What could have been… Veckans låt 34-13: Indestructible

Nu har Min enda läsare© haft födelsedag i elva minuter. Det börjar bli dags att uppmärksamma henne nu. Det här bör dock inte misstolkas som någon form av present till henne, hade tänkt skriva det ändå men eftersom hon fick för sig att fylla år nu kändes det lämpligt att publicera inlägget nu. Efter att jag skrivit mitt ”The end”-inlägg berättade jag nämligen för henne att det kunde hända att jag kanske skulle kunna eventuellt skriva ett av de inlägg som jag skrev om i det inlägget om hon önskade ett av dem. Girig som hon är önskade hon typ 3+ inlägg, men till slut bestämde hon sig för att hon helst skulle vilja läsa om okänd Robyn-låt. Oerhört otaktiskt val med tanke på att jag då inte kunde skriva förrän efter att jag varit på invingningen av Tele2 Arena och därmed hann liksom viljan att skriva mer eller mindre försvinna. Menmen, nu kommer alltså det här inlägget ändå. Och jag kanske ska säga att det är fritt fram för eventuella andra läsare av bloggen att önska inlägg som ni vill att jag ska skriva. Det kan ju hända, jag är inte helt omöjlig. Annars verkar det ju som att min ovän Tonkow börjat blogga igen, så ni kan ju läsa den bloggen. Vill man bara veta vad jag hade skrivit om för låtar om jag fortsatt med Veckans låt är den här spellistan ett hett tips. I princip alla låtar jag haft som Veckans låt har innan jag skrivit om dem dykt upp i den spellistan. Där kan man till exempel se att jag förmodligen skrivit om Sergels torg ( ), Beware ( ) och/eller S.H.U.N.O ( ). Och med tanke på hur många inlägg jag skrivit här borde man kunna gissa ungefär vad jag hade skrivit.

Men nu ska det handla om Robyn. Eller ja, vi kan ju börja med att det handlar om invingingen av Tele2 Arena förstås. Som de flesta förhoppningsvis vet var det tre artister som spelade på den. Det var Robyn, Lars Winnerbäck och Kent. Vilket kanske inte riktigt lika många vet är att även Zhala spelade, men det var liksom inte riktigt någon som brydde sig om det heller. Jag måste dock påpeka att Zhala var oväntat bra, framför allt hade hon en bra show med en spårad dansare. Själva musiken var väl… Sådär. Hursom, tre artister alltså vilket enligt multiplikationsprincipen (jag får betalt för att lära ut sånt) innebär att det fanns sex olika möjliga ordningar som de kunde spela i. De valde dock (såklart) bara en av dessa möjliga ordningar. Först spelade Robyn, sedan fick ”Lasse” sjunga lite grann innan Kent fick avsluta. Alla fick lika lång speltid (50 minuter), även om Kent drog över lite. Men oavsett hur lång tid man får spela bör ju ordningen vara i ökande popularitet, det vill säga att den minst populära börjar, för att följas upp av en mer populär artist för att slutligen följas upp av den mest populära artisten. Och jag måste tyvärr säga att ordningen var rätt. Det var tydligt att publiken var mer på när Winnerbäck spelade än när Robyn spelade och de var ännu mer på när Kent spelade. Själv var jag ju enbart där på grund av Robyn och sket mer eller mindre fullständigt i Winnerbäck och Kent. Hade jag varit där själv eller tillsammans med någon annan med samma inställning är det inte helt omöjligt att jag helt enkelt gått därifrån efter Robyn. Och det är väl inte helt omöjligt att det faktiskt var det folk gjorde, vilket ledde till att de som stannade kvar tills Kent spelade bara var de som verkligen ville se Kent och därför blev det bättre tryck då än tidigare när publiken var blandad. Jag vill tro det i alla fall, men tyvärr är det väl så att Kent (och Winnerbäck) är mer populär(a) än Robyn i Sverige. Konstigt att Sverige har så pass dålig musiksmak, vi lyckas ju ändå producera rätt mycket bra musik. Det vore ju lite tjänstefel av mig att inte gå genom hela invigningen, så vi tar lite korta sammanfattningar av de olika delarna.

Zhala

Har redan sagt det här, men bra framträdande. Zhala är en fullständigt okänd artist som inte gjort någonting. Typ. Jag tror hon kom in i skiten via Robyn eftersom Robyn hypat Zhala lite grann på sin Twitter. Vilket även skulle förklara varför det var oväntat bra, Robyn kan man lita på. Zhala var ett perfekt förband, hon fick upp stämningen i publiken utan att ens vara i närheten av att dra intresset från de övriga artisterna. Att hon sedan blev överglänst av sin egen dansare får man väl tåla liksom.

Robyn

Kvällens överlägsna höjdpunkt för min del såklart. Robyn är världsklass liksom. Hon körde 11 (eller 12, beroende på hur man räknar) låtar enligt setlist.fm, vilka ser ut att ha en korrekt lista. Av dessa låtar var en låt (Show Me Love, som inledde) från tiden innan Konichiwa Records, vilket är en tid av Robyns karriär som jag inte brukar räkna med. Men visst, Show Me Love är väl hyfsad. Jag tycker dock inte att hon ska sjunga låtar från den tiden, känns onödigt när det finns så mycket bra Konichiwa-låtar. Gissningsvis tjänar hon mer på att köra Konichiwa-låtar också eftersom det ju är hennes eget skivbolag. Jag antar att en del av Show Me Love-pengarna går till BMG. Inte för att jag vet om några pengar delas ut för att hon kör den live, men jag ser ingen anledning till att köra gammalt. Sex eller sju av låtarna (beroende på hur man räknar) kommer från Body Talk-serien, vilken av många räknas som det bästa Robyn gjort. Jag kan hålla med, men vill även lyfta fram skivan Robyn, som var det första som släpptes på Konichiwa Records. Den skivan körde hon två låtar från. Båda dessa står som covers i tidigare länkade setlist. Även om det inte är helt fel (Dream On har varit med på en Christian Falk-skiva och With Every Heartbeat har varit med på en Kleerup-skiva) så sjöng Robyn även i originalet och låtarna finns som sagt var med på hennes egna skiva. Summerar man det jag hittills skrivit får man nio eller tio låtar och det saknas därmed två låtar. Dessa står även de som covers och är The Girl and the Robot (Röyksopp) och Tell You Today (NY Loose). Den förstnämnda har visserligen enbart varit med på Röyksopp-skiva, men där är det ju Robyn som sjunger även om hon är ”uncredited”. Den sistnämnda är dock en ren cover och även den enda låten som jag varken kände igen eller förstod grejen med. Jag har inget emot covers på konserter och tycker faktiskt till och med att det kan vara en bra idé. Då får man liksom något som inte finns på skiva men som man ändå kan känna igen. Ett bra exempel på det är denna gamla spelning med just Robyn där hon kör någon form av mix av lite random covers och prestyle (förberedd freestyle). Sjukt grymt ju! Vilket jag tyvärr inte kan säga om Tell You Today. Det var helt klart spelningens lågpunkt. Vad som var spelningens höjdpunkt var såklart den låt som skulle ha blivit Vekcans låt om jag fortfarande skrivit sådana inlägg.

Det var oerhört märkligt när Robyn gick av scenen utan att typ ens tacka publiken. Hon bara försvann liksom och man kände att hon hade behövt minst en timme till. Kom igen, hon har ju materialet liksom!

Lars Winnerbäck

Efter att Robyns spelning tagit slut tändes arenan upp och det stod ”Paus” på alla de stora skärmarna. Jaha, liksom. Det var kvällens höjdpunkt, nu är det bara några timmar med sämre musik kvar. Det kändes ju värt… Eftersom min syster är ett stort Winnerbäck-fan (av oklar anledning) har jag redan tidigare blivit meddragen på två konserter med honom. Första gången följde jag med frivilligt eftersom det alltid är intressant att se en artist man inte sett förut. Andra gången var det inte lika frivilligt… Jag vet alltså mer eller mindre vad man kan förvänta sig av Lars Winnerbäck live och jag är måttligt imponerad. Så jag var ju inte extremt taggad direkt. Och Winnerbäck levde helt klart upp till förväntningarna, det var inte så häftigt liksom. När jag var på Winnerbäck på Gotland var i princip det enda som gav mig något när han körde Hugger i sten ( ). Lägg för övrigt märke till den mest gillade kommentaren på Youtube: ”Tycker ganska synd om Sten :/”. KLOCKRENT! Nu vågar jag förstås inte säga att Hugger i sten är Winnerbäcks bästa låt, men det är det bästa jag sett live i alla fall. Men den körde han ju såklart inte på Tele2-spelningen. Så Winnerbäcks konsert gav mig absolut ingenting. Kände faktiskt att jag lite förstörde för publiken, där stod alla och var taggade och så drog jag ner stämningen genom att inte vara det minsta imponerad. Helt klart kvällens sämsta spelning, men det kan bero på att Lasse nog även är den sämsta artisten.

Kent

Precis som Winnerbäck hade jag tidigare varit på en Kent-konsert (eftersom pappa är ett rätt stort fan). Den konserten var inte extremt imponerande så förväntade mig inte så mycket här heller. Men Kent levererade faktiskt! :O Dels kan det förstås bero på att jag den här gången stod mycket längre fram än förra gången och därmed delvis drogs med av att publiken så långt fram är mycket mer engagerad än längre bak. Men sedan beror det förstås även på deras setlist. Även denna finns tillgänglig på setlist.fm, vilket faktiskt verkar vara en riktigt bra sida. Att inleda med 999, Ingenting, Utan dina andetag och Musik Non Stop är liksom helt sjukt. Alla dessa låtar är stora hits som till och med en person som jag som är fullständigt ointresserad av Kent både känner igen och uppskattar. För varje ny låt kände jag att det här kan ju inte fortsätta på samma nivå men de lyckades liksom hela tiden överträffa mina förväntningar. Tills efter Musik Non Stop förstås, för då kom Petroleum, som är fullständigt ointressant. Den följdes upp av Jag Ser Dig som ju åtminstone har en hyfsad hitstatus, men då hade Petroleum liksom redan förstört magin. När den sedan följdes upp av Sjukhus började det ju nästan bli Winnerbäck-stämning och jag var helt plötsligt betydligt mindre taggad. Sedan ”avslutade” de med 747, vilket visserligen kanske är en rätt känd låt, men den ger inte mig någonting. Efter det gjorde Kent en så kallad ”encore” som enda band under kvällen. Men det är klart, det passar ju bättre om man är sista band än om man bara är ”förband”. Där spelade de tydligen Ingen Kunde Röra Oss live för första gången. Den låten är helt okej. Sedan avslutade de med Mannen i den vita hatten, precis som de gjort de senaste… Åren på sina spelningar. Vilket jag inte förstår mig på, för den är ju inte särskilt bra. Den har förstås ett avslutningsvänligt slut (”vi ska alla en gång dö”) där man liksom kan sluta sjunga för att sedan komma tillbaka med full styrka och fyrverkerier och konfetti och så, men… Fast allt det här säger ju jag som en person som inte är ens i närheten av att vara ett Kent-fan. Frågar man någon som faktiskt gillar Kent skulle man förmodligen få en helt annan bild av spelningen.

Sammanfattningsvis var alltså typ första halvan av Kents spelning extremt bra. Publiken var sjukt på och låtarna var bra. Sedan gick det nerför och man blev påmind om att det faktiskt var Kent som spelade. Faktum är att Utan dina andetag ( ) var så extremt jävla bra att det inte är omöjligt att jag haft den som Veckans låt om jag inte lovat en Robyn-låt. Det är en riktigt bra låt i grunden, men den var ännu bättre live. Utan att egentligen ha lyssnat genom särskilt mycket av vad Kent gjort kan jag nästan lova att det här är deras absolut bästa låt och att de aldrig, aldrig någonsin, kommer att överträffa den.

Övrigt kring evenemanget

Tele2 Arena är ju en helt ny arena och detta var invigningen (även om det varit en hel del evenemang där innan invigningen, med fotbollsmatcher och GT-spelning och så) så det vore ju tjänstefel att inte skriva lite om hur arenan var. Arrangörerna själva försökte få publiken att jublande skrika ja på frågan om det var en arena i världsklass, vilket inte gick extremt bra eftersom ingen brydde sig om den gubben som stod och pratade. Men är det en arena i världsklass? Jag vet inte, har ingen större erfarenhet av arenor runt om i världen. Jag har visserligen varit på OS både i Aten och i Peking och då varit på ”huvudarenan” vilken ju såklart var i världsklass. Eller ja, fågelboet (Kina) var ju rätt mycket tomma platser där man inte såg någonting, så jag vet inte… Men oavsett så är det en helt annan sak att vara på friidrott och att se en konsert. Till att börja med får man ju vara på innerplan på konserter och så är ljudet en mycket viktigare faktor och […]. Jag har inte varit på så mycket konserter på stora arenor över huvud taget, varken i Sverige eller utomlands så jag har inte så mycket att jämföra med. Men jag var faktiskt imponerad när det kommer till Tele2 Arena. Ljudet där jag stod (ganska långt fram, kanske rad 5-10 typ) har jag inget att anmärka på. Nu är jag ingen ljudexpert, men utifrån vad jag sett av recensioner och liknande så ska ljudet faktiskt ha varit bra. Mina föräldrar, som satt i andra änden av arenan, hade tydligen lite problem med ljudet och det är ju självklart att det låter olika bra på olika ställen i arenan. Men långt fram, där man ska vara, lät det i alla fall bra. Det här är ju något som Friends Arena fått rätt mycket kritik för, där ljudet tydligen ska vara helt värdelöst. Jag har inte varit där, så vet inte hur befogad kritiken är men Tele2 Arena gjorde mig i alla fall inte besviken när det kommer till ljudet.

När det kommer till service var även det bra. Det fanns vattenstationer både till höger och till vänster om scenen där man väl främst kunde hämta vatten innan det började, men förmodligen även under själva spelningarna (då hade man ju dock fullt upp med annat). Men det jag blev mest imponerad över var pauserna där det delades ut vatten även till folk som stod något längre bak. Det är något som är ovanligt, ofta brukar bara de som står allra längst fram få vatten, trots att det är minst lika stort behov längre bak. Fast det är klart, det är lättare att dela ut vatten på det sättet om man har massa pauser, vilket det inte brukar vara under en vanlig konsert. Menmen, riktigt bra jobbat med vattnet! För alla som varit på en konsert vet att man kan bli rejält svettig och därmed även törstig. Vatten behövs för att folk inte ska kollapsa. Eftersom man inte får ha någon form av vätska med sig in är det ännu mer viktigt att arrangörerna erbjuder vatten till publiken. Sedan är det kanske bara jag som är för känslig, när jag var på Winnerbäck i Stockholm för några år sedan höll jag på att kollapsa för att jag inte fick vatten (och då var jag inte ens särskilt engagerad i spelningen) och var tvungen att gå bort från min plats långt fram och istället gå och sätta mig bakom publiken. Efter Gyllene Tider i Eskilstuna i år var jag i desperat behov av vatten, vilket inte verkade finnas någonstans på platsen. Det fanns förstås mineralvatten och öl och så att köpa, men det är ju vatten man behöver! Så det är inte alls självklart att tillgången på vatten är bra, men det skötte Tele2 Arena alldeles utmärkt.

Själva inlägget

Det var väl typ det jag hade att säga rent allmänt om invigningen av Tele2 Arena. Nu kanske det börjar bli dags att skriva om det som det här inlägget faktiskt är tänkt att handla om, nämligen Robyn i allmänhet och låten Indestructible i synnerhet. Anledning till att Min enda läsare© önskade just det här inlägget var ungefär med motiveringen ”Robyn är ju grym, så det vore najs att veta vilken låt med henne som är grymmast” (inte ett faktiskt citat, men nästan). Där har Min enda läsare© uppenbarligen missuppfattat något. Till att börja med har jag ju redan skrivit om tre låtar med Robyn (1,2,3). Ingen av dessa låtar var alltså ens ett alternativ, även om någon av dem hade varit den grymmaste låten. Sedan gäller även att alla låtar såklart inte spelas på en konsert, speciellt inte när man bara har 50 minuter på sig. Även om man såklart väljer ut låtar som man själv gillar och främst låtar som man tror publiken kommer gilla är det inte säkert att den bästa låten kommer med. Och att jag skulle sitta här och skriva om en låt som jag inte ens hörde känns ju lite fel…

Med det sagt kan jag förstås uttala mig om vilken låt jag tycker är bäst med Robyn. Vilket dock inte nödvändigtvis är samma låt som är bäst live. Vilket i sin tur inte nödvändigtvis är samma låt som var bäst under invigningen av Tele2 Arena. Vilket i sin tur inte nödvändigtvis är samma låt som har den bästa musikvideon. Men här är min åsikt:

  • Robyns bästa låt – Fembot (  VL)
  • Robyns bästa musikvideo – Call Your Girlfriend ()
  • Robyns bästa låt live under invigningen av Tele2 Arena – Indestructible

Robyns bästa låt live kan jag inte uttala mig om eftersom jag bara sett en spelning på 50 minuter.

Att jag fortfarande tycker att Fembot är Robyns bästa låt är rätt talande, eftersom det ju var ett bra tag sedan jag skrev inlägget om låten. Jag minns inte riktigt vad jag skrev då men tror jag tycker i princip samma sak som då så vill ni veta vad jag tycker så läs det inlägget. Däremot vill jag säga att jag inte vill att Fembot ska vara Robyns bästa låt. Jag vill att Robyns bästa låt inte ska ha kommit än. Jag vill se Fembot överträffas på Robyns nästa skiva som kommer… Jag vet inte när. I den här intervjun som enligt det hon säger verkar ha ägt rum 2 november 2012 säger hon att efter imorgon är det dags att åka till studion och börja skriva och spela in till den nya plattan. Sedan pratar hon lite om vad hon kan tänka sig att man kan förvänta sig av den nya skivan, men är tydlig med att hon inte börjat skriva något än. Titta gärna på hela intervjun, den är rätt värd, men det som handlar om nya skivan är från den tidpunkt länken länkar till och framåt genom resten av videon. I den här intervjun från typ någon gång 2-4 oktober 2012 säger hon att planen är att släppa ett album nästa år men är återigen tydlig med att hon inte vet eftersom hon inte ens börjat än. Båda dessa källor pekar alltså på att det skulle komma en ny skiva i år, men sedan dess har ingen ny information kommit såvitt jag vet (berätta gärna för mig om jag har fel). Hon sa inget om ny skiva på Tele2 Arena, vilket däremot Kent gjorde. De ska tydligen börja spela in i december-januari något. Jag bryr mig inte riktigt…

Jag kanske även ska lägga till en kommentar om bästa musikvideo. ”Vadå, hon dansar ju bara runt i en lagerlokal?”. Ja, med Robyn är det det enda som krävs. Tillsammans med en jäkligt bra låt förstås. Och ja, det krävs nog att det är Robyn som dansar och inte någon annan. Det finns för övrigt en video på mig när jag ”dansar” (till Amanda Jensen) som är ännu mer ”charmig” än den där videon. Tyvärr har jag dock inte tillgång till den filmen själv, det var en nollan som filmade för att han tyckte att det var kul när en fadder spårade. Skulle jag få tillgång till den lovar jag att lägga upp den här.

Eftersom det här inlägget var tänkt att handla om Indestructible (det går inte så bra med det) får jag väl försöka återgå till ämnet (det kommer nog inte gå så bra med det). Indestructible har aldrig varit en av mina favoritlåtar med Robyn, även om den såklart är bra och förmodligen tillhör den övre halvan om man skulle få för sig att lista alla låtar Robyn gjort, även om man bara räknar med Konichiwa Records-låtar (vilket man bara gör, för annars skulle alla Konichiwa-låtar hamna i övre halvan). Men på invigningen var den här låten överlägset bäst. Dels berodde det förmodligen på att hon körde den så pass sent så att publiken hade hunnit vakna, dels beror det nog på att det är en av hennes mest kända låtar och att publiken därför kunde hänga med. Även Dancing on My Own drog igång publiken rätt rejält, men den låten har jag aldrig gillat lika mycket som Indestructible. Som vanligt är en stor del av anledningen till att jag gillar låten ett enda citat som dessutom är rätt kort. ”This is hardcore”. Det är förstås inget genialiskt citat i sig, men satt i sitt sammanhang i låten är det klockrent och riktigt starkt. Dessutom är det en grej som funkar klockrent live.

Tyvärr blir det nog inte så mycket mer skrivet om låten, precis som det brukar bli när jag ska skriva saker svamlar jag mest om annat och säger inte så mycket om ämnet. Men vad finns det egentligen att säga? Låten är bra, början är bra, ”This is hardcore” är bra. BRA! Musikvideon är ganska bra, men inte lika bra som den till Call Your Girlfriend.

Låt: Spellista:

indestructible

Passande nog såldes det tröjor med ”This is hardcore” på, så det var ju ett givet köp! Sedan informerade min syster mig om att det ju faktiskt är möjligt att köpa två tröjor, så blev en Konichiwa Records-tröja också. Konichiwa Records är inte bara det viktigaste och bästa som hänt Robyn (jag förnekar ju som sagt var hennes karriär innan Konichiwa Records), de har även en oerhört snygg logotyp. Det finns även en sjukt snygg hoody på samma tema. Tyvärr såldes bara den gråa varianten på invigningen, vilken ju är långt från lika snygg. Menmen, får väl nöja mig med två t-shirts…

Hade jag skrivit Veckans låt-inlägg fortfarande hade det förmodligen blivit 22 ( ) den här veckan. Lily Allen-låten förstås, inte Taylor Swift… Detta av förklarliga skäl, jag har ju redan nämnt att Min enda läsare© fyller år idag. Så grattis Min enda läsare©!

Annonser