regnet börjat, för har för mig att det var rätt fint väder när jag skrev om de låtarna. Nu har dock sommaren börjat på riktigt, med allt regn som det innebär. Hur som helst, vecka 27 (som var alldeles för länge sedan) så spelade både Alina Devecerski och Panetoz på P3 Sommarsession, på Putte i Parken. Eftersom båda är riktiga sommarplågare i år så höll Kitty i någon form av sommarplågetävling, som Panetoz vann (har jag för mig). En av låtarna som det frågades om var just denna låt, som handlar om att ingen vill veta var jag köpt min tröja. Oftast är svaret på den frågan H&M, för min syster har bonuskort där och jag står inte ut med att handla kläder om inte hon är med. Inte för att någon ville veta, menmen… Just nu är svaret dock ingenstans, för har ingen tröja alls på mig. Det där med tröjor är överskattat.

Som jag alltid gör när det är låtar av den här typen så måste jag även denna gång skriva att den handlar om mig. För ingen sörjer när jag dör, ingen ska sakna det jag gör och ingen vill veta var jag köpt min tröja. Detta fast jag gjort allt som man ska, jag är artig, jag är glad och jag har tränat bort min dumma dialekt. Och fast jag flyttat till ett hus som är öppet, fräscht och ljust så kommer inga gäster minnas var det låg. Och fast jag lärt mig varje låt och fast jag har en härlig båt, så finns det ingen som vill röra vid min kind. Okej då, alllt kanske inte är direkt applicerbart på mig, så vi skriver om det:

  • Ingen sörjer när jag dör – Sant, varför skulle någon göra det?
  • Ingen ska sakna det jag gör – Sant, kolla bara på den här bloggen och när jag inte skriver i den…
  • Ingen vill veta var jag köpt min tröja – Sant, oerhört ointressant information och dessutom är alla mina tröjor fula. Eller om det bara är jag som gör dem fula kanske, med mitt enormt fula utseende.
  • Jag gjort allt som man ska – Falskt, har nog gjort allt fel, alltid.
  • Jag är artig, jag är glad – Falskt, snarare tvärtom, oartig och sur
  • Jag har tränat bort min dumma dialekt – Falskt, stolt pratare av rikssvenska sedan barnsben.
  • Jag flyttat till ett hus som är öppet fräscht och ljust – Halvsant, bor faktiskt i ett hus på sommaren, som jag alltså flyttat till. Öppet, fräscht och ljust vet jag inte om det är dock, men det kan man nog säga.
  • Så kommer inga gäster minnas var det låg – Falskt, har inga gäster. Ingen tycker om mig tillräckligt mycket för att vilja vara gäst.
  • Jag lärt mig varje låt – Sant, mer eller mindre. Är rätt stolt över att ha rätt bra koll på låtar. Men så blir det väl när man skriver om en ny låt varje vecka.
  • Jag har en härlig båt – Falskt, är ingen båtmänniska. Och har definitivt inte de pengarna.
  • Så finns det ingen som vill röraa vid min kind – Sant. Alla hatar mig.

It’s funny because it’s sad.

I alla fall, den här låten med Raymond & Maria släpptes 2004 på deras skiva Vi ska bara leva klart. En skön titel som påminner mig om Little Marbles och deras skivor Vi accepterar mitt kaos, Vi slutar när vi är klara och Vi kan göra det hur du vill. Visst släpptes ju Raymond & Marias skiva mycket tidigare, så har någon inspirerats av någon så är det Little Marbles som inspirerats av Raymond & Maria. Menmenmenmenmen… Ville mest nämna Little Marbles. För jag gillar Little Marbles. Little Marbles.

Raymond & Maria ska tydligen ha skapats av bandets manliga medlemmar som letade upp tjejerna som sångerskor. Och gruppens namn är tydligen hämtat från en swingersklubb i Sthlm. Båda dessa informationer (helt klart ett ord) tycker jag är intressanta.

För mig, som visserligen inte vet något om R&M, så är R&M en duo bestående av två tjejer. Precis som ett annat band, vid namn Little Marbles. Men tydligen så ska det alltså vara män med i bandet också. Raymond & Maria alltså, inte Little Marbles. Little Marbles brukar väl visserligen spela med Stefan Sundkvist eller vad han nu heter, men bandet består liksom bara av två tjejer egentligen. Raymond & Maria gör dock inte det. De består av tre killar och två tjejer. Usch, killar! Det är ju äckligt!

Att gruppnamnet ska vara hämtat från en swingersklubb är också intressant, för visste inte ens att det fanns etablerade sådana och tycker det är ännu konstigare att döpa ett band efter en. Om det är någon som undrar vad det är så är det ”klubbar där swingers träffas för att umgås och ha sex”. Swinging är en livsstil som mer eller mindre innebär att det där med sex är trevligt och att man borde få knulla runt lite hur man vill inom och utanför parförhållandet. Det handlar inte om bondage-grejer heller utan det är vanligt hederligt myssex. Mysigt värre!

Varför ett gäng killar döpte en grupp efter en swingersklubb vet jag inte, men jag vet att Raymond & Maria släppte en singel, sedan försvann dem. De har förstås kommit med annan musik, men inget jätterelevant. Fast för att vara en sommarplåga så håller deras enda låt faktiskt fortfarande förvånansvärt bra.

Gjordes en version på engelska också, den fick en musikvideo, det du!

Låt: Spellista:

Någon ska alltid vara värre. Raymond & Maria konstaterade att ingen vill veta var du köpt dint tröja, men Norlie & KKV konstaterade att din tröja hatas. Fast det har jag ju redan skrivit om.

Veckans låt 28-12 handlar om eld. ELD! Coolt va? 😉

 

Veckans låt 26-12: 110%

Det blev inte reklam. Det blev en låt jag hört flera gånger men aldrig lyckats lista ut vad den heter. Det slutade med att jag kollade genom P3:s låtlistor och spelade genom alla som jag inte direkt visste vilka de var. Till slut hittade jag låten jag letade efter, men då var den inte riktigt lika bra som jag mindes den. Menmen, så kan det gå liksom.

Anledningen till att de här inläggen ofta behandlar artisten mer än låten och är mer faktabaserade än åsiktsbaserade är att jag ofta är osäker på min åsikt. Med den här låten är det kanske extra sant, men det handlar nog bara om att jag ska vara på rätt humör. Då är den jäkligt bra, annars inte särskilt häftig.

Anledningen till att informationen om artisten nästan alltid är direkt hämtad är för att det är lättast så. Vad jag vet så har den här bloggen en läsare (men runt 30-50 besök per dag, i princip enbart på grund av Google) så det känns onödigt att anstränga sig och skriva ordentligt liksom. Enligt just Wikipedia (engelska såklart) så är hon engelsk. Och mest känd för singeln Running från 2012. Japp, Running alltså. Nej, jag har aldrig heller hört talas om den. Som rubriken så tydligt berättar så ska ju jag skriva om en låt som heter 110%. Men tydligen är det inte det Jessie Ware (hon heter så…) är mest känd för. Konstigt också med tanke på att 110% nått en 61:a plats på brittiska topplistorna, medan Running bara nådde 99:e plats på nederländska topplistan. Fast det kanske är coolare att vara på den listan, vad vet jag liksom? Jag tror nog att det beror på att när artikeln ursprungligen skapades den 22 april så innehöll den en mening, nämligen ”Jessie Ware is an English singer and songwriter signed to PMR records best known for the 2012 single Running.”. Denna mening har sedan dess inlett artikeln, som utvecklats en del sedan dess men fortfarande inte är extremt omfattande. Visserligen hade 110% hunnit släppas då, men hade bara varit ute i lite drygt en vecka så den hade nog inte riktigt hunnit slå ännu. Det tror jag är anledningen. För även om jag är osäker på 110% är jag säker när det kommer till Running. Den är dålig. Rihanna-på-Peace-&-Love-dålig. Nejdå, nu ska vi vara rättvisa mot Rihanna här. Jag vet inte hur pass dålig hon faktiskt var på P&L. Men Running är rätt kass. Fullständigt intetsägande liksom.

110% är däremot inte intetsägande. Vad jag tycker är jag som sagt var osäker, men Priya Elan är desto säkrare. Och han/hon gillar. Priya skriver om saker som att Sade-lik dubstep fick barn med electropop. Enligt Priya är beatet Little Dragon-likt och tillsammans känns det hela väldigt Robyn-likt. Att bara sitta och jämföra med massa olika artister säger ju inte så mycket om man inte vet vad man ska tycka om dem, men tydligen ska denna blandning av Sade/Little Dragon/Robyn vara en bra sak. Det kan inte vara något annat, enligt vår kära Priya Elan.

Funny fact: Ovanstående stycke är längre än den recension som det handlar om. Jag har alltid haft lite svårt för att skriva kort…

Liknelsen med Sade och Little Dragon orkar jag inte lägga mig i, eftersom jag inte har någon vidare koll på de artisterna (lite på Sade, noll på Little Dragon). Liknelsen med Robyn kan jag däremot se. Jessie sjunger ju liksom ”dancing on my own”. Mycket mer lik Robyn än så blir man ju inte! För i övrigt ser jag inga större likheter faktiskt. Visst, det är en tjej som sjunger. Bra. Men det finns det många andra tjejer som gör. Robyn är mycket festligare än Jessie Ware, som jag snarare skulle jämföra med typ… Sade? Det där med dancing on my own var dock det enda jag egentligen kom ihåg från den här låten och därför även det jag baserade mina sökningar efter låten på. Det krävs inget geni för att inse att det var dömt att misslyckas. Däremot visade det sig att även Pixie Lott gjort en låt som heter just så. Men den var ju värdelös, så det var inte till någon större nytta för mig.

Varför låten heter 110% har jag dock ingen som helst aning om. Kanske är det bara för att hamna först i bokstavsordning. För siffror är före bokstäver va? Eller är de efter? Det beror nog på… Enligt Wikipedia samplar låten en annan låt, som heter The Dream Shatterer. Så heter den för att den inleds med ”Ay-yo I shatter dreams like Jordan”. Kanske heter Jessies låt 110% för att den är 110% bättre än den låten. För den är rätt värdelös…

Låten har en musikvideo också, som man kommer till via en länk nedan (ni borde börja lära er hur det här funkar nu). Jag tycker dock att den är rätt dålig och lyckas med att göra hela låten tråkig. När jag då läser följande kommentar på Youtube så börjar jag fundera lite…

Wait, a talented young solo female singer who’s been in the charts recently… and DOESN’T take her clothes off during a music video? Who DOESN’T molest or get molested by the first man she sees? Who wears a CARDIGAN?

Love this song — half for the music, half for the fact it’s sung by one classy lady. Bravo.

Kanske vill jag bara ha en tjej som tar av sig kläderna och blir våldtagen…

Låt: Spellista:

Det ska nog gå att få av henne kläderna också… Frågan är bara om vi vill det?

Veckans låt 27-12 blir en gammal låt. Vi snackar urminnes tider, sådant man läser om i historieböckerna. Vi snackar 2004. Japp, ett fåtal inspelningar från den tiden finns bevarade.

Veckans låt 25-12: Call On Me

Okej, jag ska vara ärlig nu. Om jag får säga det själv så är jag ärlig ganska ofta, men nu ska jag alltså vara det igen. För vecka 25 hade jag jäkligt svårt att välja Veckans låt. Valet föll på Call On Me och det är ju helt klart veckans låt, problemet är bara att den inte är särskilt bra. Visst är det inget krav på att låtarna jag skriver ska vara bra, men jag skriver hellre om låtar som är bra än sådana som inte är det. Nu råkade det bli så att den enda låt som jag kan koppla till vecka 25 2012 inte är särskilt bra. Menmen, jag har skrivit om många andra mindre bra låtar i den här bloggserien, så det är itne direkt första gången.

Vecka 25 var midsommarveckan, vilket många säkert vet eftersom det kanske var deras sista arbetsvecka. Jag jobbar hela sommaren jag, inte som alla latmaskar som håller på med semester. Midsommar är enligt UNT Sveriges näst mest firade högtid (efter jul). Hur man mäter något sådant har jag ingen aning om, men det låter väl inte helt osannolikt. Många tycker att det är en bra idé att fira midsommar i Öregrund. Om man läser tidningarna så ska man fira där genom att våldta varandra, elda upp saker, kissa på folks hus och köra bilar när man är full. Det tyckte mina vänner lät väldigt trevligt, så vi åkte till Öregrund för att fira midsommar. Det är dock en bit utanför Uppsala, så man måste ta sig dit på något sätt. En av mina kompisar hade bil så några åkte med honom och resterande åkte buss. Jag lyckades sno åt mig en plats i bilen. Det går bra nu! På vägen dit lyssnade vi på P3 (delvis) där de spelade en konsert med Eric Prydz från tidigare i år. Den var oväntat dålig och lät oerhört likadan hela tiden. Han spelade inte ens sin största hit Call On Me liksom. Den spelades dock innan konserten, för att folk skulle veta vem killen som hade konserten var.  Både på radion och i bilen snackades det då om musikvideon till låten, en legendarisk musikvideo. Legendariskt dålig. Om den klassiska Youtube-kommentaren ”This porn has good music” passar någonstans så är det till den låten. Det är säkerligen någon som skrivit den kommentaren, men mest gillade just nu är ”it’s cum on me, idiots” och tvåan ”ASS ASS ASS ASS ASS ASS ASS ASS ASS ASS ASS ASS ASS ASS ASS ASS ASS ASS ASS ASS ASS ASS ASS ASS ASS ASS ASS ASS ASS ASS ASS ASS ASS ASS ASS ASS ASS ASS ASS ASS ASS ASS ASS ASS ASS ASS ASS ASS ASS ASS ASS ASS ASS ASS ASS ASS ASS ASS ASS ASS ASS ASS ASS ASS ASS ASS ASS”. Även de kommentarerna visar ganska tydligt vad det är för typ av musikvideo vi snackar om. Bland relaterade videoklipp finns bland annat denna video, som faktiskt har ”This porn has good music ! :)” som toppkommentar just nu. Och den videon är både mindre porrig och har bättre musik. Visst har båda omotiverat lättklädad tjejer som gör omotiverat sexiga rörelser, men den viktiga skillnaden är att i Eric Prydz fall så är det en extremt douchig kille med också som bara strålar ut ”Jag är kille, du är tjej. Det betyder att jag får ligga med dig (och utnyttja dig på alla andra sätt) när jag vill.”. Typisk porrattityd…

Låten spelades i alla fall även på vägen hem och ramade på så sätt in helgen på ett ”bra” sätt. Sedan blev jag sjuk och mådde askasst.Så kan det gå. Och om någon undrade så tog jag det ganska lugnt med att våldta personer, elda upp saker, kissa på folks hus och köra bilar när jag var full. Så ni behöver inte oroa er. Jag våldtog ju liksom bara typ tre-fyra personer.

Låt:  Spellista:

Okej, för att vara rättvis så är inte låten faktiskt nästan bra. Helt klart godkänd i alla fall, men inte jättehäftig. Musikvideon däremot… Kolla på bilden ovan liksom… Att den var upplags på newfapchan.org säger ju en hel del liksom.

Veckans låt 26-12 vet jag inte riktigt vad det blir än, veckan är ju liksom inte slut än. Men just nu lutar det mot att det blir reklam.