Spel nummer V

Tonken ville ju att jag skulle skriva om spel nummer V, så jag gör väl det. V är alltså siffran 5 i det romerska talsystemet. För de som tycker det är enormt intressant med romerska tal så kan man läsa den här artikeln (engelska Wikipedia) eller den här (svenska Wikipedia). Jag gillar i regel engelska Wikipedia bättre än svenska (trots att jag bidrar till svenska Wikipedia ibland) men här var faktiskt svenska artikeln rätt bra. För den som vill bli förvirrad av spel och romerska siffror så rekommenderas spelserien Final Fantasy. Det började lovande med Final Fantasy (ett spel som släpptes första gången 1987 till NES och sedan dess släppts ytterligare sex gånger, senast 2010 till iOS). Sedan började det strula med Final Fantasy II, som släpptes i Japan 1988 (till NES). I Nordamerika och PAL-regionen (tänk typ hela världen, inklusive Europa) släpptes spelet först 2003 (till Playstation). 1990 släpptes Final Fantasy III i Japan (det spelet släpptes 2006/2007 för USA/Europa). Än så länge kanske räkningen ser helt okej ut, men 1991 (året efter Final Fantasy III) släpptes Final Fantasy II. I USA. Exakt samma spel kallades Final Fantasy IV i Japan. Anledningen var förstås att Final Fantasy II och III inte släppts i USA. Fast de släpptes ju senare och det spel som i USA kallades för Final Fantasy II har senare släppts i USA som Final Fantasy IV. Sedan blir det ännu mer av ett clusterfuck med titlar såsom Final Fantasy X-2, som på de flesta ställen i världen släpptes innan Final Fantasy XII, men efter Final Fantasy XI. Tydligen är det helt plötsligt okej att blanda romerska och decimala talsystemet lite som man känner för. Det här har dock bara gjorts om en gång. I slutet av året/början av nästa år kommer nämligen Final Fantasy XIII-2. Final Fantasy XIV släpptes förra året… Nej, usch… Och då ska vi inte ens snacka om spel såsom Final Fantasy VII Snowboarding (helt fristående spel). Nej, vi ska faktiskt inte ens snacka om Final Fantasy. Inte ens Final Fantasy V. Final Fantasy V snittar typ kring 8/10 i betyg, jag ska snacka om en del V som skrattar åt så låga betyg. Kollar man på Metacritic, som samlar betygen hos en massa recensenter så har Final Fantasy V (till GBA) betyget 83/100. Det högsta betyget något spel fått på Metacritic är 98/100 och det var Grand Theft Auto IV, även känt som GTA IV, som fick det.

Men IV är ju aslamt, nu är det V som gäller! På plats XIV (eller XVI om man räknar samma spel till två olika plattformar som olika spel) hittar vi del V. Av The Elder Scrolls. 96/100, enligt medelvärdet av 74 positiva recensioner.Låter onekligen ganska bra, Det vågar jag också säga att det är, trots att jag inte ens spelat spelet. Men jag har spelat föregångaren (The Elder Scrolls IV: Oblivion) och av allt att döma verkar Skyrim (spelet heter ju The Elder Scrolls V: Skyrim) vara allt som Oblivion var, fast bättre. Mycket bättre.

Här snackar vi om ett spel med en enorm frihet. Riktig frihet. Bra frihet. Rolig frihet. Det finns ju andra spel som hävdar frihet eftersom det finns en stor jäkla bana man kan röra sig på och att man kan döda horor. Men hur bra/roligt är det egentligen? Det finns ingen vits med att åka runt och döda horor och inte är det kul heller. The Elder Scrolls har inte bara stora världar, spelen har vackra världar. Och istället för horor så finns det… Drakar… Eller ja, drakar fanns inte i Oblivion, men är det nya stora i Skyrim. Men seriöst, drakar! Hur coolt är inte det? Speciellt om man jämför med horor.

Det glädjer mig därför att Skyrim har lyckats så extremt bra och är det alla pratar om nuförtiden. Dessutom släpptes det ju på Epic day of epic awesomeness. Andra spel med numret V har inte en chans. Det hjälper inte att släppa värdelösa trailers…

Ett fult V som det av någon anledning behövde skrivas ”FIVE” över för idioter som inte förstår sig på romerska siffror. Fast å andra sidan, tycker man det är jättekul att döda horor så kanske man har rätt låg intelligens.

Jag älskar dig ändå Tonkow ; )

Kort om ett spel

Jag skriver oftast om musik på den här bloggen. Mestadels för att Veckans låt liksom är en gammal tradition som man inte släpper på och jag inte orkar skriva något annat. Men ibland finns det så intressanta saker att skriva om att jag går ifrån musiktemat. Det här är ju inte en musikblogg. Egentligen. Nu är det ett spel jag ska skriva om. Som många andra storspel i dagens läge är det en uppföljare. TIll ett stort spel. Och det här är så stort att jag kände mig tvungen att skriva om det.

Jag pratar givetvis om Battlefield 3. Ett PC-spel i grunden, vilket passar asbra eftersom jag precis skaffat ny PC. Eller precis fått igång min nya PC kanske jag ska säga. Eftersom jag varit konsolkramare är jag inte van vid FPS på PC, så spelar därför genom story-läget i BF3. Jag vet att inga BF-fans ens nuddar vid den delen, då det är multiplayer som gäller, men jag kände för att spela det dels för att gå genom skiten, men främst för att känna mig stiabil med kontroll och sådant. Det märks att även DICE tycker att BF3 är ett multiplayer-spel. För singleplayer-delen SUGER! Srsly, den är rätt värdelös. Man får inte gå en centimeter fel, fienden skjuter bara på mig och skiter fullständigt i mina kompisar och så finns det en del förutsägbara överraskningar som leder till dötrista guick-time-events (tryck på E när spelet säger åt dig för att inte dö). Storyn är ingen story. Det sägs att det är en sämre variant av CoD. Det kan jag inte säga något om då jag inte riktigt spelat CoD, men jag skulle förmodligen inte gilla deras singleplayer-läge heller.

Menmen, multiplayer är säkert bra. Kommer börja spela det snart, men skriver förmodligen inget om det här på bloggen, för jag är ju som bekant lat.

Blir kanske lite mer spelbloggande inom en snar framtid, om ytterligare en uppföljare (del 5 (eller V som det så fint heter)) som inte släppts än, men som jag ser fram emot rätt rejält…

This is bullshit!

Spelade Dead Rising 2 idag. Det är ett bra spel, så det blev alldeles för länge. Jag åt alldeles för sen middag på grund av det där spelet. Men det här är inte en hyllning till det där jäkla spelet.

Om ni inte vet grejen med Dead Rising så är grejen med Dead Rising att det finns en jäkla massa zombies som du kan döda med en jäkla massa vapen. Du har 72 timmar (i spelvärlden, vilket motsvarar färre timmar i riktiga världen) på dig. Vill du inte springa runt och döda zombies i tre speldygn kan du ju försöka ta reda på sanningen. I första spelet vill man ta reda på sanningen om teh zombie outbreak, i tvåan om varför man beskylls för att vara den som startade det. Alla delar av sanningen (sk case files) börjar och slutar vid en viss tidpunkt. Du måste göra klart en case file innan sluttiden för att sanningen ska kunna hittas. Misslyckas du med en låser du alla i framtiden. Du kan förstås fortsätta spela spelet och döda zombies och psykopater eller rädda människor. Men man vill ju klara storyn.

Kommande stycke skulle kunna innehålla spoilers om man är känslig, läs inte om du inte vill.

Den case file jag är på för tillfället i DR2 går ut på att man ska hitta källan till videon där man själv är den som släpper ut alla zombies. När man väl har gjort det så ska man se till att döda källan. Jag hittade källan innan tiden gått ut och började striden mot källan. Efter att ha dött några gånger så tog jag till slut fram en taktik som funkade rätt bra. Jag hadde precis ett slag kvar innan jag klarat av uppdraget och jag hade till och med påbörjat slaget. Jag hade tryckt på x och nu satt jag bara och väntade på att animationen skulle bli färdig. Skärmen flimrar till, vilket var förväntat eftersom det brukar komma en cut scene när man klarat ett uppdrag. Men vad dyker upp? The truth is lost!

FUCKING BULLSHIT! Jag har klarat uppdraget, men typ en millisekund för sent, för nu kan jag inte få fram sanningen längre. Grejen är att efter att jag klarat det här uppdraget så ska jag ge min dotter Zombrex, så hon inte blir zombie. Det har alltså ingenting med sanningen att göra. Efter det kommer förmodligen en tjej ringa mig efter några timmar och säga att det hänt grejer. Att jag klarade uppdraget en millisekund för sent hade alltså i verkligheten inte påverkat min möjlighet att få fram sanningen minsta lilla. Men i det här jäkla skitspelet gör det det. Jag trycker bort rutan och väljer att fortsätta trots att jag förlorat min chans att få fram sanningen. Behöver inte trycka på någonting, får fram den cut scene som berättar att jag klarat uppdraget direkt. Men alla case files är såklart låsta.

Det blir ju inte mindre irriterande när jag dessutom hade en sparfil som var ca 20 sekunder innan den där jag blev försenad. Anledningen till att den jag kör på nu är något senare är för att jag skulle slippa göra en 5 sekunders-grej på vägen till slutet. Men det var ju ingen bra idé…