Epic Paramore: Hello Cold World

Låt:  (finns egentligen varken på Spotify eller Youtube, Spotify-länken är till en lokal låt på min dator, testa att söka på Youtube så kanske du hittar en variant, men den plockas nog ner snart)

Spellistor

  • Epic Paramore:
  • Awesome artists:

Vem sa att man inte kunde få skriva inlägg i ”gamla” bloggserier på Epic day of epic awesomeness? Faktum är att just den här bloggserien ju passar extra bra just på Epic day of epic awesomeness eftersom den ju är en följd av Epic year och Epic day of epic awesomeness är liksom höjdpunkten på det året. Nu kommer äntligen den sista låten i denna spellista.

Det finns faktiskt en poäng med att jag inte skrivit det sista inlägget förrän nu. Det beror kanske till viss del på att jag är lat och så, men först och främst beror det på att jag ville avvakta. Det är trots allt Epic year, det vore konstigt om inte ett band som Paramore släpper lite ny musik och det vore konstigt om den inte är bra.

Så tänkte säkert Paramore också, men tyvärr hade de fullt upp med att turnera så någon hel skiva blev det aldrig. Däremot blev det fyra låtar. Den första låten hette In the mourning. Eller först och först, den har ju faktiskt inte släppts än och kommer bli den sista låten som Paramore släpper iår. Däremot släpptes den här videon redan 13 januari. Sedan dess har låten spelats en del live, såvitt jag vet bara i Brasilien och på Fueled by Ramens 15-årsjubileum (i den senare har även Landslide av Fleetwood Mac smygt in). Men den kanske spelats på andra ställen också, jag har egentligen ingen koll. De spelade den inte på Epic Putte i alla fall. Den har dessutom bara körts i akustiska versioner, den låt som kommer släppas någon gång i december ska tydligen inte vara akustisk.

En låt som däremot spelades på Epic Putte var Paramores andra nya låt för året. Nämligen Monster. Monster var med i soundtracket till den nya Transformers-filmen som släpptes någon gång under året. Ni vet den där filmen utan Megan Fox (!). Då In the mourning var en ganska lovande låt som dock inte släppts i någon officiell version än så var Monster rätt tråkig. Att spela den låten på PIP var enligt mig ett dåligt val, även om jag förstår att man vill spela sina nya låtar. Fast det blev ju någon annan höjdare som inte fick spelas då… Monster fick mig faktiskt att börja vara lite tveksam inför Paramore utan Farro-bröderna.

10 oktober (grattis Egil!) så berättade Paramore att de skulle släppa tre låtar i något de kallade för Paramore Singles Club. De här låtarna skulle bara släppas för nedladdning via deras egen butik och för de som är hardcore kan man även få de på vinyl. Fast de säljer bara 3500 sådana, så… Låtarna som skulle släppas var Renegade (vars intro hörts i videos från Warped Tour), Hello Cold World (sprillans ny och jättehemlig) samt In the Mourning (som alltså fortfarande inte släppts, trots att man kunde höra den i januari). Köper man vinylboxen får man även Monster på vinyl, vad man nu ska med den till. Låtarna släpps i omgångar, men man kan inte köpa enstaka låtar. Däremot kan man ju betala nu och ladda ner de låtar som släppts. Nyligen släpptes den andra låten, dva Hello Cold World vilket fick mig att Youtubea låtarna för att se om de var värda att köpa. Låtarna plockas ner rätt snabbt från Youtube, men jag lyckades hitta en video för Renegade och en för Hello Cold World och kunde dra slutsatsen att det var värt att köpa. Speciellt eftersom mitt PayPal-konto har en massa pengar som bara ligger och skräpar.

Så nu har jag alltså köpt låtarna. Efter onödigt mycket strul, som innebar att jag tvingades byta namn på mitt PayPal-konto från mitt riktiga namn till ett icke-riktigt Jag hade säkert lätt kunnat ladda ner dem gratis och olagligt också, men jag är inte olaglig. Vill du vara det så är det ditt problem, men om du är en piratpartist som hävdar att det är en mänsklig rätt att ladda ner folks musik gratis så har du fel. FEL!

Eftersom det visade sig att Singles Club-låtarna var riktigt bra måste ju en av dem få vara med i Epic Paramore-listan. För det finns bara en plats kvar. Då är det ju en fördel om man väljer den låt som är bäst, men vilken är det egentligen? Alla som är tillräckligt smarta har redan listat ut att jag valde Hello Cold World. Fast det är ingen överlägsen vinst, låtarna är väldigt lika rent kvalitetsmässigt. Vílket kan bero på att de är väldigt lika rent sångmässigt. De är nästan skrämmande lika. Jag gillar ju givetvis båda låtarna, men lite variation måste det ju vara. Blir deras nästa skiva 11 Hello Cold World/Renegade (två av tre av deras skivor har haft just 11 låtar) blir jag väldigt orolig. På en singelgrej med tre låtar är det dock helt okej, speciellt eftersom den tredje låten ju är annorlunda. Det är faktiskt inte helt omöjligt att det till slut blir In the Mourning som blir min favoritlåt från Singles Club. Fast jag misstänker att studioversionen inte kommer vara lika bra som den akustiska.

Hursom, den sista låten i Epic Paramore blir Hello Cold World. En låt som handlar om världen är ett rätt trist ställe och att livet är en rätt trist grej. Och att man måste kämpa för att saker ska bli som man vill ha dem. Kanske. Jag vet inte om jag skrivit det förut, men just Paramores låtar har jag lite svårt för att säga vad de handlar om. Vilket inte innebär att de inte har någon innebörd, för det har de säkert. Men det är inte det jag gillar med Paramore, det är att låtarna låter bra. Riktigt bra.

Vi fortsätter det ofrivilliga temat med T-shirt-designs. Den här går endast att köpa om man är med i Singles Club och har den (bland Paramore-fans) berömda ”bars”-designen som även är tatuerad på armarna på medlemmarna i Paramore.

Epic Paramore: Careful

Låt: Spotify Youtube

Spellista (Spotify): Epic Paramore Awesome Artists

Jag hörde att man inte kan vara för försiktig längre. Fast det hörde jag inte förrän jag läste lyrics till låten. Innan dess hörde jag typ ”you can’t be true, can’t pull anymore”. Jag fattade aldrig riktigt varför låten hette Careful och jag fattade inte riktigt refrängen heller. Allt är mycket mer logiskt nu när jag vet vad Hayley faktiskt sjunger. Fast redan innan jag fattade det så fattade jag ju att låten var bra. Jag skulle nog inte hävda att jag till fullo förstår vad låten handlar om nu heller, men jag förstår fortfarande att den är bra.

Det förstod dock inte en viss Josh Farro. Jag vet att jag skrivit om honom tidigare, men den här låten har ju faktiskt en ganska stark koppling till det faktum att Josh Farro lämnade Paramore. Låten är förmodligen inte anledningen till att Josh lämnade bandet, men den har fått ta mycket skit. Det är nämligen så att Hayley i låten sjunger ”The truth nerver set me free” ett flertal gånger. Faktum är att det nästan spammas lite av det fram emot slutet. Vad är då grejen med det? Bibeln är grejen med det. I den engelska versionen av Bibeln står det i John 8:32 nämligen (det finns lite olika varianter, men det här är den vanligaste) ”And you will know the truth, and the truth will set you free.”. Att då sjunga att the truth inte alls settade me free låter lätt lite okristet. Och Josh är kristen. Det säger i och för sig Hayley också att hon är, men det tyckte inte Josh. Det känns ganska osannolikt att Hayley skrev denna rad helt utan att tänka på det liknande citatet från Bibeln, men jag tror nog mer att hon ville göra en ”blinkning” mot Bibeln fast ändå få fram sitt eget budskap, vilket enligt henne själv är typ att man måste bilda sin egen uppfattning om saker och blablabla… Själv skiter jag fullständigt i om Hayley (eller någon annan) är kristen eller inte och om ”the truth never set me free” är ett hån mot Bibeln tycker jag nog nästan att det är ännu coolare. Man måste kunna driva med saker, även religioner. Även sin egen religion, om man nu har någon.

Paramore ska även som bekant till Epic Putte, vilket betyder att jag skriver om två artister som ska dit idag. Fast tro inte att jag kommer fortsätta skriva om Paramore fram tills Epic Putte. Nästa vecka blir det varken Paramore, Gyllene Tider eller Eminem (ohhh, spännande) och nästnästa vecka får vi se vad det blir.

Innan Josh (och Zac, men han blev bara meddragen av brorsan) lämnade bandet gillade Paramores fans att säga et uppenbara genom att säga ”Paramore is a band”. Numera är det stating the obvious 2.0 och nu säger man ”Paramore is still a band”. Ibland sätter man ”still” inom parentes. För det kan man också göra.

Epic Paramore: Stop This Song (Lovesick Melody)

Länk till låten på Youtube (inofficiell musikvideo). Länk till låten på Spotify. Länk till spellistan på Spotify.

Misery Business är av någon anledning Paramores mest populära låt. Trots musik i Twilight och nya singlar som sålt bra håller sig Misery Business kvar i toppen. Jag har visserligen med en live-version av låten i den här spellistan, men har aldrig riktigt till fullo förstått dess storhet. Varför skriver jag då om den låten, nu är det Stop This Song som det handlar om ju. Jo, för att Stop This Song ursprungligen släpptes på just den singeln. Misery Business alltså. Men den var även med på ”Best Buy and iTunes UK release” av Riot!.

Hur som helst, den här låten är på många sätt en typisk Paramore-låt, samtidigt som den av någon anledning känns annorlunda. Kanske för att jag faktiskt inte har låten i min ägo och därför inte lyssnat riktigt lika mycket på den som på de flesta andra låtar.

Det kanske beror på att det på många sätt är en typisk Paramore-låt eller så beror det på att jag är trött, men jag kan inte komma på så mycket vettigt att skriva om låten. Det kan ju förstås bero på att jag är som jag är också.

Så istället skriver jag om hur taggad jag blir att gå på Putte i Parken varje gång jag hör en låt med Paramore, nästan oavsett vilket. Sjukt taggad. Sådär ja, då var det avklarat. Nejmen seriöst, sjukt taggad. Fast jag vill ju gärna ha med mig någon. Någon är i första hand Tonken, den gamla godingen. Men jag vill ha besked från honom någon gång liksom! Kom igen Tonk, hänger du på eller inte? Visserligen har även min vän Jakob sagt ja i Epic Year-gruppen, men honom har jag hört ännu mindre från än Tonken. Dessutom var ju den ursprungliga tanken att jag och Tonken skulle på festival och då kändes det naturligt med Peace & Love eftersom det känns som fetaste festivalen i Sverige. Men det visade sig att Putte i Parken är fetare. Rent artistmässigt i alla fall. Även om alla mina vänner är lama och bangar åker jag nog dit på onsdagen åtminstone. För jag hörde att det var något rätt bra band som skulle spela då… Det, om något, kommer att bli epic!

Men för att återgå till det som det här inlägget kanske borde handla om så är ju som bekant den officiella titeln på låten Stop This Song, med Lovesick Melody inom parentes. Jag har ingen aning om varför de gjort så, jag kan ju inte veta allt liksom. Ofta när man har något inom parentes så är det endera det som följer titeln i själva låten eller det som alla kallar låten ändå, eftersom det är det logiska namnet. När det gäller Stop This Song så skulle jag nog säga att det logiska namnet är Stop This Song och även om ”lovesick melody” sjungs lite då och då i samband med just ”stop this song” så hör de inte direkt ihop. Däremot tycker jag att Lovesick Melody är ett jättebra låtnamn. Det låter coolt liksom. Fast Stop This Song är ju också ett jättebra låtnamn. Det kanske var så Paramore tänkte också, de hade två jättebra låtnamn men bara en låt, så då fick den heta både och. Själv hade jag såklart föredragit om det varit två låtar. 😛

Stop? Jag tänker inte stoppa den här låten i alla fall.

Epic Paramore: Decode (Acoustic)

Länk till den akustiska versionen av Decode. Länk till spellistan Epic Paramore. På Spotify förstås.

Paramore ja… Ett band som jag tycker är bra. Och många andra också, eftersom de kom tvåa i MTV:s Musical March Madness, där man röstade om vilket band som var bäst i diverse match-ups. Finalen var mellan Green Day och Paramore och där vann Green Day. Konstigt nog. Eftersom ju Paramore är bättre… Men folk kanske inte har insett det än, de kanske inte har upptäckt Paramore än. Hur gör man då för att få folk att upptäcka Paramore?

Ett tips kan ju vara att hålla i konserter på festivaler och sådant. Det funkar ju alltid liksom. Då gör vi väl det då, tänkte Paramore och ska spela på bland annat Putte i Parken nu i sommar. Putte i Parken är såvitt jag vet det näst sämsta festivalnamnet i hela världen (bara slaget av Piteå Dansar & Ler, som även har en sämre förkortning). Men Paramore är ju inte så bra på svenska och ärligt talat så har Putte i Parken de bästa artistbokningarna i sommar. Visst, det fick de automatiskt när de bokade Paramore, men även i övrigt slår de exempelvis Peace & Love, som jag tidigare tänkte gå på. Nu blir det PIP istället och alla som vill vara epic bör göra detsamma. Jag kommer vara där! Är det tänkt… Är du med i Facebook-gruppen Epic Year har du redan blivit inbjuden till Epic Year-twisten på skiten, som för tillfället heter Epic Putte i Par(amore)ken. Ja, det är svårt att göra ett bra namn av ett dåligt namn…

Ett annat sätt är ju att vara med i andra populärkulturella fenomen som folk har upptäckt. Det här tänkte Paramore också att det lär ju funka och har därför varit med på reklamturnéer (typ Honda Civic Tour) och populära tidningar som Cosmopolitan. Omslaget till årets majnummer, där det finns en fin liten bild på Hayley täcks även av rubriker som handlar om hur man ska få män att gilla en. Det finns tydligen 75 ”sex moves” som vi män tycker är najs. Frågan om huruvida man ska smsa eller ringa besvaras och så finns det ett ”love trick” som får ”honom” att vilja ha dig mer. Och hur fixar man egentligen till höfterna för att män ska vilja ha en? Och hur ska man sminka sig? Och sedan så finns det faktiskt två rubriker som fokuserar på kvinnan. Hur ska man få orgasm och vad ska man inte be om ursäkt för? Finfin tidning det där…

Förutom den enormt ocreddiga tidningen Cosmo så har Paramore haft musik med i Twilight. Vilket är extremt ocreddigt i mina ögon. Twilight liksom? Nu är det ju visserligen så att Twilight-filmerna innehåller oväntat bra musik, men ändå. Twilight liksom. Som tur är har jag aldrig försökt vara creddig (det där var en lögn, vilket man kan se genom att det inte var sant) utan istället försökt gilla bra musik. Och det är ju det Paramore håller på med.

Decode är en av de låtar som Paramore har med i Twilight. Det är också förmodligen en av deras mest kända låtar (trea på Spotify för tillfället, efter Misery Business och (halvnya singeln) The Only Exception). Men det är inte en av deras bästa låtar, den är ganska medelmåttig med Paramore-mått mätt. Den akustiska versionen däremot, är mycket bättre. Det kan bli så när man gör om låtar.

Rent generellt kan man säga att det finns två sätt att göra om en låt, endera gör man en remix, som blir någon slags dance-version av låten, eller så gör man en akustisk version. Paramore valde akustiska spåret och det passade utmärkt för den här låten. De har gjort ett flertal akustiska versioner av deras låtar, men ingen akustisk version är bättre än Decode. Detta mestadels för att de faktiskt låter för lika originalet. Akustiska Decode skiljer sig rätt mycket från originalet, men det hade kunnat skilja sig ännu mer utan att jag hade klagat. Vill man höra en annan version av låten så vill man höra en annorlunda version av låten. Detta gäller även covers, gör något nytt av låten! Kan även flika in att Robyn är riktigt bra på det här. Hon släppte klockrena akustiska versioner av Hang with me och Indestuctible i sin Body Talk-trilogi. Lyssna på dem när du är färdig med Paramore!

En liten bild jag slängde ihop för Facebook-eventet för Epic Year. Vill du också representera Epic Year på PIP, men är vettig nog att inte skaffa Facebook? Maila mig på zpitzen snabela hotmail punkt com och berätta det. Vill du inte att Styrelsen ska veta att du gillar att vara epic på PIP så kan du ju förstås vara epic i hemlighet också. Samma mailadress används för övrigt om (när) du vill skriva ett Epic […]-inlägg. […] är givetvis en helt valfri artist.

Epic Paramore: crushcrushcrush

Update: Jag hade fullt upp med att tycka att jag var smart, så glömde länkar. Klantigt ju! Här är en länk till låten och här är en länk till spellistan.

Jag får idéer. Ibland får jag till och med bra idéer. Som den här idén: Jag pallar inte skriva så jag låter någon annan göra det. Jag vet, visst är det genialiskt! Men även om det var mitt ursprungliga motiv så har jag nu insett att det här med Epic year ju faktiskt inte handlar om mig, så därför finns det ingen anledning att jag ska sitta här och skriva allt. Så därför har jag bestämt att en låt i varje Epic […] ska bestämmas, och skrivas om, av någon annan än mig. Först ut blir Johanna, som jag faktiskt aldrig trodde skulle nappa på mitt förslag om att hon skulle skriva (jag erbjöd henne visserligen Veckans låt också, men Epic Paramore var det enda rätta) men det gjorde hon faktiskt. Det är ju fantastiskt hur duktig jag är på att övertala folk! Men det här tycker jag faktiskt förtjänar en plats i Eliten. Så nu är det alltså inte bara Marcus som är medlem i Eliten längre, nu är han i sällskap med Johanna. Och det finns plats för fler. Anser du att du passar jättebra för att skriva ett Epic […]-inlägg så maila det till zpitzen snabela hotmail punkt com. Du får välja precis vilken artist som helst, förutom Paramore då, för den är tagen. Publiceras du kanske du blir medlem i Eliten!

Jaja, nu ska jag sluta tjata. Kan bara påpeka att Johanna valde en av mina favoritlåtar, som definitivt hade dykt upp förr eller senare ändå. ”Rock and roll, baby. Don’t you know that we’re all alone now? I need something to sing about” liksom. Jaja, nu lämnar jag över till Johanna.

Nej förresten, måste bara påpeka att jag stör mig sjukt mycket på ”dom”, men jag är inte den som censurerar. All text är skriven av Johanna och de två bilderna är valda av Johanna. Vanligtvis skulle jag inte publicera bilder på bilar, menmen…

Allt nedan är skrivet av Johanna. Hennes åsikter är inte mina, förutom när de är rätt. Det är inte mitt fel att hon växlar ihop Veckans låt med Epic Paramore. Veckans låt är Post Break-Up Sex, detta Epic Paramore-inlägg handlar om crushcrushcrush.

——————————————————————————————————————————–

Jag vet inte riktigt hur detta blev som det blev, men det blev som det blev helt enkelt.

Simon frågade vad jag skulle göra efter att jag gjort alla mina måsten idag och jag hade som sagt inget mer jag behövde göra idag. Därför tyckte han att jag kunde ”skriva ett Veckans låt-inlägg alternativt ett Epic Paramore-inlägg och maila det” till honom. Självklart tyckte jag inte att det var någon bra idé eftersom han skriver dom så himla bra själv! Menmen, snäll som jag är så efter en hel dags tjat bestämde jag mig för att skriva ihop något i alla fall.

Det blev ett Epic Paramore-inlägg för det är en grupp som betyder mycket för mig. Jag och Simon har diskuterat det förut… Enligt mig har jag börjat lyssna på dom för att han började prata om dom först, men enligt honom är det tvärt om. Typ. Ska jag vara helt ärlig vet jag inte hur det är. Min chansning är att det började när jag såg Twilight för första gången och sedan bröt allt ut. Jag snöade in mig på hela Twilightfenomenet och såklart lyssnade jag på soundtracket till filmen, där finns Paramore med och där startade det hela. Jag fastnade för gruppen och har nu hunnit med att köpa en hel del skivor och lyssnar på många av deras låtar. Jag har mina favoriter och som ni kanske förstår när ni redan har läst så är jag en så kallad Twilight-nörd. Låtarna Decode och I Caught Myself är två låtar som spelas i Twilightfilmen. En annan låt som jag denna vecka väljer till Simons Veckans låt blir Crushcrushcrush som jag har fastnat för något otroligt. Den är extremt bra och den popas för tillfället i datorn men även på vägen hem från jobbet i min för övrigt nya bil, för att återfalla in på Twilight så är det en Volvo C30, Edward kör en silvrig i filmen men själv har jag en brilliant blue metallic.

Nu kanske jag ska komma till saken. Låten jag väljer är alltså Crushcrushcrush med Paramore. Eller Epic Paramore som dom nu heter.

Texten är inte det minsta lik den som Simon själv skulle ha skrivit men man kan ju inte jämföra sig med hans texter, någonsin. Dom är Epic.

För att göra det hela ännu lite värre använder jag inte de och dem, för jag klarar inte av att skilja på dom, hade en period i åttan då det fungerade men nu har jag fallit tillbaka på dom, jag hoppas du klarar av det i alla fall Simon 😉 Annars får du ändra i texten.

Nästa vecka hoppas jag att det är Simon som är författaren, det är alltid det bästa!

Ha en trevlig vecka så ser vi framemot nästa veckas Veckans låt-inlägg eller Epic Paramore-inlägg!!

Kram.

Epic Paramore: Looking Up

Länk till låten och länk till spellistan. För det är så jag rullar.

Jag är fortfarande medveten om att jag en gång i tiden kallade brand new eyes för Paramores sämsta skiva. Men här kommer den tredje låten från den skivan till min Epic Paramore-playlist. Som består av sex låtar för tillfället. Så hälften är alltså låtar från vad jag en gång kallade Paramores sämsta skiva. Antar att jag ändrat mig.

Men på tal om skivan, hittade en annan variant av skivan, som Vitamin String Quartet har gjort. Ja, det är en grupp som spelat in alla låtar på skivan, fast med ståkinstrument. Där är dessutom Decode med, en låt som inte är med på alla versioner av originalskivan. Som om inte det vore nog är även I Caught Myself med, som inte är med på brand new eyes överhuvudtaget. Visst, det enda VSQ gör är ju tribute albums, men sådana brukar oftast vara riktade till specifika artister och inte vara en exakt kopia av ett bands album. VSQ har gjort ett mer klassiskt tribute-album till Paramore också, men alltså även gjort om hela brand new eyes. Rätt coolt om man frågar mig. Här är en länk för den som vill lyssna. Versionen av Ignorance är rätt cool, men har inte lyssnat på hela skivan.

Menmen, det här inlägget ska ju egentligen inte handla om brand new eyes, eller att någon gjort en variant av skivan. För det här ska ju handla om Looking Up. Den kan man säga handlar om hur Paramore var nära att splittras, vilket ju faktiskt också har hänt. Eftersom halva bandet hoppade av. Menmen, anledningen till att jag gillar den här låten är inte anledningen. Det är anledningarna. Och de liknar lite anledningarna till att jag gillade Born For This. Det är små grejer som gör det för mig. ”God knows […]”-partiet är den ena och att låten slutar och sedan inte slutar är den andra. Visst, enkla trick kanske men de funkar. Jag hade kanske  och för sig önskat att låten hade fortsatt mer efter att den inte hade slutat, men antar att man inte kan få allt. Men en bild kan man få. På (det som återstår av) Paramore. Som zombies. Skaparen av bilden säger att det är för att Paramore är som en zombie och hela tiden gräver sig upp igen. Typ.

Bilden är uppenbarligen inte färdig än, eftersom Jeremy och Taylor needz moar colorz, menmen…

Epic Paramore: Born For This

Låt. Spellista. Förutsatt att du klickar förstås.

En gång i tiden hävdade jag att brand new eyes var Paramores sämsta skiva. I den här playlisten har det funnits två låtar från brand new eyes och två låtar som inte varit släppta på någon skiva. Det var alltså inte särskilt smart av mig att kalla brand new eyes för deras sämsta skiva.

Nu kommer dock en låt från en av deras äldre skivor, nämligen Riot! Man skulle kunna hävda att jag redan haft en låt från Riot! eftersom originalet av Misery Business ju kommer därifrån, men det var ju en live-version jag har med i playlisten. Nu handlar det om en låt i den version som den förekommer på Riot! Äntligen?

Vad är då grejen med Born For This? Det finns faktiskt ett ganska specifikt svar på den frågan, eftersom jag gillar låten kanske främst på grund av två element. Dels är det låtens echo answering och dels dess reaching for comeback. Båda dessa termer är helt legitima och används hela tiden inom musikvärlden. Det var inte alls så att jag kom på dem precis just nu. Men om nu någon inte har sådan extrem koll på musikvärlden som jag har så kan jag väl förklara termerna…

Echo answering är ganska obvious, huvudsångaren sjunger något och får ett svar från en röst som låter lite som ett eko, fast inte nödvändigtvis återger det som sades. Här tänker jag främst på verserna och kanske framför allt första versen. Det borde bli ganska uppenbart vad jag menar för de som lyssnar på låten. I Born For This finns även echoing med som faktiskt upprepar det som precis sades (se”born for this-segmentet”).

I det tidigare nämnda born for this-segmentet är även det jag menar när jag säger reaching for comeback. Den sista ”born for this” är lång och utdragen och det känns som att Hayley anstränger sig för att komma till slutet. Till slut gör hon det och då släpper allt helt plötsligt och hon kommer tillbaka till den ”vanliga” refrängen. Typ. Om jag hade haft full koll på vad som menas med det faktiska begreppet tonartshöjning kanske jag hade kallat det för det istället. Skit samma, coolt är det i alla fall.

Det här ska tydligen vara Hayley Williams som barn. Stämmer det hon sjunger var det redan bestämt att hon skulle bli ”rockstjärna” (visst låter det lamt) när den här bilden togs.