Veckans låt 4-12: Big in Japan

Big in Japan är en gammal låt med Alphaville. 28 år. Drygt. Och visst är den låten rätt så bra. Eller ja, den är en klassiker i alla fall. Det finns bättre låtar och det finns bättre klassiker och det finns bättre låtar med Alphaville (Forever Young, någon?), men den förtjänar definitivt sin plats i historieböckerna. Det är däremot inte den låten det här inlägget ska handla om. För de som blev besvikna nu så kan jag väl länka till Alphavilles låt också.

Det är inte bara Alphaville som gjort en låt som heter Big in Japan. Ane Brun, Guano Apes, Firefox AK, Britta Persson och Tokia har också gjort det. Fast då har det bara handlat om covers av låten från Alphaville. De var dock alla intressanta och alla hade sitt att tillföra till låten. Ingen av de ovan nämnda låtsades vara Alphaville utan de gjorde helt enkelt en ny variant av låten. Och lyckades också. Tolkningarna var så pass intressanta att jag slängde ihop en playlist med originalet och dessa covers. Speciellt Firefox AK gjorde en bra version. Lyssna på spellistan (spotify)! Eller skit i det.

Alphavilles låt är inte den enda som heter Big in Japan. Andra artister har gjort helt andra låtar med samma namn. Till exempel har Tom Waits och Promoe gjort det. Ingen av dessa låtar är ens i närheten av Alphaville-låten. På något sätt.

Det här inlägget ska inte handla om några av de låtarna som jag nämnt hittills. För under förra året kom det ytterligare en låt med namnet Big in Japan. Den här gången handlade det om Martin Solveig, DJ från Paris, Frankrike. Varför är då Martin Solveig stor i Japan? Jag kanske har fel, men det känns inte som att västerländska DJ:s är de västerlänningar som blir stora i Japan. Fast det är klart, han kanske inte är stor i Japan, han kanske bara låtsas. Jag vet inte om Alphaville var särskilt stora i Japan heller. Det som är intressant är att om man tittar på musikvideon till låten så kanske man tror att Martin Solveig är stor i Japan för att han är någon slags stor tennisspelare. Alltså inte DJ. Den teorin förstärks om man ser videon till hans gamla megahit Hello, där han spelar tennis mot Bob Sinclar, även han DJ. Där håller han på att förlora, men så kommer Novak Djokovic, som faktiskt är tennisspelare, in och räddar honom. Sedan håller Solveig på att vinna, men då kommer Gaël Monfils och kysser Solveigs stora kärlek. Då ger han upp. Det här var som sagt var musikvideon till Hello, men det är även del ett i serien Smash, som var någon grej han gjorde någon gång. Innan skivan släpptes verkar det som. 2010 verkar det som. Smash är även namnet på hans senaste skiva, där både Hello och Big in Japan är med.

Vad händer då i del 2? Jo, Martin Solveig är deprimerad för att hans stora kärlek hänger ihop med den Monfils, men så kommer han på att han skulle kunna bli stor i Japan. Han har nämligen (tydligen) alltid varit fascinerad av Japan. Men tydligen har inte Japan varit så fascinerad av honom. I del 2 spelas delar ur Big in Japan, men till skillnad mot del 1 så ingår inte musikvideon i avsnittet. Däremot är slutet av del två av Smash även början på musikvideon. I slutet-slutet sjunger Martins manager lite på Alphavilles låt, vilket visar att Martin inte tror att han är den första med den titeln.

Det finns en del 3 i den serien också. Där är det låten Ready 2 Go som står i fokus och där kommer Martins manager på att det är en bra idé att spela in videon till den låten på en fotbollsarena. Så det gör de också och Martin spelar sin låt på en fotbollsarena. Vilket även råkar vara musikvideon till låten. Så med andra ord är musikvideon till låten med i del tre av Smash. Konstigt nog så jobbas det inte vidare särskilt mycket med storyn med kärleken och allt vad det var, trots att den inleds med en ”Previously on…”. Precis som de tidigare delarna avslutas den med ”To be continued…” men ännu har det inte kommit någon del fyra. Även om musikvideon till Big in Japan ju kör vidare i samma stil som serien.

Jag rekommenderar alla att titta på Smash, avsnitten är kring tio minuter långa vilket ger totalt ungefär en halvtimme. Men det är kul att se och annorlunda för musikbranschen.

Del 1.  Del 2.  Del 3.

Slutsatsen vi kan dra är att Martin Solveig inte är någon tennisspelare, aldrig varit någon tennisspelare och aldrig kommer att bli en tennisspelare. Inte professionell i alla fall. Men enligt del ett så gillar han Björn Borg. I del ett så anges DJ Mag Ranking istället för den vanliga tennisrankingen i matchen mot Sinclar. DJ Mag Ranking #47 står det på Solveig och DJ Mag Ranking #35 på Sinclar. Det är förstås gamla siffror, så jag kollade hur det såg ut idag. Jag vet inte vad det var för ranking de syftade på, men DJ Mag har en topp 100-lista, så kollade på den. Och det verkar vara den som det gäller. Det är en årslista och siffrorna i videon är för år 2009. Där ligger Martin Solveig numera (2011) på plats 29 och Bob Sinclar på plats 33. Båda går uppåt, men för Solveig går det riktigt jäkla bra nu verkar det som. Värt att notera är även att svenskarna Avicii, Swedish House Mafia, Axwell, Steve Angello samt Sebastian Ingrosso alla är högre placerade än Martin Solveig. De tre sistnämnda är visserligen de som bildar Swedish House Mafia, men Swedish House Mafia och dess medlemmar har egna platser på listan. Sverige är bra på det där med musik!

Hur som helst, låten… Typisk mainstream-dans skulle man kunna säga. Jag gillar nu, men det känns som att jag kommer ha tröttnat och ångra mig om ett år eller två. Men det här handlar inte om att skriva om de bästa låtarna någonsin.

Här kommer en länk till musikvideon. Den har med lite saker som egentligen inte hör till låten så den får inte bli låtlänk. Som vanligt bör man klicka på alla länkar och kolla på alla videos.

Låt: Spellista:

Martin Solveig. I sitt fina (?) pannband. Nu ska jag sova.

 

Annonser