Veckans låt 43-12: Vi har, vi har

Jag har ändå sedan Putte i Parken förra året varit rätt insnöad på Veronica Maggio. Jag har alla hennes skivor och lyssnar på henne oerhört regelbundet. Hon har gjort riktigt många riktigt bra låtar, men precis som med alla artister så är inte alla bra. Ett exempel på en av de låtar som jag aldrig gillat särskilt mycket är Vi har, vi har från Vatten och Bröd. Jag har tyckt att det är en av hennes sämsta låtar. Jag antar att jag helt enkelt inte varit på rätt ställe i livet. Men vecka 43 2012… Då var jag verkligen på rätt ställe i livet för den här låten. Vilket egentligen inte är något positivt, för den här låten är inte särskilt glad av sig.

Vad handlar låten om då? Jag vet inte, men det känns som att den handlar om mig. Vilket inte är något positivt, eftersom låten inte direkt handlar om en bra och trevlig person.

Eftersom jag tror på hela det här konceptet med ”personlig, inte privat” så tänker jag inte gå in så mycket på exakt varför den här låten passade så bra just den här veckan. Jag hatar också folk som kommer med vaga antydningar om att deras liv suger eller att något är så jäkla djupt eller något utan att vara tydlig med vad man egentligen menar, men den här bloggserien heter ju faktiskt Veckans låt och den här veckan finns det ingen låt som passar bättre än den här. Men anledningen vill jag inte gå in på alltför mycket. Dessutom så kommer säkert Min Enda Läsare ändå att förstå, så behöver inte förklara.

I brist på betydelsefulla saker att skriva så tänkte jag dra lite citat som passade extra bra, men sedan insåg jag att det mesta passar lika bra eller dåligt… Skriva något om artisten (Veronica Maggio ju) kan jag ju inte direkt heller göra, för det gjorde jag ju så jäkla mycket förra året. Så det blir väl bara lite länkar och en bild antar jag…

Låt:   Spellista:

Japp, Veronica Maggio är fortfarande snygg. Vissa saker ändras inte. Vissa saker ändras…

Annonser

Veckans låt [31-42]-12: […]

Jag har 12 låtar att skriva om, så ni kan glömma att jag tänker göra lika långa inlägg för låtarna som jag ”brukar” göra. Istället klumpar jag ihop alla låtar i ett ”MEGA-VECKANS-LÅT-INLÄGG”. För det är tydligen så jag rullar. Är för övrigt rätt nöjd med mitt förra inlägg och såg fram emot att få skriva ett liknande på måndag fast om Googles presskonferens om Android 4.2, Nexus 4 och Nexus 10. Eller ja, ”The playground is open” är ju det enda som Google faktiskt sagt angående vad de tänker prata om, men alla vet ju vad som kommer komma… Fast vi alla hade fel. Sandy kommer. Så nu blir det inget på måndag. Men de lär väl bara lägga om det till någon annan tidpunkt… Jaja, nu var det musik det skulle handla om, så vi börjar väl med vecka 31. Den här veckan var jag fortfarande i Uppsala och somamrjobbade. Nu har precis HT1 slutat (första av två perioder på höstterminen för de som inte fattar) så… Det har gått ett tag. De flesta av dessa låtar är faktiskt Veckans låt på riktigt och inte bara random låtar jag kände för att skriva om helt plötsligt. För även om jag inte pallat skriva inlägg så har jag skrivit upp vilken låt jag skulle ha skrivit om om jag hade skrivit något. Man vill ju vara legit liksom…

Veckans låt 31-12: EPA

Epa är enligt min bästa kompis ett varuhus. Eller en runmyntare. Eller en fettsyra. Eller en kulturförening. Eller förkortning för Environmental Protection Agency eller Economic Partnership Agreements. Eller ICAO:s kod för Shenzhen Donghai Airlines, Kina. Eller en bil ombyggd till jorbruksfordon, även kallat EPA-traktor. Ja, min bästa kompis är Wikipedia. Som om jag skulle ha riktiga vänner liksom… Jag tror att den här låten syftar på det sistnämnda, men vad fan vet jag liksom?

EPA är en låt med Chechen. Och Carli. Chechen har såvitt jag vet bara gjort två låtar. Den första hette Sverige. Sverige var en låt med Chechen. Och Jonathan Johansson. Det verkar inte riktigtr vara Chechens stil att göra låtar själva. Chechen är i alla fall ett land. Var PR-knepet som Frej Larsson använde för att få Chechen att verka coolt ursprungligen. Japp, den tomten kommer tillbaka. Man blir liksom aldrig av med honom (han kommer nämnas i en annan Veckans låt längre ner). Vissa kanske minns om hur jag skrev om Far & Son för länge sedan och listade massa grejer som Frej deltagit/deltar i. Jag minns inte riktigt, men tror inte jag nämnde Chechen. Man kan ju inte få med allt liksom… Trots att Frej Larsson är överallt i musiksverige (åtminstone den bra delen) så verkar det som att han aldrig vågar göra något ensam. Så för Chechen har han tagit hjälp av Linus Eklöw, kanske mer känd som Style of Eye. Som jag med största sannolikhet också nämnt förut på den här bloggen. Jag har liksom ramlat in i Frejs värld på sistone… Inte som i att jag känner honom. På något sätt. Men som i att jag lyssnar på musik som går att koppla till honom. Men det är ju i princip som att säga att man lyssnar på svensk musik. Linus är DJ, så att man inte märker av honom i låtarna är inte så oväntat, men Frej Larsson är ju rappare så hans (för mig numera) välbekanta röst borde man ju höra kan man tycka. Det gör man också. I Sverige. I EPA är han mycket frånvarande. Istället hör man någon kvinna sjunga. Vilket alla borde veta att jag gillar, palla killar liksom. Men det gör mig lite fundersam. Frej Larsson är kille. Linus Eklöw är kille. Carli är kille. Vad fan!? De säger att det inte bara är Chechen som gjort låten, men den de inkluderar är inte den som man faktiskt hör? Misstolka mig rätt, Carli är säkert delaktig i låten och man hör ju faktiskt någon man köra ”whoa-oa-oa-[…]”, men borde man inte ge cred till bruden också.

Jag tänker i alla fall ge cred till brudarna. Ja, pluralis. För i musikvideon till låten (Youtube-länk, you know the drill…) så är det nämligen tre ascoola tjejer. Och en massa skabbfolk, varav minst en är tjej, men de flesta killar. Var länge sedan jag tittade på den och palla göra det igen. Men gör det du, om du inte gjort det förut!

Låt: Spellista:

Chechen är även engelska för tjetjenier, vilket förklarar varrför denna bild dyker upp om man bildgooglar. NÄSTA LÅT!

Veckans låt 32-12: American Boy

Efter föregående text börjar jag fundera på om jag skulle ha delat upp det här i flera inlägg. Det blev ju ändå rätt rejält med text. Så jag kanske gör det. Men jag kommer inte ta bort den här texten oavsett, så nu vet ni hur jag gjorde ursprungligen.

Jag vet att jag tänkte skriva ”Varför har jag aldrig haft den här låten som Veckans låt?” när jag ursprungligen planerade att ha den här låten som Veckans låt. Nu tänker jag snarare ”Varför har jag den här låten som Veckans låt?”. Eller ja, inte riktigt, jag ”gillar” den ju fortfarande, men jag har skrivit om bra mycket bättre låtar. Jag skriver om ett flertal sådana bara i det här inlägget (eller de här inläggen, baserat på hur jag valde att göra). Detta är återigen en R&B-låt, med betydelsen Rap & Boobs. Och som vanligt är det boobsen jag gillar. De står Estelle för. Rappen står Keny West för. Och jag måste faktiskt ge honom cred, för jag gillar hans insats i den här låten. Han brukar vara en douche och rätt kass allmänt, men här är han faktiskt bra.

När jag säger att det är Estelle som står för boobsen syftar jag såklart inte på min hertiginna. Japp, jag sa det. MIN hertiginna. Prinsessan Estelle är ju faktiskt hertiginna av Östergötland och jag är en stolt östgöte. Eller heter det östgötare? Eller östergöte/are? Jag kommer visserligen från Uppland (Uppsala för att vara exakt) ursprungligen och även om jag fortfarande känner kärlek för Uppland så hör mitt hjärta numera hemma i Linköping, som är Östergötlands huvudstad. Eller ja, landskap har ju inte huvudstäder, men Linköping är största (och bästa?) stad i Östergötland. Menmen, jag pratar som sagt var inte om min hertiginna, jag pratar om en artist. En brittisk artist, som faktiskt också heter Estelle. Skillnaden mot min hertiginna är att hon har snäppet coolare mellannamn. Den ena heter Silvia Ewa Mary och den andra heter Fanta i mellannamn. Ni kan ju gissa vem som är vem… För övrigt så kollade jag på svenska Wikipedia om ”min hertiginna”. Tydligen är inte det hennes faktiska titel, hennes faktiska titel är ”Hennes Kungliga Höghet Estelle, Prinsessa av Sverige, Hertiginna av Östergötland”. Låter rätt mäktigt om man frågar mig. Faktiskt mäktigare än allas våran Knugen, vars officiella titel verkar vara ”Sveriges konung”. VIlket han tydligen ska vara den första att ha, de innan honom hade ”Med Guds Nåde Sveriges, Götes och Vendes konung”. Vilket faktiskt inte heller låter så mäktigt.

Hursom, Estelle är alltså från Storbritannien och Kanye är som bekant från USA. Trevligt nog är det ungefär det låten handlar om. Estelle romantiserar staterna och vill ha en amerikansk pojke tydligen. Jaha…

Även den här låten har en musikvideo, minns jag rätt var den inte asvärd, men det är ju alltid kul med musikvideos…

Låt: Spellista:

En av dessa personer kommer att vara president i det land som Estelle romantiserar om tre år. Och ett år. Och några månader. Fast främst valde jag bilden för att det ser ut som att de kör Gangnam style. Eller är det bara jag? NÄSTA LÅT!

Veckans låt 33-12: Fulla För Kärlekens Skull

Okej, det här blir nog något kortare text. Fast förmodligen inte. Anledningen till att den skulle bli kortare är att jag inte gillar låten.

Vecka 33 2012 var jag på konsert. Med Eldkvarn. Antar jag, eftersom jag var på konsert med Eldkvarn någon gång och det var vecka 33 som jag valde att ha den här låten som Veckans låt. Den konserten var då den bästa jag gått på i år. Och är tyvärr fortfarande det (mer om det på en senare Veckans låt). Jag som inte ens gillar Eldkvarn… Fast jag har ju inte varit på så mycket konserter i år. Det var bättre förra året när man var på Putte. Det har pratats om att gå på Bråvalla festival nästa år dock, men vi får väl se hur det blir med det. Lite ironiskt kanske att det var Patrik (kallad Putte) som föreslog det. 😛

Hursom, Eldkvarn-konserten gick jag på för att min fader gillar dem och bjöd familjen och att hänga med på konsert tackar jag sällan nej till. Förutom när det gäller den där jävla Winnerbäck då (som min syster gillar) som jag inte pallar med. På något sätt har jag ändå lyckats vara på två konserter med honom, varav en var i år. Han fick ingen låt, men Eldkvarn förtjänar det faktiskt. Och då väljer jag en av deras mest kända. Petter gjorde en variant av den här låten i programmet Så mycket bättre under första säsongen. Det är förmodligen den mest framgångsrika säsongen av det programmet, på grund av en artist som jag kommer skriva om på en senare veckas Veckans låt. Men nu handlar det här om originallåten med Eldkvarn. Som är rätt kass. Jag gillar mest titeln. Fulla för kärlekens skull liksom. Jag kan verkligen se hur någon kan vara helt ”ja, men så jäkla klockrent, det är preciiiiiis så det är ju liksom”. Och jag håller med till viss del. Inte för att jag blir full för kärlekens skull särskilt ofta. Inte för att jag blir full särskilt ofta över huvud taget. Men det där med att bli full är ju ändå rätt tragiskt och det tycker jag titeln förmedlar. Misstolka mig rätt, jag har blivit full och kommer att bli full i framtiden. Och jag kommer inte ångra det, mer än några timmar dagen efter att jag blivit full. Så jag är positiv till fylla, samtidigt som jag inser att det är retardigt.

Låten är rätt trist dock, så pallar inte skriva så mycket om den…

Låt: Spellista:

Absolut vodka. Ett effektivt och svenskt sätt att bli full. Vet inte hur kär man blir dock… NÄSTA LÅT!

Veckans låt 34-12: Heatwave

Refrängen. Japp, det är den enda anledningen till att jag har den här låten som Veckans låt. Jag gillar hela ”I’ma party, I’m gon’ dance, put your hands up on my body”. Visst kan man tycka att det är lite tvek att uppmuntra till tafs, men jag tycker inte att det är tvek, jag tycker det är trev. Ligt…

Vad jag inte tycker är trevligt är Wiley. Varför ska det alltid vara någon jäkla idiot som rappar? Inte för att jag har något emot rappande i sig, jag har skrivit om rappare förr och jag kommer göra det igen (senare veckor i detta inlägg till exempel. Jag gillar hiphop och har alltid gjort det. Men jag gillar inte när någon jäkla mes ska in och förstöra för en bra tjej. Och gissa vem som är huvudartist på låtjäkeln? Jo Wiley såklart! Den där Ms D, som gör låten bra, är bara featuring artist… Precis som förra R&B-låten jag skrev om är Ms D brittisk. Skillnaden här är att rapmongot (Wiley) också är brittisk, istället för amerikansk som Kanye.

Börjar det bli tjatigt att jag hyllar tjejer och dissar killar i R&B? Well, jag kommer inte sluta förrän systemet fixats. Det här är lite som ”the menu button of shame” i App Clinic. Jag vet att ni hört det förr, men jag stör mig fortfarande på det. För de som inte förstod referensen till App Clinic så är det något jag förhoppningsvis kommer återkomma till i något av mina mer tekniska inlägg som jag har tänkt börja med. Har till och med funderat på att göra som Tonken och starta en egen teknikblogg. För även om musik och teknik är två självklara intressen från mitt håll så är det inte säkert att alla saom gillar att läsa om musik ens förstår sig på mitt tekniska snack. Men tills vidare får musik och teknik dela utrymme på den här bloggen.

Heatwave har precis som så många andra låtar en musikvideo. Den kan vara värd att titta på, om inte annat så för att försöka hitta Ms D. Det är inte direkt brist på tjejer i videon, så hon är säkert med någonstans där. Men eftersom jag inte vet hur hon ser ut har jag lite problem (kommentera gärna om du vet var hon är). Wiley däremot, han ser man. Även om man inte har en aning om hur han ser ut. Men Ms D kanske inte var lika viktig. Respektlöst tycker jag…

Låt: Spellista:

Jag vet inte riktigt om det var någon heatwave vecka 34, men det var nog bra mycket varmare än det är idag i alla fall… NÄSTA LÅT!

Veckans låt 35-12: Haffa Guzz

Den här låten är gjord av en kvinna. Tur det, för den hade inte kunnat göras av en man. Vilket kanske man inte tror när man bara läser vad låten heter. I alla fall om man hänger med i slanget i hoodsen. Vilket jag inte alls gör, jag är rätt så mycket vit medelklass och extremt lite gangzta. Men jag vet i alla fall att haffa guzz innebär att typ skaffa flickvän. Eller något, vad fan vet jag? Ragga brudar kanske är en bättre översättning (eller uppvakta damer om man hellre vill).

Den här låten handlar om att haffa guzz. Om Lilla Namo hade varit en snubbe hade hon haffat guzz på heltid. Som jag ser det är det här inte ens någon form av kritik på guzzhaffande, utan en genuin önskan från Lilla Namo att vara snubbe och haffa guzz. Jag håller visserligen delvis med Kakan, som i PP3 sa något i stil med ”vad fan, haffa guzz ändå!”. Visst, Kakan är ju inte opartisk, eftersom hon själv är en guzz som haffat en guzz, men Kakan är ju också en jäkligt skön person så hon har ju inte fel. Guzzhaffandet som Lilla Namo snackar om är nog dock lite hela macho-attityden som hon vill ha också. Eller något. Jag var för trött när jag skrev det här för att skriva något vettigt.

Jag tycker i alla fall att det är jäkligt tufft av Lilla namo att göra en sådan här låt och hon verkar vara en sjukt cool brud. Mycket coolare än din random manliga rappare som skryter om att han faktiskt haffar guzz. Det finns många sköna lines i den här låten, men min favorit är nog ändå:

Hade haffat guzzen i ditt sovrum – frugan
Hade guzz när jag tvättar – stugan

Det är främst första delen som jag gillar, men man måste ju ha med hela rimmet… Och nej, jag är inte för att man snor folks fruar eller män. Är man upptagen så är man upptagen och det ska faktiskt respekteras! Menmen, kan ändå inte låta bli att gilla raden…

Även denna låt har en musikvideo och om man inte var övertygad om att Lilla Namo är en riktigt skön brud innan så blir man det om man tittar på videon. Annars har man fel.

Låt: Spellista:

Lilla Namo har händer, det får man se i musikvideon. Hon har även ett ansikte, som visas ibland i musikvideon. Det är ju trevligt! NÄSTA LÅT!

Veckans låt 36-12: I Fink U Freeky

Nu jäklar! Nu börjar det likna något. Även om tidigare låtar i detta inlägg varit mer eller mindre bra så steppar vi upp rätt rejält nu. Visst, även Haffa Guzz var en rätt rejäl uppsteppning, men nu steppas det så mycket att grannarna klagar. Nejdå, det gör de inte. Jag är sjukt rädd för att de ska klaga, så försöker att inte vara alltför högljudd.

I Fink U Freeky är… Freeky. Jag hörde den här låten för första gången för ganska länge sedan faktiskt tror jag (även om jag skrivit det här vecka 36 på riktigt). Varför jag inte upptäckte att den är asbra tidigare vet jag inte riktigt.

I Fink U Freeky är en låt med det sydafrikanska (det är nog första gången för mig) bandet Die Antwoord. Vad är det för jäkla bandnamn kanske man frågar sig. Svaret är att det är svaret, fast på afrikaans. Bandet beskrivs av engelska Wikipedia som en rap-rave-grupp. Vilket låter lite weird om man frågar mig, men rätt coolt också. Gruppen består av Ninja (en kille) och Yo-Landi Vi$$er (en tjej). Bara här låter det ju rätt spårat, men om jag lägger till att deras texter är på afrikaans, xhosa och engelska i någon form av salig blandning så låter det ju bara bättre. Och vänta bara tills ni hör låten och ser musikvideon, då kan man börja snacka.

Jag har faktiskt inte lyssnat på något annat av Die Antwoord så jag kan inte säga om den här låten är representativ för deras stil, menmen… Den här låten består i alla fall av en tjej med väldigt ljus röst samt en tjej med tuffare, hårdare röst. Trodde jag, men sedan insåg jag att den sistnämnda var en kille… Jaja, bäst i låten är i alla fall den andra versen där Ninja kommer in och ninjar upp stället. Min absoluta favoritdel är kanske när Yo-Landi kommer in med sin fånigt ljusa röst och säger ”Ready for the test yo?” och Ninja svarar med ”What the fuck, I guess so…” fast egentligen är ju hela andra versen riktigt klockren. Skönt flow på rappandet liksom, vilket är annat än vad man kan säga om vissa R&B-låtar…

Jag skulle dock vilja hävda att man inte upplevt låten på riktigt förrän man sett musikvideon. Innan jag börjar prata om den vill jag dock påpeka att Die Antwoord tydligen var med på Late Show with David Letterman i februari i år och framförde den här låten. Ganska fett, men inte riktigt så fett som studio-inspelningen/musikvideon, främst för att det var amerikansk TV så de tvingades censurera sig själva. Värt att titta på ändå dock.

Så, musikvideon. Vad finns det att säga om den? Det finns mycket att säga om den, men samtidigt är det nog bäst att man bara tittar på den själv. Folk har redan tittat på den mer än 17,5 miljoner gånger, men det skadar inte med fler gånger. Den är väldigt creepy på många sätt och inkluderar trashiga människor, ormar på människor, kackerlacka i mat och råttor som springer runt. Bland annat. Som sagt var, den här videon är ett ”must-see”. Jag låter de två mest gillade kommentarerna på Youtube sammanfatta det hela: ”Honestly watch this at night with no sound you will shit yourself” (18466 likes) och ”The world needs more of this.” (13007 likes).

Låt: Spellista:

Omslaget till skivan som den här låten är tagen från. Japp, hon äter ett människohjärta… NÄSTA LÅT!

Veckans låt 37-12: Manners

Vecka 37 var det Draget. Eller Dra’t i Spa’t om du hellre vill. Där skulle Icona Pop spela. Jag var rätt taggad på Icona Pop, så jag skaffade biljett till Draget. Men sedan missade jag deras spelning på grund av förfestande. FAN OCKSÅ! Visst, jag hade ju kul ändå så det var inte en helt misslyckad kväll, men jag ville ju se Icona Pop! Jag vill fortfarande se Icona Pop! De gör ju grymma låtar och verkar även vara sköna tjejer. Jaja, kanske får någon mer chans någon gång och då ska jag inte förfesta bort deras spelning.

Trots att jag inte fick se Icona Pop (vilket förmodligen hade gjort att Eldkvarn skulle blivit av med sin plats som årets bästa konsert) så tyckte jag de förtjänade en låt som Veckans låt. Som någon slags monument över mitt misslyckande typ. Då var bara vilken Icona-låt jag skulle köra på. I Love It har ju redan varit VL, så den var inget alternativ. Då finns det bland deras mest kända låtar typ Nights Like This och Manners att välja på. Och så finns det lite mindre kända låtar också som visserligen är bra, men hos Icona Pop är det faktiskt de mest kända låtarna som är de bästa. Och Nights Like This känns något uttjatad, så fick bli Manners.

Jag kanske bör påpeka att We Got The World, som är Icona Pops senaste låt, inte fanns som ett alternativ vecka 37, för då tror jag inte den släppts än. De spelade den säkert på Draget, men det missade jag ju som sagt var. We Got The World är riktigt bra, men hade nog ändå valt Manners. Faktiskt.

Manners ska enligt Wikipedia vara Icona Pops debutsingel och släpptes 2011 (tror jag). 2011 släpptes även en låt med Chiddy Bang (Veckans Låt-känd för Ray Charles) som hette Mind Your Manners. Den samplar Icona Pops original och har tyvärr typ sex gånger så många views på tuben som originalet (officiella musikvideon är det vi räknar nu). Av okänd anledning verkar det dessutom som att Icona Pop inte ens är med i musikvideon till Mind Your Manners, vilket som bekant är något jag ogillar. Om en låt är med X featuring Y så borde både X och Y vara med i musikvideon. Eller ingen av dem, artisten behöver faktiskt inte vara med i musikvideon. Fast jag föredrar när artisten är med, känns mycket mer legit då. Mind Your Manners är dock bra och kan vara värd att lyssna på, om inte annat så för att de gjort något intressant av materialet från Manners ( ). Fast originalet är ju bättre, både låten och musikvideon.

För de som inte gillar Manners, eller bara vill höra den på ett annat sätt så finns det ett remixalbum () där det bland annat finns med två varianter gjorda av Style of Eye. Style of Eye har jag nämnt förut har jag för mig. Ja, just det, det var i smaband med den där Frej Larsson. JÄVLA FREJ, MÅSTE DU DYKA UPP ÖVERALLT?

Låt: Spellista:

Jag vet inte hur bra de är live (jag missade dem ju…) men de gör bra låtar och ser ut att vara två coola tjejer, så det lär ju vara asbra. Synd bara att jag inte är lika bra… NÄSTA LÅT!

Veckans låt 38-12: Händerna Mot Himlen

Vilken månad var det vecka 38? Jo, det var september! Så det hade kunnat vara fyndigt att ha den här låten som Veckans låt i september, om det inte vore för att September i den här låten kallar sig för Petra Marklund. Vilket hon heter på riktigt. September var det artistnamn hon använde när hon släppte låtar på engelska, men nu är det svenska som gäller och då väljer hon att kalla sig för Petra Marklund. Får jag gissa skulle jag säga att anledningen till detta påhitt berir på Så mycket bättre. Där kallades hon för Petra och gjorde diverse covers på diverse låtar. Den överlägset mest framgångsrika var hennes cover på Petters Mikrofonkåt (Petras cover har varit Veckans låt tidigare). Den var ju på svenska. Som en följd av detta gjorde hon även en låt tillsammans med Petter som hette Baksmälla.

Det var ju en succé, så nu fortsätter hon på svenska. Just den här låten görs i samarbete med Kent. Eller egentligen så är det bara Jocke Berg som varit med och skrivit låten, men Jocke Berg är ju med i Kent, så…

Jag gillar att Petra övergått till svenska. Jag har fortfarande inte orkat lyssna genom hennes nya skiva, som är på svenska, men den här låten kan mycket väl vara det bästa hon någonsin gjort. Jag gillar när folk som kan det där med dansmusik bra tar ett steg ner och gör något mer seriöst. Det blir ofta mer intressant än folk som enbart kör den här typen av låtar, som inte vet hur man gör feta melodier.

Det citat som kanske bidrog mest till att jag valde att ha den här låten som Veckans låt är ”Vi ska bli fulla, livet är meningslöst”. Lite samma budskap som jag skrev om när jag skrev om Fulla För Kärlekens Skull, fast framfört på ett bättre sätt. När jag hör den här låten blir jag sugen på att bli full, för livet är meningslöst. Kanske inte riktigt det som var tanken, men jag ser en poäng med meningslösheten, och att använda fyllan som ett sätt för att dölja den. Sjukt tragiskt förstås, men tragik är ju vackert! Vem byr sig? Natten är vacker, du är som natten och jag är en vinnare igen.

Musikvideon till låten är en ganska rejäl besvikelse och faktiskt knappt ens värd att titta på. Men gör det ändå, du kanske tycker något annat än jag gör…

Låt: Spellista:

Petra Marklund gör inte bara vackra låtar, hon är även rätt vacker själv. NÄSTA LÅT!

Veckans låt 39-12: Simon Says

Den här låten, och flera av de kommande, är Far & Son-relaterade. Eller ja, Spotify tycker i alla fall att den är det, eftersom jag hittade låten när jag lyssnade på ”Far & Son-radio” på Spotify. För de som inte vet vilka Far & Son är så kan jag lite kort säga att det är en svensk hiphop-grupp som består av Frej Larsson (den killen igen…) och Simon Gärdenfors och att de gillar att rappa om (och även använda) knark, samt vara allmänt provokativa. Skrev ett längre inlägg om dem förut (sök Bronsfeber på bloggen så bör det dyka upp) så läs det om ni vill veta mer. Det är även möjligt att de kommer få någon mer låt på Veckans låt i framtiden, eftersom jag är rätt insnöad på dem just nu. För det krävs det dock att de kommer med nya bra låtar. Så kom igen nu Simon och Frej! Hyr Stället räcker inte, jag vill ha MER!

Nu är det dock inte Far & Son jag ska skriva om, det är Simon Says, som är en låt som Djurpark gjort. Eftersom Spotify tyckte det var relaterat till Far & Son skulle man ju kunna tro att det vore lätt att hitta en koppling till Frej Larsson, men någon sådan hittade jag inte när jag bara slögooglade. Djurpark har ett me riktigt namn, han heter Dennis Larsson. Med tanke på efternamnet är det ju inte omöjligt att han är Frejs broder, men det finns ju många som heter Larsson i Sverige utan att vara släkt med Frej. Titeln är ju förstås lite smått relaterad till Frejs partner i Far & Son, med tanke på att låten heter Simon Says och Frejs partner heter Simon Gärdenfors. Jag heter för övrigt också Simon, men inte Gärdenfors. Inte Says heller för den delen…

Trots att låten har ordet ”säger” (fast på engelska) med i titeln så sägs det inte särskilt mycket alls i den. Faktum är att låten är helt instrumental. Detta innebär att det krävs ganska mycket av låten för att jag ska kunna gilla den. Och det har Djurpark lyckats med, genom att köra en glad och lekfull melodi. Dessutom är låten inte så överdrivet lång som sådana här låtar brukar kunna vara. Faktum är att den kanske är lite väl kort, men man kan ju inte klaga alltför mycket…

Låt: Spellista:

Omslaget till skivan Sten Sax Påse, där bland annat Simon Says är med. Och jag gillar utseendet! NÄSTA LÅT!

Veckans låt 40-12: Curious Brown

Far & Son… Har gjort en låt som heter Nyfiken Brun. När deras senaste låt (Hyr Stället) skulle ha premiär på P3 spelades Curious Brown innan. När jag hörde den tänkte jag att det var lite småfail av Frej och Simon att så rakt av sno konceptet från Curious Brown till deras egen låt Nyfiken Brun. Här trodde jag att de varit lite kreativa liksom och haft en kul idé men så hade de bara snott från någon låt på engelska. För att någon skulle göra en cover på Far & Son hade jag svårt att tro. De är ju inte direkt världens största band och deras låtar är inte direkt jättekända. Fast det skulle visa sig att jag hade fel, för Curious Brown är faktiskt en cover på Nyfiken Brun. Eller ja, cover och cover, den är ju på engelska istället för svenska och det är inte riktigt samma text. Tolkning kanske är ett bättre ord, men Frej och Simon Gärdenfors kallade det för cover, så då kan väl jag också göra det. Anledningen till att jag skrev efternamnet på Simon Gärdenfors, men inte på Frej är för att jag vet att Simon Gärdenfors med jämna mellanrum googlar sitt eget namn och om jag skriver SImon Gärdenfors tillräckligt många gånger kanske Google kommer visa mig och dra hit honom. Det funkade ju med mitt inlägg om Bronsfeber, men då visste jag inte ens om att han brukar googla sitt eget namn. Men nu vet jag det, så välkommen hit igen Simon Gärdenfors! Om du nu läser detta…

Nyfiken Brun var en låt där Far & Son bytte ut alla färger mot färgen brun och det var i princip det som var grejen med den låten. Jag gillar dock fortfarande Bronsfeber, där de bytte ut alla metaller mot brons (och färger mot brun faktiskt, ”bara brons och bruna skogar”…).

Kände att jag behövde skriva om den här låten, dels eftersom den är bra och dels eftersom det är smått anmärkningsvärt att det gjordes en cover på Nyfiken Brun. Det är Eboi som står för den insatsen. Eboi är en svensk rappare, som rappar på engelska. Och han gör det bra. Jag gillar hans något speciella stil och han har gjort Nyfiken Brun till sin egen låt. Jag är faktiskt nästan beredd att säga att hans version är bättre än originalet. Det kanske bästa med låten är att Eboi lagt till en egen typ fadeout-vers efter sista refrängen. Mycket bättre än Far & Sons avslutning ”Känns det rätt så är det rätt, 70-talet är tillbaka”. Är det något jag tycker Far & Son är dåliga på är det nog faktiskt avslutningarna av låtarna. Kanske beror det på att man inte vill att låtarna ska ta slut, men känns ofta som att de slutar för tidigt. Curious Brown har dock en bra avslutning.

Curious Brown kan hittas på Far & Sons senaste singel, Hyr Stället. Jag känner att jag vill säga något även om den låten och det är en låt som jag inte alls gillade till att börja med. Men nu när jag lyssnat lite mer på den så måste jag säga att den faktiskt växt och är riktigt fet.

Det vore ju nästintill tjänstefel om jag inte uppmanade er till att lyssna på Nyfiken Brun innan ni lyssnar på Curious Brown. För den är ju originalet liksom. Så lyssna på den först ( )! Sedan kan du lyssna på Curious Brown.

Låt:   Spellista:

En brun wallpaper. Jag är lite nyfiken på vilka som vill ha den som wallpaper… NÄSTA LÅT!

Veckans låt 41-12: Där Palmerna Bor

Den här låten är egentligen inte så bra… Men den är liksom rätt glad och somrig, så gillar den ändå. Fast det kanske egentligen inte passar med somriga låtar nu, menmen…

Som vanligt så är det refrängen som jag gillar mest i låten. Refränger är ju till för att fånga lyssnaren, så det kanske inte är så konsitgt. Den här refrängen lyckades i alla fall fånga mig.

Låten är gjord av Medina. Medina ligger i Saudiarabien och är en av islams viktigaste vallfärdsorter. Det är även den muslimska världens näst heligaste stad (ingen muckar med Mekka!). Medina gör även musik förstås. Medina är ju en dansk-chilensk dance- R&B- och hiphop-sångerska och låtskrivare. Enligt Wikipedia. Enligt Wikipedia finns det även en grupp som heter Medina, som består av Sam-E och Alibi. Det är denna grupp som gjort låten Där Palmerna Bor. Finns det något intressant att säga om dem? Well, engelska Wikipedia påstår att Sam-E var en professionell fotbollsspelare i Tunisien back in the days. Det är ju ganska intressant om det är sant. Lite intressant kan det också vara att de släppt album (typ) som heter Varsågod de e gratis, vilket innebär ungefär det det låter som. Att de är gratis. Tre sådana ska det tydligen finnas. Där Palmerna Bor hör dock inte till de skivorna utan ligger på deras senaste, Hayat. Och Hayat är lika svindyr som alla andra skivor.

Låten har en musikvideo, som är rätt sköj och ytterligare bidrar till den somriga, semestriga känslan i låten. Se den? Sam-E och Alibi ser dock rätt mesiga ut (när de har T-shirts) men låten är ju rätt mesig också, så…

Mer än så pallar jag inte skriva om den här låten.

Låt: Spellista:

Första bilden som dök upp när jag Googlade ”Palm tree”. Den googlingen användes för övrigt för att jämföra skärmen på iPhone 5 och Galaxy S3 i någon random recension jag såg. Tror dock inte det var den här bilden som användes.

Veckans låt 42-12: OK Wow (Den Svenska Björnstammen)

Den här låten är en av de låtar jag upptäckte via Far & Son-radio. Det är ursprungligen en låt med Adam Tensta, men det här är en remix som är gjord av Den Svenska Björnstammen. Jag visste inte om att de remixade låtar, men låten ligger på en skiva som heter OK Wow (Remixes) och låten heter OK Wow (Den Svenska Björnstammen) så man får väl i princip förutsätta att det är Den Svenska Björnstammen som gjort den.

Adam Tensta är en sådan där svensk rapare som jag aldrig tyckt är särskilt intressant och hans musik har verkat ganska intetsägande. Jag tänkte lyssna på originalversionen av den här låten för att se hur den står sig mot den här versionen, men jag är så lat att jag inte orkade lyssna på hela låten. Verkar dock som att den här varianten är bra mycket bättre.

Adam Tensta heter Adam på riktigt, men han heter inte Tensta på riktigt. Däremot kommer han från Tensta, som ligger i Stockholm. Jag skulle gissa att det är anledningen till att han kallar sig Adam Tensta, men det har jag ingen som helst källa på, det är bara en ren gissning. Detta ger upphov till den något roliga meningen ”Numera bor Tensta i Berlin” som står på svenska Wikipedia. Det vore roligare om det stod ”Numera är Tensta i Berlin”, men tyvärr så funkar ju inte det alltid eftersom han kan vara var fan som helst just nu.

Eftersom det här är svensk musik så är det dags för den obligatoriska Frej Larsson-kopplingen. Adam Tensta är medlem i trion St John’s Dance tillsammans med Dida och Eboi. Eboi gjorde nyligen en cover (som jag skriver om ovanför) på Nyfiken Brun, som är en låt av Far & Son. Far & Son består av Simon Gärdenfors och… Frej Larsson! Mission fucking accomplished! Som om inte det vore nog så kan jag berätta att Dida (som var med i St John’s Dance tillsammans med bla Adam Tensta) uppträdde i Musikhjälpen 2010. Tillsammans med Movits!. Och… Frej Larsson (och Timbuktu, som var programledare)! Mission double accomplished! Tydligen ska Frej även ha träffat Adam Tensta samma kväll, enligt honom själv i beskrivningen till videon.

Att koppla samman Den Svenska Björnstammen med Frej Larsson tror jag att jag redan har gjort, har för mig att jag använde Goldenbest för att göra det.

Låt: Spellista:

Okej, det här är inte en bild på Adam Tensta, det är en bild på Frej Larsson. Men han går ju att koppla till allt i musiksverige, så den här bilden är ju alltid applicerbar.

Apples keynote 23 oktober 2012

Apple hade en så kallad ”keynote” igår. Vet inte vad de menar med det, kan de inte bara kalla det för presskonferens? För det är väl en presskonferens. Som alltid när något intressant teknikföretag håller en intressant presskonferens så har jag sett den. Hela. Den går nämligen att ladda ner från iTunes i 1080p. Eller så kollar man med någon slags kass kvalitet på apple.com. Jag är inget Apple-fan egentligen, men de är intressanta och håller bra presskonferenser, så att se deras är givet. Google har en presskonferens nästa vecka om Android och stuff som jag också tänkte se. Jag har, som så många gånger förr, blivit inspirerad av min vän Tonkow som numera även har en teknikblogg. Så nu vill även jag blogga om teknik. Fast istället för att göra som Tonk och sno saker från andra siter (främst Swedroid) och sedan köra det via Google translate (senaste inlägget från Tonk, Swedroid svenska, Swedroid google translateat) tänkte jag faktiskt skriva innehållet själv. VIlket ju förstås är snäppet jobbigare än att bara sno från någon annan. På tal om eget material så vet jag att jag ligger lite (läs 11-12 veckor) efter med Veckans låt, men det kommer återkomma. Jag kan inte lova det, men jag kan tro det. Menmen, här kommer mina tankar om det Apple sa igår.

 

Övergripande

”It’s gorgeus, gorgeus, gorgeus”. Ni har alla sett reklamfilmen, som visserligen inte är för Apple. Men man kunde tro det om man såg gårdagens keynote. För gorgeus upprepades HELA TIDEN. Menmen, det är ju så PR-människor tycker man ska göra och andra företag gör ju samma sak (Android kör just nu rätt mycket med ”buttery smooth” och Microsoft har kört något liknande inför Windows 8).

En annan sak som var ständigt återkommande var sifferskryt och grafer av alla slag. Graferna i sig har jag ingenting emot, men sifferskrytet skulle jag kunna vara utan. För även om det är imponerande att Apple sålde 5 miljoner iPhone 5 under första helgen, eller att det totalt sålts 100 miljoner iPads, eller att […] men alla vet ju att Apple bara väljer att visa de siffror som ser imponerande ut. Det är fortfarande imponerande siffror, men för att det ska vara vettigt så måste motsvarande siffror redovisas med jämna mellanrum av alla tillverkare. Att låta ett företag själv välja vilka siffror som ska visas leder bara till missvisande siffror. Som tur är har de i princip slutat med detta på E3, där de istället låter spelen/konsolerna tala för sig själva, men verkar som att Apple inte förstått sig på det än. Vi får väl se hur Google tänker nästa vecka, men jag är rädd att det blir en hel del (missvisande) statistik där också. Jag blir hellre imponerad av häftig teknik än av hur många andra som tycker att tekniken är häftig. Apple visade även en video från releasen av iPhone 5, vilken bara visade att folk gillar iPhone 5. Jag vet att folk gillar iPhone 5, men det gör inte att jag vill ha telefonen. Jag vill ha telefoner för att de är bra. Och iPhone 5 är enligt mig en bra telefon med dåligt operativsystem. Men det finns det inte plats för att prata om här.

Angående grafer eller liknande som inte är sifferskryt utan faktiskt visar på någon egenskap hos produkten så gillar jag det förstås, men även här är det lätt att bli missvisande och inte säga så mycket. Det blev direkt fånigt när de visade följande graf:

CPU performance ska alltså ha dubblats. Strax efter detta finns en exakt likadan graf fast med ”Graphics performance” som rubrik istället. Det här handlar om processorn A6X, som ska sitta i 4:e generationens iPad jämfört med A5X, som sitter i dagens iPad (antar jag). Man får gissa sig till att detta handlar om någon form av indexerat värde, där A5X satts till värdet 1 och alla andra processorer (bara A6X i det här fallet) graderas utifrån referensvärdet. Detta är en metod som bland annat Sweclockers använder i sina grafikkortstest för att jämföra grafikkort. Jättebra metod, eftersom det kan vara svårt att ha ett enstaka test som visar en processors prestanda. Jag råkar veta en hel del om hur processorer fungerar (för det lär man sig på D på LiTH) och vet hur svårt det kan vara att jämföra två processorer. Att bara hävda att den är dubbelt så bra (vilket är sjukt imponerande) utan att ge någon form av argument bakom det skulle jag hävda är kvalificerat bullshit. Jag vet förstås inte hur bra A6X är, men har svårt att tro att vettiga tester skulle visa på mer än typ max 1,5 gånger bättre än A5X. Det känns som att det här är lika mycket påhittat som de substanser och vetenskapliga tester som sägs ligga bakom antirynkkrämer. Att dessutom A6X-stapeln är längre fram och därmed ser mer än dubbelt så stor ut (notera hur toppen på A5X ligger precis på 1 och toppen på A6X ligger över 2) och att det är helt onödigt att ha staplar om det bara är jämförelse mellan två processorer och när det dessutom är påhittade värden.

Menmen, ska vi prata om vad som faktiskt utannonserades? Jo, det handlade om Mac och iPad. Vi börjar där Apple började (både rent historiskt och keynote-mässigt).

Mac

Macdelen innehöll förstås även den en hel del sifferskryt, men bortser vi från det pratades det Macbook Pro 13 tum med Retina display, Mac Mini samt iMac. Och alla tre är faktiskt riktigt kompetenta enheter.

Apple inledde med att berätta att Macbook Pro 13 tum är deras mest sålda bärbara dator. Det tycker jag känns rätt uppenbart, med tanke på att det är deras billigaste vettiga dator. Den kostar kring 10k, vilket visserligen är rätt dyrt för en bärbar dator, men ändå något jag skulle kalla acceptabelt. Macbook Pro har alltid varit vettiga datorer, förutom en viss faktor. Jag pratar såklart om skärmen. En Macbook Pro 13 tum har, i  dess ”klassiska” version, en upplösning på 1280*800, vilket är lite… Snålt. Det innebär dessutom ett bildförhållande på 16:10 (8:5), vilket är ett klassiskt bildförhållande för datorskärmar. Det finns många hardcore-datoranvändare som förespråkar 16:10 eftersom det tillåter mer yta på höjden, vilket är lämpligt när man skriver. Jag förstår delvis hur de tänker, jag kör ju 9:16 (widescreen-skärm i portrait mode) som min huvudsakliga skärm, men jag kommer alltid förespråka standardbildförhållanden, vilket i dagsläget innebär 16:9. Det där med att datorskärmar och TV-apparater (och mobiltelefoner och surfplattor) ska ha olika bildförhållanden är bara dumt och nu verkar ju alla vara överens om att 16:9 is the way to go för all TV-sändning. Eller ja, inte riktigt… Filmer körs ju ofta i 1.85:1, 1.75:1 eller 1.66:1. Det är ett jäkla virrvarr, men TV är i alla fall 16:9 och trots en del svarta kanter (16:9 blir ungefär 1.78:1 skrivet på den formen) när man tittar på film så är det ändå en okej upplevelse.

Hur som helst, upplösningen fixades tidigare i år i och med nya Macbook Pro 15 tum med Retina display (de behöll den gamla, så tvingas skriva med Retina display hela tiden) som även var tunnare och på många sätt coolare. Den kostar dock drygt 20k, vilket är helt fackt app för en bärbar dator. En 20k-dator är för mig en asfet stationär med dubbla grafikkort och vattenkylning. En bärbar dator går inte ens att jämföra med en sådan dator. Därför var jag smått intresserad av 13-tums-Macbook Pro med Retina. Inte för att jag vill ha mindre skärm, men för att jag vill ha mindre fånig prislapp. Prislappen ligger nu på Apple Store på som billigast 16495:-. Vilket kanske kan komma att översättas till 15k i butiker med lite tur och studenterbjudanden och sådant. Men det är fortfarande en sjuk prislapp. Jag kan acceptera kring 10k för en dator med de specs som Macbook Pro har, men inte mer. Och specsen är rätt bra. 8 GB minne är mer än tillräckligt, speciellt för en bärbar dator (jag har 8 GB på min stationära och det funkar bra, skulle dock köpa 16 GB om jag skulle köpa stationär idag). Jag skulle kunna nöja mig med 4 GB på en bärbar, men trevligt att Apple steppar upp ett steg. Speciellt med den prislapp de faktiskt har. Trevligt även att Apple gått över till SSD för lagring (även om de av någon anledning kallar det flashminne, trots att hela branschen kallar det SSD), även om 128 GB känns lite snålt för primär lagring. Man kan få mer lagring, men då kostar det ju mer också.

Den största uppdateringen är dock skärmen, som numera är på 2560*1600, vilket inte går att klaga på. Förutom att bildförhållandet fortfarande är 16:10 då… Men det är ju faktiskt en smaksak och alla håller inte med mig om att det är något dåligt. VIll bara påpeka att just på en bärbar dator skulle jag säga att sannolikheten att man vill se på film/serier är rätt stor och då är 16:9 bättre.

En eventuellt kontroversiell förändring är att den optiska läsaren (läs CD-läsare) plockats bort, men det är inget jag har något emot. Min dator idag (stationär) har optisk läsare, men jag är inte säker på att jag skulle köpa det om jag skulle bygga ihop en dator idag. På en bärbar dator är det ännu mindre viktigt och datorn ska då hellre vara smal och smidig, vilket Macbook Pro är (mer än förut i alla fall).

Mac Mini fick inte så mycket utrymme och har väl egentligen knappt uppdaterats heller. Visste inte om att den fanns dock och kan se hur den skulle kunna vara intressant för vissa tillämpningar. Känns som en pryl som man vilk haxxa med dock och Apple brukar inte vara så vänligt insätlld till sådant. Vet inte hur Mac OS är för har aldrig testat det, menmen…

Till sist så var det iMac, en så kallad ”allt-i-ett-dator”, vilket innebär att skärmen är datorn (tekniskt sett innehåller datorn, menmen…). Det är förstås en bra idé, för det finns ju faktiskt ingen som vill ha den traditionella burken bara för burkens skull. Problemet är ju att prestandan man kan klämma in i en skärm inte är samma som om man har en burk. Nya iMac är rejält smal, vilket är ascoolt. Hårdvaran är rätt kass dock, vilket inte motiverar priset på som lägst 12795:-, även om det i det här fallet inte är ett extremt katastrofalt pris. Det här är väl kanske det mest lockande, men för en användare som mig som ”kräver” minst två skärmar och prestanda därefter är det ju inget alternativ. Ska du köpa en Appledator i år och inte vill känna dig helt blåst på pengarna skulle jag rekommendera iMac. Annars är någon Macbook Pro med Retina display det mest lockande. En sådan skulle jag faktiskt kunna tänka mig att skaffa, om inte priset var orimligt högt. Även om priset var rimligt skulle det väl vara för dyrt för en student som mig, men då skulle jag kunna rekommendera det till andra.

iPad

iPad får en ny processor… Jaha. Bra och så, men ingen jättestor nyhet, vilket inte heller Apple låtsades som (trots missvisande 2x-grafer).

iPad Mini is on the way! Presskonferensens största nyhet faktiskt. Okej, alla visste att den skulle komma och alla visste att det i princip bara är en mindre iPad, men det finns en marknad för mindre tablets så great! Det här är i princip ett direkt svar på Nexus 7, vilket Apple inte heller försöker dölja. Faktum är att de jämförde iPad Mini med ”en konkurrent” på presskonferensen. Denna konkurrent var (såklart) Nexus 7. Så därför tänker även jag jämföra dessa två. Till att börja med bör det dock påpekas att en Nexus 7 ”officielt” kostar från $199 och iPad kostar från $329. Anledningen till att jag anger priser i dollar är för att Nexus 7 såvitt jag vet inte har något officiellt pris i kronor. Pricerunner säger dock 2049 för Nexus 7 och iPad Mini har inte dykt upp än, men kostar på svenska Apple Store från 2995. Jag tror dock vi kan vara överens om att prisskillnaden är rätt stor. Det kan dock tyckas lite orättvist eftersom minsta lagringsmängden på iPad Mini är 16 GB medan det på Nexus 7 är 8 GB. 16 GB-varianten av Nexus 7 kostar officiellt $249, vilket innebär att de börjar närma sig varandra någorlunda prismässigt men iPad Mini kostar fortfarande märkbart mycket mer. Hur som helst, Apple tyckte det var rimligt att göra en direkt jämförelse mellan deras produkt och en som kostar $80 mindre (om vi ska vara snälla mot Apple, säg $130 om du inte vill vara snäll) så varför ska jag säga emot?

Storleksmässigt så är de ungefär lika höga (iPad 1,5 mm högre), iPad Mini är 3,25 mm tunnare och iPad Mini är 14,7 mm bredare (vi kommer till anledningen till det). Förutom breddmässigt vinner alltså iPad Mini storlekskampen, speciellt med tanke på att skärmen faktiskt är 7,9 tum, mot de 7 tum som Nexus 7 har. Större skärm och mindre enhet är ju precis vad man vill ha! Trots bredden har iPad Mini faktiskt mindre volym (om jag räknade rätt). VIktmässigt vinner också iPad Mini, som väger 32 gram mindre än Nexus 7, vilket är betydelsefullt med tanke på att enheterna väger kring 300 gram.

Andra specs man kan jämföra är ”wireless” (iPad Mini är bättre), processor (iPad Mini är sannolikt bättre), kamera (iPad Mini har back-facing (eller iSight som de säger), vilket Nexus 7 saknar, front-facing likvärdiga), RAM (har ingen aning om vad iPad Mini har) och massa mer, men på en tablet är det ju skärmen som är grejen.

Apple har ju faktiskt börjat bli rätt bra på det där med skärmar i och med deras Retina Display-grej. Visst, att Retina Display skulle vara det högsta ögat kan se och så är bara PR-mumbojumbo, men att en enhet har Retina Display innebär faktiskt att den har bra upplösning och är därför något man kan jämföra med. iPad Mini har inte Retina Display… WTF!? Jag trodde det var Apples grej med Retina… Upplösningen är istället samma som iPad 2 (utan Retina Display), det vill säga 1024*768. Ni som räknat på det har redan insett vad jag kommer skriva nu. 4:3. Seriously? Tjock-TV:n ringde och ville ha tillbaka sitt bildförhållande… Nexus 7 är något bättre med sin 16:10-skärm på 1280*800. Men jag gillar ju inte riktigt 16:10 heller… Om man räknar PPI (vilket man gör) så har iPad Mini 163 PPI och Nexus 7 216 PPI. Här snackar vi alltså en billigare enhet som har bra mycket bättre upplösning och pixeltäthet… Visst har iPad Mini andra grejer som Nexus 7 saknar som kanske motiverar det högre priset, men jag tycker det känns som att man ska prioritera skärmen på en tablet…

Förutom det faktum att Apple får plats med en större skärm på en mindre tablet (kudos för det) så gick jämförelsen med Nexus 7 ut på att Nexus 7 bara har utsträckta telefonappar medan iPad har appar som är gjorda för den större skärmen. De har kanske en poäng där, men både de och jag vet att det är utvecklarnas fel om det är så. Utvecklarna har det förstås lättare för iOS eftersom det finns ett fåtal upplösningar och formfaktorer att anpassa sig efter, men det är inte en bra ursäkt för utvecklarna att göra dåliga tablet-appar. Utvecklare borde veta bättre, vi (ja, jag räknar mig som utvecklare trots att jag inte är det professionellt än) har alltid behövt anpassa oss efter att skärmar kan ha olika storlek och till och med att användare kan ändra storleken på fönster. På tablets kan inte fönsterstorleken ändras (det kan den visserligen på Android på vissa sätt, menmen), men man bör räkna med att skärmstorleken kan vara olika. Titta bara på alla iOS-appar som numera ser fackt app ut på iPhone 5 bara för att de (äntligen) ändrade skärmen. En bra Android-app klarar av alla nutida och framtida skärmstorlekar. Problemet är att många utvecklare inte tar Android lika seriöst som iOS och därför inte bryr sig om att anpassa sig efter olika skärmstorlekar. Jag som hänger med rätt bra i Android-läget vet dock att Google verkligen gör allt de kan för att få folk att anpassa sina appar efter olika skärmstorlekar i allmänhet och tablets i synnerhet. Så att Apple då säger att man bara får massa utsträckta telefonappar är kanske sant, men det är utvecklarnas fel. Alla native-appar på Android är anpassade efter olika skärmstorlekar. Och det är väl ändå det som borde jämföras? På tal om det förresten, här är bilden som för tillfället ligger längst fram på apple.com:

Jag vet inte om det bara är jag (jag vet faktiskt att det inte bara är jag) men ser inte det där väldigt mycket ut som ett utsträckt operativsystem för telefoner? Vad är egentligen anledningen till att ikonerna är så sjukt små/har så sjukt stora mellanrum mellan sig? Jag skulle helst vilja se fler ikoner (mindre avstånd), men att göra de större skulle ju också göra att det ser mindre faktapp ut. Och det här är alltså inte någon form av ond bild jag valt, det här är seriöst hur Apple vill att man ser deras iPad (Mini i just det här fallet, men motsvarande gäller för iPad). Det här är en så kallad ”promotional image”. Ett manipulerat foto som ska få mig att vilja köpa enheten. Och det ser ut som ett operativsystem för telefoner som blivit utsträckt. Nu snackar vi inte om tredjepartsutvecklare anpassat sig efter enheten eller inte. Det här handlar om operativsystemet. Som Apple har FULL KONTROLL ÖVER! Jag tycker det här är skandalöst och att det varit så här i flera år nu är bortom mitt förstånd. Vi kollar på motsvarande bild för Nexus 7:

Okej, den här bilden är också rätt kass. Varför är skärmen så tom? Det är dock lätt att inse att det kan komma att ligga massa appikoner på den tomma ytan. Eller widgets, det här är ju faktiskt trots allt Android. Trots att bilden är rätt kass kan vi ändå se att längst ner har vi ett gäng ikoner och avståndet mellan dem är inte orimligt stort som på iPad. Det syns att det här är ett operativsystem gjort för tablets (och telefoner iofs, men det syns inte på tablets) vilket är annat än vad man kan säga om iPad.

Nåja, nu har jag rageat tillräckligt och jag borde egentligen sovit nu så jag kan upp tidigt imorgon och plugga. Menmen, har jag väl börjat skriva går det inte att stoppa mig. Jag ber om ursäkt om detta inlägg är för tekniskt för mina vanliga läsare, men det är sådant här jag är intresserad av och pratar om och vill prata om så jag skulle nog räkna med att det kommer fler sådana här inlägg.