Det måste vara på liv och död

Det måste kännas i ditt hjärta på riktigt.

Fyllde ju som bekant (?) år för ett tag sedan och det ville Mecenat fira med att ge mig en gratis film på Headweb. Headweb var ingen tjänst jag tidigare hört talas om och jag tänker inte direkt recensera den tjänsten heller här, men kan säga att jag är positivt överraskad. Bra utbud, tillräckligt bra kvalitet för att jag ska vara nöjd och till skillnad mot Voddler behöver man inte gå genom en massa strul för att få igång en film. Voddler har fördelen att vissa filmer är gratis (med reklam) medan det verkar som att allt på Headweb kostar. Fast gratisutbudet på Voddler är inte mycket att skryta med. När man sett Lucky Luke, Gamer och The Ramen Girl har man inte mycket mer att hämta. Rekommenderar för övrigt alla de tre filmerna. De är inga mästerverk, men de är gratis och då är de helt klart värda att se. Bland betalfilmerna verkar det vid en snabb överblick som att Headweb har bättre utbud och när det dessutom inte strular lika mycket som Voddler så har vi en klar vinnare. I rättvisans namn bör det sägas att det var ett tag sedan jag använde Voddler, så det kanske inte strular riktigt lika mycket längre. Senast jag använde tjänsten gick det hyfsat, men med Headweb var det inte ens lite problem. Det finns såklart andra aktörer på marknaden och jag tänker inte säga att Headweb är bäst av alla, men de är bäst av alla jag testat (dvs bättre än Voddler):

Menmen, det här var inte tänkt att vara ett inlägg om Headweb, det var tänkt att vara ett inlägg om filmen jag valde att se på som min födelsedagspresent från Mecenat. För övrigt väldigt bra present, tack Mecenat! Jag valde att se The Hunger Games, en film som jag ville se främst för att det känns som att man bör ha sett den för att hänga med. Den hör till de största filmhändelserna på senaste tiden, vilket innebär att det är i det närmaste obligatoriskt att se den. Det är även därför jag såg Skyfall och kommer att se The Hobbit. Jag tror verkligen inte att The Hobbit kommer vara särskilt bra, men man måste ändå se den. Hunger Games är för övrigt ett exempel på en film som finns på Headweb, men inte på Voddler. Att jag valde just Hunger Games bland de 7547 (eller 5156, förstår inte hur de räknar) filmer som Headweb har ångrar jag inte en sekund. Trots Headwebs 821 filmer stora porrsortiment (eller erotik, om man vill låta lite mer rumsren) valde jag alltså en helt vanlig action-/äventyrsfilm. Jag hade till exempel kunnat se Couples Seeking Teens 9, Babes Med Boobs eller varför inte den högst betygsatta porrfilmen på Headweb: High Heels and Glasses 2. Men jag valde The Hunger Games. Jag hade gärna sett High Heels and Glasses 2, men jag har ju inte sett ettan och var rädd för att jag inte skulle hänga med i storyn i tvåan. Tyvärr hade de inte ettan på Hadweb, så kunde inte se den heller. Nu när jag ändå snackar om porr kan jag ju påpeka att Headweb har större porrutbud än Voddler. Voddler har även av någon anledning delat upp porren i ”Adult” och ”Gay” medan all porr på Headweb ligger under genren ”Erotik”. Bögporrutbudet ser dock vid en snabb överblick ut att vara ungefär lika stort (det vill säga jättelitet) på både Voddler och Headweb. Menmen, nu ska vi inte snacka porr! Vi ska snacka The Hunger Games. Jag rekommenderar den filmen till allt och alla som inte sett den än och jag rekommenderar även dessa personer att sluta läsa här. Inte för att jag vet hur mycket jag kommer spoila (har ingen aning om vad jag kommer skriva i nästa stycke) men jag kommer inte visa någon som helst respekt och fritt skriva vad jag vill (precis som jag brukar göra) och jag tror det är bäst att se filmen utan att veta så mycket om den. Eller läsa boken, om man föredrar bok som medium. I båda fallen bör man se filmen…

Om ni följde mitt råd i förra stycket innebär det att ni som läser det här redan vet att The Hunger Games är ett spel där 24 personer från 12 distrikt tävlar om att döda varandra. NI vet även att det är en kvinna och en man från varje distrikt och att tävlingen anordnas av huvudstaden för att hålla distrikten i schack så de inte får för sig att uppror är en bra idé. Ni vet att det måste vara på liv och död och ni vet att det inte måste kännas i ditt hjärta på riktigt. Jag har sett The Hunger Games jämföras med Twilight om och om igen och trodde därför att det här var en film om kärlek. Det visade det sig att det inte alls är. Inte som jag tolkar filmen i alla fall. Det kommer ju komma ett gäng uppföljare (eftersom det finns ett gäng uppföljare i bokvärlden) och då kanske det kommer visa sig att det handlar alltför mycket om kärlek ändå. Men tills vidare hävdar jag bestämt att det inte handlar om kärlek och att huvudpersonen inte är det minsta kär i killen från distrikt 12. Jag vill inte heller veta vad som kommer hända i framtida filmer och tänker inte läsa böckerna. För jag älskade visserligen filmen och vill ha mer, men jag föredrar nog film som medium, så skiter i böckerna. Annars blir det lätt att det ena förstör det andra. Att se en film baserad på en bok man gillar tror jag inte på och inte motsatsen heller. För mig kändes det jäkligt befriande att Hunger Games inte föll i romantik-fällan. Visst är det alltid trevligt med lite kärlek och det finns mycket bra filmer på det temat. Men romantik är inget som krävs för att en film ska vara bra. Och Hunger Games har så många andra sätt att vara intressant på att det inte behövs fokus på kärleken. Konceptet med en tävling där unga människor tränas och tvingas till att döda varandra kan stå på sina egna ben. Med det sagt så kan man förstås slänga in lite olika koncept som exempelvis kärlek som en krydda. Men man måste bestämma sig för vad man vill ha sagt och är det inte en historia om kärlek ska man inte överdriva kärleksgrejen. Vilket The Hunger Games inte heller gjorde.

Kanske ännu mer intressant är att filmen inte var överdrivet kritisk till tävlingen som sådan, utan snarare låter tittaren välja själv vad man ska tycka. De flesta tycker förmodligen att den är vedervärdig men filmen tvingar oss inte att tycka det. Jag tycker inte det. Jag tycker tävlingskonceptet är bra. Tävlingar blir så mycket mer spännande om de är på liv och död. Att det är ungdomar (och amatörer) som tävlar gör konceptet ännu mer intressant och om det fanns något sätt att göra det här utan att fullständigt kränka mänskliga rättigheter skulle jag vara positiv. Det skulle förstås kräva att det från deltagarnas sida är helt frivilligt och i så fall skulle ju också amatörgrejen gå förlorat. För ni kan ju glömma att man frivilligt skulle ställa upp i något sådant här utan att vara väl förberedd. Så tyvärr går det nog inte att realisera det här på ett bra sätt. För det där med att tvinga folk skulle jag aldrig vara positivt inställd till. Man skulle kunna tänka sig att ha det som ett alternativ för dödsdömda fångar, med frihet som pris för de som vinner, men det skulle inte heller funka så bra. Dessutom skulle det behöva göras helt rättvist, vilket det (såklart) inte är i The Hunger Games. De ansvariga påverkar tävlingen för att göra bra underhållning av det och för att minimera risken för uppror. Det förstör hela tävlingen för mig, reglerna ska vara tydliga: ni får en begränsad yta att röra på er och där får ni göra vad ni vill för att överleva. Den som överlever längst vinner. Syftet bland arrangörerna är ju inte att göra det till en bra sport, så därför bryter de mot det här, menmen… Dessutom måste jag säga att jag ogillar att alla startar på samma ställe och i närheten av en stor yta med grejer som är bra att ha. Det leder bara till ett snabbt blodbad och det är inte underhållande. Skulle jag göra det skulle jag placera ut personerna utspridda och ge alla samma starter kit för att sedan ha ett gäng vapen och andra förnödenheter utspridda på ”spelplanen”. Efter att spelet börjat skulle jag inte påverka varken spelet eller spelplanen mer än att informera om när folk dött på samma sätt som de gör i The Hunger Games. Eventuellt skulle man kunna placera ut nya hjälpmedel/hinder under spelets gång, men då ska det vara väldefinierat i reglerna när och hur det kommer ske och givetvis ska det inte göras för att ge en spelare en fördel eller nackdel. Alla ska spela på samma villkor. Jag skulle ju å andra sidan göra det ”for the love of the game”, vilket styret i huvudstaden ju inte gör. Kanske är deras approach det bästa för att nå det mål de vill. I och för sig kan jag gissa att det inte kommer gå så himla bra för dem i uppföljarna, menmen…

Upföljarna ja… Det kommer sådana och det visste vi alla från början. FIlmen är ju baserad på en bokserie i tre delar, så att det skulle bli tre filmer var ju inte direkt oväntat. Att det skulle bli fyra filmer var inte heller särskilt oväntat, eftersom det verkar vara någon form av tradition numera att dela upp sista boken i flera filmer. Harry Potter gjorde det, Twilight gjorde det och nu gör alltså även The Hunger Games det. Eller så gör man som Peter Jackson och delar upp en bok i tre filmer. Kom igen, vem försöker han lura? Att det är en uppföljare planerad redan från början brukar vara ett dåligt tecken och brukar innebära att filmerna inte slutar på riktigt. En film ska ha en början och ett slut och helst ingen uppföljare, mer än möjligtvis en spirituell (det vill säga samma stil, men helt annan handling). I vissa fall går det att göra uppföljare, men då ska även de ha en början och ett slut. Jag gillar visserligen Star Wars-trilogin, men till skillnad mot många Star Wars-fans är jag inget större fan av andra filmen. För den har inget slut, den bygger bara upp till sista filmen. Även tredje filmen har problem med att den inte har en början. Det är alldeles för mycket handling innan den filmen som är viktig för att man ska kunna uppskatta filmen. Första filmen har däremot både en början och ett slut, förmodligen för att George Lucas inte visste om han skulle få göra fler filmer. Det hade varit fullt tillräckligt med bara den filmen och till viss del är de andra filmerna onödiga. Jag behöver inte veta allt, jag behöver inte veta att Darth Vader är Lukes far, jag behöver inte se Kejsaren besegras. Och jag behöver definitivt inte veta hur Darth Vader blev Darth Vader. Nu svamlar jag bort mig igen, det jag ville ha sagt var att The Hunger Games förvånade mig genom att ha både en början och ett slut. Jag behöver inte en film till, det räcker bra med det slut jag fick. Visst, huvudstaden blev på inget sätt besegrat, hungerspelen blev inte nedlagda, men det behövs inte. Det behövs inte ett lyckligt slut, det räcker med ett slut. Och The Hunger Games har det. Jag vet inte vad som händer sedan, jag behöver inte veta vad som händer sedan. The Hunger Games är en bra film helt på sina egna meriter och behöver inga andra filmer för att uppskattas eller vara fullständig. Jag undrar hur de kommer kunna följa upp den här historien på ett bra sätt i film två, tre och fyra och jag kommer definitivt se även dessa filmer, men de behövs inte. Och jag är rädd att jag inte kommer gilla det håll de kommer gå åt. De måste förstås göra så på grund av böckerna, men om första filmen är en bra bild av boken så behövde inte heller boken en uppföljare.

Menmen, jag får väl se vad som händer nästa år då film två kommer. För jag tänker inte läsa boken eller på annat sätt ta reda på vad som händer. Filmer är bäst när man inte vet vad som kommer hända (bland annat därför RomComs och Bond-filmer har jäkligt svårt att bli mästerverk).

hungergames

Tyvärr ser det ut som att filmen är en rätt kass generisk actionfilm på omslaget. Men där blir man lurad, det är faktiskt en riktigt bra och annorlunda film!

Annonser

Veckans låt 29-12: Ready For The Floor

Do it, do it, do it, do it, do it, do it, do it now. I förra Veckans låt så citerade jag låttexten, men det blev fel. Den här gången ska det nog vara rätt tror jag. Försökte räkna antalet ”do it” och fick det till sju.

Såg på Batman i söndags. Då snackar jag Batman. Alltså filmen. Som heter så. Från 1989, The Dark Knight Rises ska jag se på måndag, om allt går som det ska. The Dark Knight är ett mästerverk och Christopher Nolan är ett geni, men jag tror tyvärr inte att hans senaste film och även uppföljaren till ett mästerverk lever upp till förväntningarna. Som förvisso är enormt höga, men så går det om man gör Memento, The Prestige, The Dark Knight och Inception. Återkommer eventuellt med åsikter om The Dark Knight Rises, men förmodligen kommer det vara något i stil med

”The Dark Knight gjorde rätt och insåg att Batman är fullständigt ointressant och att det är skurkarna som är intressanta. Filmen hade även med två av de absolut coolaste skurkarna i Gotham City (Jokern och Two-Face, den senare var jag som bekant utklädd till på DÖMD). Uppföljaren väljer att istället fokusera på Bane. Bane liksom? Bane är en rätt tråkig skurk, men som tur är så är Catwoman med i filmen. Och hon är en väldigt intressant karaktär. Nolan faller lite i Michael Bay-fällan och tror att en film blir bra av stora feta explosioner och mycket action. Vilket är synd, eftersom det verkade som att han fattat att man inte ska göra så i The Dark Knight. Storyn är förstås mycket bättre än Michael Bay-filmerna men det vore ju skandal annars. Trots att den inte når upp till samma nivå som The Dark Knight så är det ändå en riktigt bra film och jämför man med till exempel den senaste Spiderman-filmen så vinner den med hästlängder. Delvis beror det förstås på att Batman-världen är mycket coolare än Spiderman-världen. Batman må inte vara världens starkaste eller tuffaste eller mest intressanta superhjälten, men Batman-skurkarna slår alla andra serietidningar på fingrarna. På någon form av lista över bästa superskurkarna så skulle Batman-skurkar ta upp större delen av övre halvan. Sedan bidrar det förstås att Christopher Nolan (min favoritregissör för övrigt) gjort filmen. Han sa ursprungligen att han inte skulle göra fler Batman-filmer efter The Dark Knight och det tycker jag han skulle hållit fast vid. Missförstå mig rätt, The Dark Knight Rises ÄR bra och den är grymt mycket bättre än Nolans första Batman-film (Batman Begins). Men varför göra en uppföljare på ett mästerverk? Jag har inte sett någon uppföljare på Memento, eller Inception och jag vill inte göra det heller. Det kan bara bli sämre. På en femgradig skala blir förmodligen betyget en femma, eller väldigt stark fyra, mest för att en sådan skala är så begränsande. På en skala från ett till elva så får den nog en… Nia? Tia?”

De där åsikterna är enbart baserade på trailers, så jag har inte så mycket grund för dem. Vi får väl se vad jag tycker när jag faktiskt har sett filmen och vet något om den. I UNT (Upsala (ja, ett p…) Nya Tidning) så hävdade recensenten att han trodde Nolan skulle göra ytterligare en Batman-film, mest på grund av pengar och sådant, och att då Robin skulle få vara med. Jag ser visserligen gärna en ny Batman-film med Robin, men då får någon annan än Nolan ta över. Nu är Nolan färdig med Batman. Det vågar jag säga innan jag sett filmen, för det kommer jag tycka efter också. Nu när vi ändå är inne på det där med att förutsäga hur filmer är så kan jag sticka ut hakan och säga att The Hobbit kommer floppa. Inte nödvändigtvis kommersiellt, men åtminstone kvalitetsmässigt. Och den har jag inte ens sett en trailer till, ändå vågar jag säga det. För så bra är jag, behöver ingen fakta eller annat att grunda mina åsikter på!

Nu handlar det här dock om (åtminstone i teorin) Ready For The Floor och då ska man prata om Batman från 1989. Även den var det en stor regissör som gjorde, nämligen Tim Burton. Tim Burton är, enligt IMDB, känd för filmer såsom Edward Scissorhands, Batman Returns, Corpse Bride och Ed Wood. Om inte de titlarna skvallrar om hans stil så kan jag säga typ Kalle Och Chokladfabriken, Sweeney Todd och Alice I Underlandet. Han har en lite mer… Abstrakt stil än Christopher Nolan. Gillar Tim Burton också, för hans sköna sjuka stil, men Nolan vinner ändå den striden i mina ögon. Möjligt att även Quentin Tarantino är där uppe och slåss mot Tim Burton, främst för Kill Bill-filmerna som enlgit mig är grymt bra. Jag vet att han även gjort Pulp Fiction och Reservoir Dogs (De Hänsynslösa), men jag fastnade faktiskt aldrig riktigt för någon av dem. Kanske skulle se om dem och se om min åsikt har ändrats.

Batman fick en Oscar. Och var bra. Inte The Dark Knight-bra. Men bra. Batman är även, för de som inte förstått det än, anledningen till att jag nu skriver om Ready For The Floor. För Ready For The Floor fick en Grammy, vilket är musikvärldens motsvarighet till en Oscar. Fast det finns faktiskt fler kopplingar dem emellan. Det är dock inte att låten är soundtrack till filmen. För soundtracket gjordes av Prince (!) och den här låten gjordes av Hot Chip. Men faktum är att Hot Chip (mer specifikt Alexis Taylor) inspirerades av just Tim Burtons Batman-film när de skrev låten. Alexis Taylor var nämligen väldigt fascinerad av citatet ”you’re my number one guy” från just den filmen och därför är det citatet med i låten. Dessutom så är musikvideon till låten Batman-inspirerad och Alexis är halvt utklädd till Jokern. Och seriöst, jag menar halvt. Ibland är han inte utklädd alls, ibland är han helt utklädd och ibland är han… Halvt utklädd.

Att fastna så mycket för ett sådant intetsägande citat kan tyckas vara konstigt och det var precis det jag tyckte när jag läste det för första gången. Jag har läst det förut, när jag funderade på att ha den här låten som Veckans låt. Men det blev liksom aldrig så, tror jag. Jag hittade ingen form av inlägg om låten, så jag förutsätter att jag inte skrivit om den. Men rätta mig gärna om jag har fel. Det var så pass länge sedan jag läste det att jag glömt bort det och har inte lyssnat på låten på flera år, men när jag hörde Carl Grissom säga det till Jack Napier första gången så kunde jag inte låta bli att tänka på låten. Så det var inte helt intetsägande. När sedan Jack Napier säger det till en av hans underhuggare så förstår jag nästan varför citatet fastnade hos Alexis. Andra gången så är Jack Napier mer känd som Jokern och säger det på ett faktiskt ganska skönt sätt. Enligt Alexis så ser han det som att Jokern inte bara härmar Carl Grissom när han säger det utan att Jack Nicholson härmar (och hånar) Jack Palance. De två sistnämnda namnen är alltså skådespelarna och de förstnämnda är karaktärerna… 😛 För övrigt så måste jag påpeka det där med att Jack Napier skulle vara Jokern, efter att ha fallit i en massa läskiga kemikalier. Det är så det är i filmen, men enligt Wikipedia så är bakgrundshistorien bakom Jokern tveksam och det finns ingen definitiv. Det verkar dock vara ganska klarlagt att det var kemikalier som gjorde att han ser ut som han gör och att han åtminstone någon gång innan han blev Jokern varit en annan Batman-skurk, nämligen Red Hood. Dessutom verkar det faktiskt som att han heter Jack, men Napier vet jag inte var Burton fick ifrån… Jag föredrar The Dark Knight-Jokern bättre, vars bakgrundshistoria hålls fullständigt hemlig och jag diggar när han gång på gång berättar olika historier om hur han fick sina ärr (att Batman skapade dem verkar vara grundat i serietidningarna, men det nämns inte i filmen).

Visserligen så är det inte Hot Chips variant av låten som nu kommer med i spellistan, för Lissy Trullies är mycket bättre. Historien bakom den är förmodligen att hon tyckte låten av Hot Chip var bra och ville göra en egen version. Eftersom hon är tjej så blev den självklart bättre. Orättvist…

Låt: Spellista:

Burtons Jokern (som inspirerade till den här låten) till vänster och Nolans Jokern till höger. Även här vinner Christopher Nolan över Tim Burton, men såvitt jag vet har The Dark Knigtht ännu inte gett upphov till låtar så bra som Ready For The Floor.

Veckans låt 30-12 blir… Speciell. Inte bara för att den kommer i tid (förhoppningsvis…). De som räknat förstår nog varför.

Veckans låt 14-12: Jag Saknar Dig

Nejdå, jag har inte glömt den här bloggserien. Men [random ursäkter]. Nu är det i alla fall dags för nästa inlägg och de med gott minne kommer ihåg att jag hintade om att det skulle handla om någon jag saknar. Det är förstås inte helt sant, för det handlar om filmen Jag saknar dig. Har man inte sett den och är känslig skulle det här inlägget kunna anses innehålla spoilers. Att den ena systern dör är inte en spoiler…

Jag saknar dig handlar som bekant om tvillingsystrar, där den ena dör. Filmen handlar sedan om hur den kvarlevande systern hanterar hennes systers död. Om man vill vara tråkig. Mer sanningsenligt är kanske att filmen handlar om kärlek. Syskonkärlek kanske vissa skulle säga, men jag skulle säga kärlek. Bara. Jag såg den här filmen vecka 14, när jag även var i Uppsala. Mina föräldrar ville hyra två filmer och jag och min fader gick iväg för att göra detta. Jag föreslog väl typ fem-sex filmer och min far typ tre kanske. Sedan blev det ett av mina val och ett av hans. Jag saknar dig var mitt val. Vilket jag tror att både han och min moder blev lite förvånade över. För det är inte direkt den typ av film som man förknippar mig med kanske. Men som med många andra områden så har jag även inom film en bred smak och kan titta på och uppskatta det mesta. En bra film är en bra film liksom, sedan skiter jag fullständigt i om folk torterar varandra eller älskar (med) varandra (eller både och samtidigt?). I den här filmen älskar folk varandra.

Det största argumentet för att det här inte skulle vara min typ av film skulle jag snarare säga är att den är svensk. För kom igen, svenska filmer liksom!? Fast det finns ett fåtal bra och den här är en av dem, så se den!

Hur bra filmen än är så är det här ju en bloggserie om musik och inte om filmer. Som tur är för mig så innehåller många filmer musik, så även den här. Bandet AiluCrash spelar en stor roll i filmen och så även deras låtar. AiluCrash har visserligen historia bak till hösten 2005 (även om de ursprungligen hette The Coloured Office Paper) men det var först i och med Jag saknar dig (som släpptes 2011) som de gjorde något värt att nämnas. De har inte gjort något värt därefter och jag tror inte de kommer göra det heller. I filmen så blir sångaren i bandet typ kompis med hon som dör och blir ledsen och så när hon dör. Vilket man blir. När folk dör. Ledsen alltså. Han sjunger en låt på hennes begravning, vilket är en av de märkligaste scenerna i hela filmen. En begravning i kyrkan där man frågar vem fan Gud är att döma liksom…

Låten heter lämpligt nog samma sak som filmen, men finns i en filmversion och en ickefilmversion. Jag har valt ickefilmversionen för det här syftet, eftersom det känns som den bästa låten rent musikmässigt. Däremot är filmversionen så jäkla mycket mer effektiv i den scen den används. Jag hittade tyvärr inte den scenen på Youtube, men om man lyssnar på filmversionen kanske man kan ana hur märklig scenen är. Tänk er alltså att det här sjungs på en begravning, i kyrkan. Fast skit i att lyssna på filmversionen förresten, se på filmen!

Låt:   Spellista: 

Ungefär den här minen kör Tina (främre, överlevande syster) på genom hela filmen. Vilket är oerhört lyckat.

Veckans låt för vecka 15 blir givetvis av, men skrivs förmodligen på söndag som vanligt. Den veckan tänkte jag berätta vilken bra person Nanna Johansson är. Fast hon har väl inte gjort någon musik?

Jag kan även berätta att jag håller på med ett inlägg om ett album. Något som jag tänkte försöka börja göra lite då och då.

Veckans låt: My Heart Will Go On

My favorite song, motherfucker I don’t like to admit it is the Celine Dion song from the movie Titanic.

Every night in my dreams I see you, I feel you.

Every time I hear that fucking shit a tear comes to my eye. Why the fuck did Leonardo DiCaprio have to die? No I’m not afraid to say I’m a sensitive guy. Sticks and stones break my bones, but it’s the words that make me cry. Like that time in grade three when that girl called me stuipid face. She really hurt me, why did she call me stupid face? Is my face stupid? How’s that even possible? A person can be stupid, but a face that’s impossible! Shit happens all the time and you learn how to deal with it.

Regular

Everyday

Normal fucking bullshit.

Okej, jag tänkte trolla och skriva My Heart Will Go On i rubriken, men sedan ha Everyday Normal Guy 2 som Veckans Låt. Men Jon Lajoie har ju faktiskt redan en låt i listan och My Heart Will Go On är ju faktiskt genialisk på sitt sätt. Men lyssna på Everyday Normal Guy 2 också, den är också genialiskt. På sitt sätt… Länkar:

My Heart Will Go On är som bekant ”the Celine Dion song from the movie Titanic”. Om det är din ”favorite song, motherfucker” så är det inget att skämmas över, även om det inte är så för just mig. Om det är så att ”every time I hear that fucking shit a tear comes to my eye” så klandrar jag dig inte. Det gäller dock inte heller för mig. Är det så att du frågar dig ”Why the fuck did Leonardo DiCaprio have to die?” Så är du helt fel ute. Leonardo skulle dö, det var essentiellt för att filmen skulle funka. Titanic var (och är) för övrigt en genialisk film, tro inget annat. Anledningen till att ”alla tjejer gillar Titanic” är för att Titanic är en jäkligt bra film. Och så är det det där med kärlek förstås, tjejer diggar det där med kärlek. Fast presenteras det på ett bra sätt så funkar det för killar också. Och det gör det i Titanic. Skulle någon jämföra Titanic med alla romantiska komedier som finns där ute skulle denna någon vara helt borta.

Filmen är alltså genialisk, låten är genialisk och Einstein var också rätt smart. Däremot måste musikvideon klassas som ett misslyckande. Det är en hel del scener från filmen och ja, det funkar faktiskt bra. Förutom klippen från filmen är även en extremt oengagerad Celine Dion med och sjunger, med någon slags jättedåliga specialeffekter i bakgrunden. Det är förstås ganska irrelevant egentligen, det tar inte särskilt mycket från varken låten eller filmen, som fortfarande är genialiska verk.

Som med alla låtar på den här nivån så är det enormt svårt att återupprepa det som Celine Dion gjorde. Många har försökt göra covers på låten, men hittills har jag inte hittat någon som riktigt lyckats. De flesta försöker kopiera Celine, vilket aldrig kan lyckas. En del har dock kommit rätt nära, men originalet (finns för övrigt i 19 versioner enligt Wikipedia) håller fortfarande. En del försöker göra något nytt (t ex new found glory) men misslyckas fatalt. Bästa jag hittat hittills är denna tjej, som gör låten till sin egen utan att ändra på det som är bra med låten. Men nej, hon kommer inte upp i originalets nivå.

Fast nu börjar det bli dags för länkar till låten, så ni kan lyssna på den igen. För ni har hört den förut. Hoppas jag. En låt som har legat etta på alla möjliga singellistor (Australien, Tyskland, Österrike, Belgien, Kanada, Danmark, Nederländerna, Europa, Finland, Grekland, Irland, Italien, Norge, Spanien, Sverige, Schweiz, Storbritannien, USA), fått multipla platinumskivor, guldskivor och en diamantskiva (vad nu det innebär) fått Oscar och Golden Globe för bästa originallåt samt fått en Grammy för bästa låt bör man ha hört. En gång. Minst. Jag kör på de söta bilderna som jag introducerade förra veckan, de var trevliga.

Låt: Spellista:

smosh.com tyckte de det var kul med ”internetspråk” i historiska händelser. Det tyckte jag också och en av deras exempel hade med Titanic att göra. Det tyckte jag var passande.

Veckans låt: Loose Lips

Jag: Det är typ söndag idag va?

Pappa: Aa.

Grattis, ni fick precis ett inblick i mitt familjeliv. Nu när jag är hemhemma och är ledig så är det svårt det där med dagar, men min fader har tydligen full koll. Söndagar brukar innebära att jag skriver om Veckans låt. Och det känns ju dumt att bryta den traditionen bara för att jag är i en annan stad. Traditioner är viktiga!

Den här låten kan höras i Juno, eller är åtminstone med på soundtrack-skivan till den filmen. Det är inte ett sammanträffande att den filmen visades igår på TV4 och att jag har den här låten som Veckans låt den här veckan och att den här låten råkar vara med i filmen. Jag såg nämligen Juno igår. På TV4. Och det var en bra film faktiskt. Dels så var ju karaktärerna de skönaste någonsin, speciellt huvudpersonen, som heter något så oväntat som Juno. Hon måste vara den skönaste tjejen någonsin i en film. Eller kanske inte, men kan åtminstone inte komma på någon annan tjej (eller kille heller egentligen) som är lika skön.

Nu är det kanske inte särskilt intressant hur skön Juno är (jätteskön) när det här ju faktiskt är någon slags musikaliskt inlägg. Därför passar det utmärkt att Juno innehåller så pass bra musik. Musiken är, som i många andra filmer, den sista lilla ingrediensen för att ge filmen den perfekta stämningen. Detta är till stor del Kimya Dawsons förjänst. Hon står nämligen som artist på 6 av de 19 låtar som finns med på soundtrack-skivan. Dessutom är det med en låt med The Moldy Peaches, där Kimya Dawson är halva bandet. Tydligen är även Antsy Pants Kimya Dawsons band och de har en låt med de också. Dessutom har hon tre låtar med i filmen som inte är med på skivan. Dessutom har hon med ytterligare tre låtar på B-sides-skivan, som består av låtar som var tänkta att vara med i filmen men inte kom med.

Kimya Dawson tycker jag förtjänar delad förstaplats tillsammans med Ellen Page (som spelar Juno) om vem man kan tacka mest för att filmen är så pass bra. Fast å andra sidan så var det Ellen Page som föreslog Kimya Dawson (egentligen Moldy Peaches) så…

Hur som helst, Kimya Dawson håller på med något som av någon skum anledning kallas för Anti-Folk. Enligt engelska Wikipedia (även känt som sanningen) så kan det kategoriseras under Folk Music, som en ”Fusion”. Vilket typ innebär att hela grejen kommer från folkmusiken, bland annat. Engelska Wikipedia säger även så här:

The defining characteristics of this anti-folk are difficult to identify, as they vary from one artist to the next. Nonetheless, the music tends to sound raw or experimental; it also generally mocks seriousness and pretension in the established mainstream music scene.

Anti-folk är alltså en genre som ingen vet vad den egentligen är. Det lilla man lyckats lista ut är visserligen positivt, att det låter experimentellt och hånar det seriösa i annan musik. Fast är inte det där med genres egentligen en mänsklig uppfinning? Borde vi då inte kunna veta vad det är vi har hittat på?

Om Anti-folk är som Kimya Dawsons musik så är Anti-folk en glad genre. Som man blir glad av att lyssna på. Dessutom är låtarna ganska texttunga och inte som mycket mainstream-musik som man kan lära sig efter en genomlyssning. Så är även Loose Lips, även om refrängen sätter sig ganska snabbt.

We won’t stop until somebody calls the cops and even then we’ll start again and just pretend that nothing ever happened.

Jag som är lite mainstreamig av mig gillar såklart denna sköna refräng kanske mest i hela låten, men den är så klart riktigt najs rakt igenom. Jag brukar ju gilla att peka på små detaljer så kan väl även peka på ”Fuck Bush and fuck this war”. Jag har skrivit lite tidigare om fula ord i låtar och här är ytterligare ett exempel på en bra användning av svordomar. Den något oskuldsfulla rösten blir liksom bättre när orden som kommer ut inte är lika oskuldsfulla. Fast det ska såklart inte förekomma för mycket. Det är nästan så att jag skulle säga att två gånger är för mycket, det hade kanske varit bättre med en.

Och här kommer en länkkavalkad: Spellista på Spotify. Låt på Youtube. Låt på Spotify.

UPDATE 2012-07-29: Lägger till länkar enligt min ”nya” standard.

Låt: Spellista:

Ska du berätta för en kille ska du göra det på rätt sätt. Som Ellen Page gör i Juno. Hon gör mycket annat rätt också, bland annat Inception.

23

Det här inlägget kommer megaspoila Number 23. Du borde inte bry dig, men gör du det så läs inte vidare.

Igår visade TV4 filmen Number 23. Jag såg den. Men vad tyckte jag om den? Ganska medioker. Varför tyckte jag det? Låt mig försöka förklara:

De flesta känner säkert till upplägget för filmen, en snubbe blir övertygad om att siffran 23 på något sätt förföljer honom och styr honom eller något liknande. 23 ska tydligen vara en förbannelse av något slag. Filmen misslyckas alltså redan på idéstadiet med att bli en succé, men den behöver ju inte vara värdelös för det. Varför misslyckas den redan på idéstadiet? Till att börja med valde de siffran 23, som inte ens är i närheten av att vara lika epic som 11. Sedan funkar det rent allmänt inte med att försöka övertyga tittaren om att en siffra på något sätt skulle kunna förfölja en människa. Man skulle kunna göra filmen hyfsat intelligent ändå om man i slutet kommit fram till att siffran inte alls förföljde mannen och att någon hade planerat att han skulle bli galen och så vidare, men så gör de inte. Anledningen till att huvudpersonen över huvud taget börjar reagera på närvaron av talet 23 i hans liv var att han började läsa en bok om en kille som var besatt av just 23. Det visar sig senare att det är huvudpersonen själv som skrivit boken innan han åkte in på psyket och det framstår i slutet som att talet 23 faktiskt bär med sig någon slags förbannelse. Ett mycket smartare slut vore om frun (som köpte boken åt honom) visste hur lättpåverkad mannen var och ville göra honom besatt av 23 för att kunna få honom satt på psyket så hon kunde fly med sin älskare eller något sådant. Då hade vi fått en ”ond” person som åtminstone hade hyfsad trovärdighet. Nu var det onda en siffra och det går liksom inte att tro på.

Trovärdigheten blir inte bättre av alla bullshitsätt som de hittar siffran 23 på. Summor får bildas på vilket slumpmässigt sätt som helst och det finns inget system. Det är många datum som de på något sätt får till 23. För att beskriva ett datum ordentligt krävs som vi alla vet ett dagnummer, en månad och ett år (t.ex 2 januari 1937). I den här filmen Får man fritt välja vilka av de man vill för att få siffran 23. Lyckas man inte kan man få fram 32 istället, för det är ju 23 baklänges. De kom säkert fram till siffran 32 minst lika ofta som 23. Kom igen liksom, hur fånig får man bli?

Dessutom var det en fånig scen där de ville få oss att bli skraj för djävulen. Huvudpersonen frågade nämligen en kille om 23 var gud, varpå denna kille hävdade att 2/3 ju är 0,666, vilket är djävulens nummer. Till att börja med så är ju djävulens nummer 666, men att bara ha en nolla och ett komma framför kan väl vara okej. Om det nu hade varit så att 2/3 är 0,666, vilket det inte är. 2/3 är ett rationellt tal, som lämpligen uttrycks som 2/3. Alla rationella tal uttrycks lämpligen som x/y, förutom de fall där de även är heltal, då nämnaren (1) lämpligtvis tas bort. Om man nu av någon dum anledning skulle vilja uttrycka 2/3 i decimalform är en korrekt benämning ”0,66…”. Detta skulle såklart kunna skrivas ”0,666…” också men i praktiken är det bara nödvändigt att se att de två första är lika och sedan skriva de tre punkterna. De tre punkterna innebär att sexorna fortsätter i all oändlighet. Vill man kan man såklart avrunda svaret till 0,67 eller 0,667 eller 0,6667 eller något, men inte 0,666. 0,666 är för övrigt det rationella talet 333/500, vilket inte är samma sak som 2/3.

Sammanfattning: TROVÄRDIGHET ÄR VIKTIGT! Gör om, gör rätt.