Veckans låt 4-13: We Are Girls

Det kommer en tid i varje mans liv när man blivit så rik att man inte bryr sig ett skit. Den tiden har inte kommit för mig än. Visst har jag det rätt bra ställt, men lever man på bidrag (och det som är kvar från sommarjobbslönen) och har lån på några hundra tusen är det svårt att hävda att man är så rik att man inte bryr sig ett skit. Jag bryr mig ju faktiskt. Lite grann i alla fall.

Det kommer en tid i varje mans liv då man frågar sig om man är den man vill vara. Den tiden kom för mig under vecka 4 2013. Eftersom jag skriver en blogg där jag skriver om massa musik är det väl inte alltför vågat att tro att många identifierar mig med den musik jag lyssnar på. Om någon säger ”Spetsen” kanske läsare av den här bloggen säger något i stil med ”Ja, det är han den där som gillar [dra lämplig slutsats utifrån de 125 låtar jag hittills skrivit om som Veckans låt]”. Jag lägger inte alltid jättemycket tanke bakom låtvalen, men någonstans där ute finns det nog någon som drar slutsatser baserat på de låtar jag skriver om och för varje vecka inbillar han/hon sig att han/hon får en tydligare bild av vem jag är. Så jag kanske borde lägga lite mer tanke bakom låtvalen. Förra veckan körde jag en låt med Promoe och veckan innan det körde jag Fattaru. Båda låtarna är svensk hiphop, båda låtarna är relativt gamla. Förutom det har jag även lyssnat en del på Afasi & Filthy samt Snook under den perioden. Båda banden är svenska hiphop-band som är så gamla att de är nerlagda. Gammal svensk hiphop alltså, är det vad jag vill gilla? Är det den jag vill vara? Vill jag vara killen som inleder sina inlägg med citat från Far & Son, förmodligen Sveriges mest drogvänliga band? Nja, jag vet inte…

Jag gillar Frej Larsson. Han är en skön kille. Jag gillar Simon Gärdenfors. Han är också en skön kille. Alltså borde jag ju även vilja gilla Far & Son. Och det gör jag ju förstås också, men jag vet inte om jag vill göra det. Jag tror nog att jag vill gilla Far & Son på grund av deras provokativa och lekfulla musik, inte för att deras musik nödvändigtvis är bra. Nu tycker jag visserligen att Far & Son gör rätt bra musik, men jag vill inte tycka det. Jag vill bara tycka om dem för att de gillar knark, alliteration och brons och bruna skogar. Maskinen gillar jag också och de tror jag nog faktiskt att jag vill gilla. Denna dansvänliga elektroniska hiphop är något jag kan stå bakom. Så viss svensk hiphop vill jag ju gilla, men inte Promoe, Fattaru, Snook och Afasi & Filthy.

Jag vill även gilla den svenska battle rap-scenen (läs Basementality Battles). Tyvärr kan jag konstatera efter att ha tittat på en del battles att i princip de enda svenskar som är bra är Shazaam och Henry Bowers (eller Kung Henry eller vad man nu vill kalla honom).

Så visst, jag vill gilla svensk hiphop. Till viss del. Men jag vill inte att min musiksmak ska vara ”hiphop”, varken svensk eller utländsk. Visst har jag lyssnat på rätt mycket hiphop i mitt liv, men nu har jag växt upp och insett att det inte är vad jag vill gilla. Vad vill jag gilla då?

Jag vill gilla tjejer. Man vill ju inte vara bög liksom. Sa du homofob? Ja, det stämmer kanske lite. Jag knullar bara kvinnor, barn och transvestiter. FAN; nu citerade jag Far & Son igen. Det är inte lätt det här… En lite snabb genomgång av de 125 låtar visar att jag skrivit om något fler killar än tjejer (66-59 fick jag, men då pallade jag inte ha väldefinierade definitioner för låtar där både män och kvinnor är med utan delade ut lite halvt godtyckligt). Så det sög ju. Därför funderar jag på att försöka skriva mer om tjejer som gör musik och se till att tjejerna alltid är i majoritet i den här listan. Jag vill alltså inte att det ska vara jämlikt. Fuck jämlikhet, jag gillar tjejer!

Jag vill alltså gilla tjejer, men det finns många tjejer som gör musik, vilka av dem vill jag gilla? Jag kommer liksom aldrig riktigt undan det där hiphop-spåret utan tänker på Lilla Namo. Hon har släppt två låtar och båda är riktigt feta. Hon är en riktigt fet tjej helt enkelt. För man får väl kalla tjejer feta, så länge man inte menar att de är tjocka? För tjock är hon ju inte. Eller ja, hon är ju tjockt najs förstås. Vad är grejen med alla positiva användningar av fetmarelaterade ord inom hiphop-kulturen egentligen? Menmen, nu sa jag ju att jag inte ville gilla hiphop! Vad finns då kvar?

Det finns en del riktigt stora kvinnliga artister, typ Lady Gaga, Madonna, Katy Perry, […]. Vill jag gilla dessa? Nja, jag vet inte riktigt. Det är mycket möjligt att det kommer en Veckans låt-låt med någon av dessa i framtiden, kanske till och med den snara framtiden, men jag vill inte vara ett fan liksom.

Så vad vill jag då gilla? Ska jag komma någonstans med det här någon gång eller!? Jag har tänkt på det här hela veckan så jag borde ju veta vad jag vill gilla. Faktum är att det där med att jag vill gilla tjejer var något jag kom på senare, först kom jag på genre. Jag vill gilla dansvänlig musik. Sedan när jag skrev mitt inlägg om Icona Pops debutalbum insåg jag vad det är jag vill gilla. Det är ju Icona Pop jag vill gilla! En DJ-duo med två sköna tjejer liksom. Kan det bli bättre? Nja, jag är oerhört tveksam. Icona Pop gillar jag ju dessutom, så mission fucking accomplished! Fast man kan ju inte bara gilla ett enda band, det är ju lamt. Så vad mer finns det inom genren ”dansvänlig musik” (jag vill inte säga dansmusik för det känns fel och jag tänker inte skilja på dance/house/dubstep/…)? Jo, de förmodligen mest kända tjejerna som håller på med sådant är Rebecca & Fiona. Vilket tar oss till den låt som det här inlägget ska handla om. Det tog alltså drygt tusen ord innan jag ens började skriva något om det som det är tänkt att inlägget ska handla om. Jag måste nog lära mig att fokusera mer. 😛

Rebecca & Fiona har tidigare haft en Veckans låt i och med deras låt Hard. Så jag är ju redan halvvägs med det där med att gilla Rebecca & Fiona. Rebecca & Fiona har precis som Icona Pop bara släppt en skiva. Den lyssnade jag genom när den kom och… Jag var inte alltför imponerad. Tyvärr. Fan också, det är ju sådan här musik jag vill gilla! Det var ju trist… Visst, minns jag inte helt fel var väl ingen av låtarna direkt dålig, men jag kände inte samma kärlek för skivan som jag känner för Icona Pops skiva. Jag ska kanske försöka lyssna lite mer aktivt på Rebecca & Fiona nu när jag bestämt mig för att jag vill gilla dem, så får vi se.

Även om man inte direkt älskar musiken kan man ju tycka att de är feta live och därför gilla dem, så… Jodå, det jag sett av dem på typ Musikhjälpen och så har de varit riktigt bra live. Fast man kan ju inte uttala sig helt innan man sett dem på riktigt. Och det är här det nästan börjar bli lite läskigt. För jag hade biljett till en fest där de spelade, men missade deras spelning. Känns det igen någonstans ifrån? Ja, precis samma sak gäller för Icona Pop. Jag måste nog skärpa mig med det där alltså… När Rebecca & Fiona spelade var jag till och med inne på området, inte alltför långt från scenen. Men jag var för full och för upptagen med att snacka med dolk så jag missade spelningen helt. Jag är ju rätt värdelös ändå…

Nu har jag i alla fall valt en låt här av Rebecca & Fiona, så då måste jag väl ändå gilla just den här låten i alla fall? Nja, knappt. Den är precis som allt annat på deras skiva bra, men jag har svårt att känna den totala kärleken för låten. Främsta anledningen är att de spelade den i Musikhjälpen och hela framförandet då var riktigt bra. Men låten ensam är inte extremt bra. Tyvärr. Det går inte så bra för mig med att gilla det jag vill gilla.

Rebecca & Fiona är snäppet mer åt det rena DJ-hållet än Icona Pop är. Jag vet faktiskt inte ens om det är Rebbeca och/eller Fiona själv som sjunger på låtarna. Är man inne på det spåret vet man att det där med avancerade låttexter inte direkt är högsta prioritet (Barbra Streisand med Ducksauce, någon?). Därför kan jag kosta på mig att publicera fullständiga lyrics här.

We are girls but we still like to play

We are girls we don’t care what they say

Because we are girls like you, like me

Eftersom det bara är tre rader tänkte jag att jag kan kosta på mig att skriva ett stycke om varje rad. Jag börjar nedifrån, för det är så jag rullar.

Because we are girls like you, like me

Okej, jag har lite problem med att relatera till den här raden. Jag är ju inte tjej, så det blir ju lite konstigt när tjejerna säger att de är tjejer precis som jag. Jag har även funderat på hur bra det här kan funka på klubbarna. Visst, vi killar vill alltid ha tjejer till festerna. Ju fler tjejer, desto bättre liksom. Men det är ju för att vi killar ska ha något att ragga på, så vi behöver ju också vara där. Fast kanske tjejerna helst skulle bli av med oss killar… Oavsett så tror jag det är en hel del killar på Rebecca & Fionas spelningar, så kanske är lite halvkonstigt att säga att de är tjejer precis som hela publiken…

We are girls we don’t care what they say

Här har ni anledningen till att jag gillar/vill gilla tjejer och kanske varför jag vill gilla just Rebecca & Fiona specifikt. För de skiter i. Vi behöver fler tjejer i den här världen som skiter i. De bästa tjejerna i den här världen skiter i. Att bara skita i funkar inte lika bra för killar. Eftersom tjejer faktiskt är en ganska undantryckt minoritet inom många områden är det okej och modigt att skita i. Ett sådant område är musiken, där ju Rebecca & Fiona hör hemma. Ett kanske ännu värre område är mitt område. Jag pluggar ju till civilingenjör. Bara det innebär en ganska stor brist på tjejer, men att jag dessutom pluggar till civilingenjör i datateknik tar ju i princip bort alla tjejer direkt. Vilket suger, vi behöver verkligen fler tjejer i branschen! Om jag någon gång hamnar i en position som innebär att jag anställer folk kan jag säga direkt att om du är en tjej som söker jobbet har du en STOR fördel bara där. Det är väl lite tvek om det är helt lagligt att prioritera personer på grund av deras kön, men jag skiter i (jaja, jag vet att det inte passar för killar). Vi behöver fler tjejer!

We are girls but we still like to play

Okej, den här raden stör jag mig verkligen på! Vadå ni är tjejer men ni gillar ändå att ”play” (spela, leka, hur ska jag översätta det?). Jag trodde det var allmänt känt att tjejer vill ha kul och killar vill ha sex. Eller för att uttrycka det på ett annat sätt: Tjejer vill ha kul. Killar önskar att de skulle byta ut ‘l’ mot ‘k’.

Låt: Spellista:

Jodå, nog ser de ut att vara tjejer alltid! Rebecca är ju till och med tillsammans med Adrian Lux. Fast han ser ju i och för sig rätt gay ut, så…

Annonser

Inlägg om album: Icona Pop

Mitt första inlägg i den här bloggserien fick kommentarerna ”Fan vilken värdelös recension” (Dce) och ”Tycker att recensionen är fett skön. Snyggt!” (Vinylplatta). Fast det var ju ingen recension och det är inte det här heller. Men berätta gärna vad ni tycker ändå. 50% röstade på värdelös förra gången, kan jag vara bättre nu? Formatet blir ungefär samma som förra gången, det kändes som ett bra format.

Album:

__________________________________________________________________

1, Sun Goes Down

Icona Pop (skivan) inleds med en låt på ungefär 3,25 minuter (3 minuter, 15 sekunder) med The Knocks, St. Lucia och Icona Pop (artisten). The Knocks är en amerikansk ”elektronisk musik”-duo med två snubbar. St. Lucia är en snubbe som ursprungligen är från Sydafrika, men som numera bor i USA. Icona Pop däremot är som bekant två snubbinnor (IT’S A WORD!) från Sverige. Lite beroende på vem man frågar förstås, Sverigedemokraterna skulle kanske ha en del att säga till om när de hör att jag hävdar att en person vid namn Aino Jawo är svensk. Caroline Hjelt kan de kanske acceptera, men Aino Jawo… Skulle inte tro det. Jag tycker förstås att hon både är svensk och coolast i bandet. Fast nej, det här kommer inte bli som när jag skrev om Framgång & Efterfrågan då det blev en kamp mellan Maskinens bandmedlemmar. Detta helt enkelt för att jag inte kan identifiera vad Aino gör och vad Caroline gör.

Den här låten känns på många sätt som en introlåt, vilket förklarar varför den ligger först på skivan. Jag kan dock tycka det är lite synd att inleda med den här låten, eftersom det är en av skivans svagaste. Dessutom har vi ett intro på drygt 30 sekunder innan vi hör någon tungt redigerad mansröst i typ 20 sekunder innan vi äntligen får höra något som eventuellt skulle kunna vara en kvinnoröst från Aino/Carro, dock fortfarande rätt tungt redigerad. Det är först efter ungefär en minut och 20 sekunder som jag hör den välbekanta Icona Pop-sångrösten. Sedan fortsätter låten så, med alltför lite Icona Pop och utan någon riktig variation. Hela låten känns på sätt och vis som ett intro och det lyckas den visserligen bra med, men jag ser hellre att skivor inleds med riktigt feta låtar istället för låtar som känns som intron.

2. I Love It

Det här måste väl ändå vara Icona Pops absolut mest kända låt. Den här låten är de dock inte heller ensamma om, utan här tog de hjälp av Charli XCX. Charli XCX är en brud från England,.sin op engelska Wikipedia hävdas vara en singer-songwriter. Jag vet dock inte om hon sjunger något på den här låten, mitt rätt så otränade öra tycker det låter som Icona Pop hela tiden. Charli XCX är dock faktiskt född på 90-talet, vilket försvarar hela ”you’re from the 70’s but I’m a 90’s bitch”-grejen, något som jag ´”kritiserade” Icona Pop för när jag skrev om den här låten som Veckans låt vecka 19 2012 (ungefär 30 veckor sedan).

Ja, jag har alltså redan skrivit om den här låten tidigare och jag står fast vid vad jag skrev då, så läs det via den här länken. Dessutom har nog alla både hört och bildat sig en uppfattning om den här låten redan, så behöver inte skriva så mycket mer. Vissa kanske tycker den är uttjatad, men jag tycker fortfarande den är riktigt jäkla bra.

3. We Got The World

Efter största hitten så kommer ytterligare en hit. Eller i alla fall en singel, med musikvideo och så. Musikvideon är samma stil som den till I Love It, vilket jag tycker är bra. Det är en skön stil och det ger en visuell identitet till bandet. Icona Pop har gjort två musikvideos till, till låtarna Nights Like This (12) och Manners (8). Båda är (såklart) bra, men de följer inte riktigt den visuella stil som de senaste gjort. Speciellt inte Nights Like This, som kör med någon form av grunig old school-känsla. Manners kör med en unik och cool stil, som är lite halvnära den nuvarande, men ändå inte riktigt. We Got The World-videon är snäppet mer sexuell än tidigare videos och innehåller bland annat en Aino som tycker att Caroline behöver ligga, en naken och skakande rumpa (inklusive annan persons hand), en kvinna som visar sina bröst (eller om det är en man med moobs…), en Caroline med nakna bröst (dock blurrade), en Aino i BH, en Carro i bara trosor (som ligger på mage), en Carro som hånglar med en (manlig) strippa samt en Aino som tafsar på både sina egna och Carolines bröst. Nu kanske det låter som en enda sexorgie i min beskrivning, men så är det ju inte. De klipp jag beskrivit är alla extremt korta och för det mesta är alla fullt påklädda. Vilket är långt från motsatsen till sexiga, båda tjejerna i Icona Pop är hur sexiga som helst även med kläder. Men det är ju så det brukar vara med sexiga personer, det spelar ingen roll hur mycket eller lite kläder de har på sig, de är lika sexiga ändå. Videon ger faktiskt mer en USA-romantisk känsla än den ger en porrig/sexfixerad stämning.

Låten i sig är en värdig uppföljare till I Love It och känns faktiskt snäppet mer sofistikerad. Oerhört trevlig låt faktiskt, men vet inte riktigt vad mer jag ska säga.

4. Downtown

”Suck my dick, suck my motherfucking dick, dick”. Visst, Dickheadz gamla låt har ju sin charm, men den är ju egentligen jäkligt omogen. Icona Pop har lyckats göra en låt om cunnilingus, som ju är den kvinnliga motsvarigheten till fellatio, på ett värdigt sätt. För de som inte är så inne med fint språk så kan man översätta cunnilingus till ”slicka fitta” och fellatio till ”suga kuk”. Men jag tycker cunnilingus och fellatio låter mycket mysigare. Speciellt cunnilingus, det låter ashäftigt. Visst ger en bildgoogling på cunnilingus med safesearch av inte särskilt barnvänliga resultat, men mer barnvänliga än ”licking pussy” i alla fall. Och så låter det trevligare. Icona Pop väljer inget av uttrycken, de väljer istället att berätta att ”I like it when you kiss me downtown”. Ett trevligt sätt att uttrycka det och jag har ju länge gillat låtar där det sjungs om cunnilingus.

5. Ready for the Weekend

Få se nu här, allt över denna rad skrev jag i början av december 2012. Allt under skrev jag år 2013, okänd tid. Just det här skrev jag 22:43 19/1 2013. Jag är alldeles för lat för att kolla vad jag skrev ovanför och det är inte direkt som att jag minns det heller, så det här kanske blir jättekonstigt nu. Kan i alla fall meddela att när jag skrev det som står ovan hade jag inte skivan, men nu har jag skivan. Fysiskt. Japp, fysiska skivor säljs fortfarande och vissa av oss är så pass konservativa att vi vill ha dem.

Jag kanske kommer ångra det här, men det känns som att det här är den mest partyvänliga låten på skivan. Eller ja, egentligen är väl typ I Love It mest partyvänlig, bara för att flest personer känner igen den och det är bra att spela låtar som folk känner igen. Den blev förresten alldeles nyss (i skrivande stund) utsedd till Årets låt på P3 Guld. I Love It alltså, men det är ju inte den det ska handla om nu.

Ready for the Weekend är i alla fall skriven av Elof Loelv, Tove Lo, Aino Jawo samt Caroline Hjelt. Den är producerad och mixad av Elof Loelv, mastered (hittade faktiskt ingen vettig översättning) av Björn Engelmann från Cutting Room, Stockholm samt publicerad av Publishing Company TEN/Warner Chappell Music. Låten spelades in på TEN Studios i Stockholm. Japp, sådant kan man lätt få reda på om man har den fysiska skivan, för sådant står nämligen i… … … Det där häftet ni vet. Finns säkert något fancy namn för det. Det var faktiskt lite småintressant, eftersom det inte är samma namn på alla låtar. Visst, Aino och Caroline har (såklart?) varit med och skrivit många låtar, men inte alla. Elof Loelv har ett finger med i spelet på rätt mycket, Fredrik Berger och Patrik Berger likaså. Publishing Company TEN står med som publisher på alla låtar utom I Love It (även om de sällan är enda publisher). Ganska intressant, men den enda egentliga slutsats en sådan som jag, som inte vet så mycket om dessa personer, kan dra är att det var en hel del människor som var med och gjorde den här skivan. Och det är bara Aino och Caroline som får credz… Helt plötsligt förstår jag varför de tackar så mycket konstiga personer i sina tacktal. Nu var det ju förresten precis P3 Guld, där Icona Pop som sagt var vann för bästa låt. Så… Vilka tackades?

  • Artist Company TEN
  • Mamma/Pappa
  • Patrik Berger
  • Linus ”Style of Eye” (Eklöw)
  • Vänner
  • Familj
  • Alla som haft gruppsex, bajsat och sjungit och dansat till våran musik…
  • …och som har röstat

Nämnas bör kanske att det alltså var I Love It som belönades, så det här passar egentligen inte in här, men palla flytta upp det liksom. I Love It skrevs av Patrik Berger, Charlotte Aitchison (Charli XCX) samt Linus Eklöw (Style of Eye). Av okänd anledning fick inte Charli XCX något tack, men i övrigt tackades alltså låtförfattare, management/skivbolag (Artist Company TEN) och lite random sköningar runt omkring som inte hade så mycket med låten att göra. Alltså ganska lämpligt tacktal för det pris de fick. Hade varit mer intressant att se vilka de tackat om de fått Årets Nykomling, vilket ju faktiskt även var ett pris de förtjänade. Det gick istället till Norlie & KKV som tackade typ mamma/pappa/skivbolag. Det var väldigt mycket mammor och pappor som tackades under P3 Guld. Nej usch vad sidetracked det blev nu då…

Ready for the Weekend handlar det här alltså om! Den ger mig lite dubstep-vibbar och är nog ändå skivans hårdaste, som i minst ”skönmusik” (motsvarigheten till skönsång, fast för musik) vilket ger en skön industriell känsla. Musikexperter kanske tyckte jag lät jättefånig nu, men tycker det känns coolt att säga att musiken är lite industriell. Och jag tycker ju det, så musikexperterna kan ta sig!

6. Wanna B With Somebody

Den här låten stör jag mig på. Inte för att den är dålig eller att den har någon form av outnyttjad potential eller något sådant, men på grund av titeln och refrängen. För låten heter Wanna B With Somebody och det sjunger de även i refrängen. Åtminstone första varvet. Refrängen går nämligen officiellt (enligt häftet som följer med skivan) så här:

I wanna be with somebody, I wanna be with somebody

Other than you, Other than you

I wanna _ with somebody, I wanna _ with somebody

Other than you, Other than you

Och det är även precis så refrängen går. Understrecken är verkligen ett uppehåll. Då tror man förstås att det är någon form av självcensur av ordet ”fuck”. Men samtidigt så finns ju exakt samma ordföljd i början av refrängen, så då borde ju uppehållet bytas ut mot ”be”. Det blir jag förvirrad av. På nätet verkar det dock som att vissa bestämt sig för att ”_” betyder ”fuck” och helt enkelt skrivit ut fuck i låttexten. Men jag vet inte, hur mycket man än försöker går det inte att höra något fuck, det är klart och tydligt helt tyst. Och nej, det är ingen censurerad version, det är så i originalversionen. Däremot kanske de sjunger fuck på spelningarna, jag vet inte, har aldrig sett de live. Jag hade biljett en gång, men det gick ju inte så bra med det.

Ytterligare en sak jag upptäckte nu när jag skrev det här var att de tydligen sjunger att de vill vara med (och knulla med?) någon ”other than you”. Jag har alltid trott att de sjunger ”I look at you”, som i ”jag vill vara med någon och du är min kandidat”. Men tydligen inte alltså. Antar att jag är lite mer romantisk än Icona Pop. Nu när jag tittar på resten av texten inser jag ju att låten snarare handlar om en relation som de vill tar slut än en relation som de vill ska börja, som jag tänkt det. Och då passar ju ”other than you” in mycket bättre.

7. Good For You

Det här är en av de låtar från skivan som kanske är mest intetsägande (och däremd även sämst). De flesta låtarna kan jag identifiera bara via titeln och visst, numera kan jag väl kanske det med den här också. Men om någon för några veckor sedan sagt Good For You med Icona Pop hade jag inte haft någon aning om vad det var för låt, trots att jag redan då lyssnat en hel del på skivan. Det finns dock en sak som räddar den här låten från alltför hård kritik från min sida. Eftersom det uppenbarligen inte är låten rent allmänt, alltså inte hur låten låter, måste det ju vara texten. Och det är det ju faktiskt också (jag sa att det måste vara det, så…). Jag antar att artister ofta satsar mest på refrängen, så det blir ofta den som på bästa sätt förmedlar någon form av budskap. Så är det även här, eller vad sägs om:

You love my love

You never gonna find better Love

(And I don’t want you to)

Jaja, det där var bara halva refrängen, men SÅ JÄKLA RÄTT! Varför skulle man vilja att någon skulle bli lycklig med någon annan? Kan du inte ha mig ska du inte hitta någon annan heller, för ingen är bättre än jag är. Typ. Helt rätt inställning i alla fall. Har aldrig förstått mig på det där med ”är du lycklig är jag lycklig”. Det funkar inte så… Inte i någon relation, inte ens förälder-barn-relationen. Jag kommer ju knappast vara lycklig bara för att mina barn (om jag nu skulle få några sådana) är lyckliga. Visst, är de lyckliga av ”rätt” anledning blir jag väl kanske glad av det, men jag skulle inte bli glad om de var lyckliga av ”fel” anledning.

Nej förresten, jag vet inte varför love skrivs med stort L en gång, men så stod det i den ”officiella” låttexten, så…

8. Manners

Icona Pops första singel, som även ledde till en låt av Chiddy Bang, där Manners samplades. Det har jag för övrigt skrivit om förut i mitt gigantiska Veckans låt-inlägg jag gjorde för att jag hamnat efter under sommaren. Vecka 37 2012 var Manners nämligen Veckans låt, främst eftersom Icona Pop då hade en spelning på en fest som jag gick på. Fast jag missade ju som bekant den spelningen. 😦 Det inlägget kan man läsa här om man vill, delen om Manners är en bra bit ner, så scrolla eller ctrl-f:a eller vad du nu vill göra… Låtarna är i det inlägget är i veckoordning med start vecka 31 (och slut vecka 42), så vecka 37 är ju en bit ner.

I det inlägget skrev jag dock inte särskilt mycket om själva låten, så får väl ta det nu då antar jag. Den har på sätt och vis kommit att representera Icona Pop, åtminstone för mig. När jag började lyssna på dem (typ när I Love It kom ut) fanns det ju inte så mycket annat att lyssna på. Dessutom hade låten deras fetaste musikvideo just då. Sedan dess har både I Love It och We Got The World fått musikvideos och jag föredrar nog den sistnämnda faktiskt. Deras musikvideos inledde liksom en stil i och med den till I Love It, vilket gör att tidigare videos hamnar lite utanför. Det här har jag i och för sig skrivit om förut, menmen… Manners har i alla fall fortfarande en oerhört bra musikvideo och Manners är även en oerhört bra låt. Den hamnar nog i alla fall på topp… … … 5 (?) över deras bästa låtar.

Den här låten är för övrigt skriven av Patrik Berger, Fredrik Berger, Aino Jawo och Caroline Hjelt. De två sistnämnda hoppas jag att ni numera vet vilka de är och Patrik/Fredrik Berger har jag nämnt tidigare. Är de bröder? Råkar de bara ha samma efternamn? Vad vet jag? Jag kan svara på en av de frågorna i alla fall: ingenting.

9. Top Rated

Åhh, Top Rated! Vad ska jag säga om den egentligen? Den enda gången jag gjort ett sådant här inlägg förut så utsåg jag skivans bästa låt, vilket jag tyckte var en bra idé. Då blev det Varför Ska Vi Gå Ut? (skivan var Maskinens Framgång & Efterfrågan) vilket jag inte riktigt vet om jag håller med om idag. Rent spontant av att bara titta på titlarna (och därifrån såklart komma ihåg låten) skulle jag idag nog säga Megalomani eller Välkommen Till Mitt Liv, det vill säga första eller sista låten. Menmen, då var jag jäkligt osäker också. Den här gången är jag mindre osäker, men jag ska väl inte spoila den enorma överraskningen, så kan väl istället berätta om när jag började gilla den här låten på allvar.

Under jullovet var jag i Uppsala och jobbade med att sitta framför datorn och pilla in siffror på lämpliga ställen. Oerhört repetetivt arbete, så efter att ha suttit och hållt på med det en hel dag blir man rätt slut. Därför bestämde jag mig för att gå ut och gå runt i cirklar. Det är en sådan där grej som jag gör ibland när jag bara känner att jag måste ut men inte riktigt vet vad jag ska göra. Målet är att gå på alla möjliga skumma vägar jag aldrig sett förut så att jag hamnar mer eller mindre vilse och att sedan försöka ta sig hem. Under tiden brukar jag lyssna på podcasts, något som jag alltid ligger efter med. Det gjorde jag även den här gången, men efter att ha lyssnat på en (Sweclockers julspecial har jag för mig) visste jag inte om jag skulle ha tid för ett helt avsnitt till så satte istället på lite Icona Pop/Maskinen (eftersom det var och till rätt stor del fortfarande är de två band jag lyssnade mest intensivt på). Jag har tyvärr levt i Uppsala i lite drygt 18 år av mitt liv, så jag hittar alldeles för bra där. Det är liksom svårt att inte riktigt veta var man är. Det gick därför rätt dåligt med att gå vilse, speciellt eftersom min vanliga ”gå på grusvägar som knappt är vägar”-taktik inte riktigt fungerade på grund av snö. Menmen, till slut lyckades jag ta mig ut till någon form av bostadsområde. Jag vet i och för sig var det är (inte vad det heter dock), men har inte direkt hängt där så hade ingen koll på hur det såg ut. Det var ett riktigt jäkla lycklig-familj-område med lyckliga barn och lyckliga föräldrar bor. Ungefär ett sådant område som jag skulle kunna tänka mig att bo när jag blir gammal. Visserligen tänkte jag att det där lyckliga nog bara är en fasad utåt och att männen slår fruarna, ungarna knarkar och ingen har pengar, men alla låtsas ha pengar. Menmen, det vore ju trevligt om allt var som det ser ut att vara. Jag kände mig ganska lost så det var ganska bra, men jag gick fortfarande på trottoaren bredvid någon form av bilväg. Visserligen åkte inga bilar där, men det kändes ändå inte riktigt lika dött och öde som jag vill att det ska kännas. Men så hittade jag någon form av park eller något. Det var jättekonstigt. Och jättekonstigt är ju precis det jag letar efter när jag är ute och går runt i cirklar! Då bestämde sig dessutom min telefon för att spela Top Rated. Kanske var det delvis för att jag var så nöjd med mig själv för att jag hittat en så underlig gångväg, men när den här låten gick igång blev jag så jäkla glad. För fy fan vad bra den här låten är!

10. Lovers To Friends

Den här låten är inte direkt en av skivans bästa. Det är mer en sådan låt som jag gillar vissa delar av, men där resten liksom förstör lite för helheten. Jag tänkte att det skulle vara svårt att beskriva vilken del det är jag gillar mest, men sedan lyssnade jag ordentligt på låten och insåg att det inte var så jäkla svårt. Verserna. Närmare bestämt vers ett och två (jag skulle vilja hävda att det bara är två verser och att det mellan andra och tredje omgången av refrängen bara är en brygga, men jag är inte helt hundra på de faktiska definitionerna av sådant). Ska man vara ännu mer specifik är det början av verserna, ju längre de går desto sämre blir de typ. Men verserna i sin helhet är ändå de bästa delarna av låten, lite tvärtemot hur det brukar vara. För de som undrar så är refrängen alltså ”Let’s just do it one last time” till ”From lovers to friends” vilket innebär att verserna som jag gillar är från ”Remember those times” till ”Bring it back to those days” samt ”I remember this fresh” till ”But baby I wanna be rough”.

#11. My Party

Jippi, ytterligare en låt som jag skrivit om förut! Jag skrev om den i samband med min födelsedag och skrev då att det här inlägget som du läser nu eventuellt skulle komma, men att det kändes lite onödigt med tanke på att jag redan skrivit om tre av fjorton låtar (eller tre av tretton, beroende på hur man räknar (jag räknar nog tretton)). Men då-jag hade fel! För det är klart det inte är onödigt. Däremot är det lite onödigt att skriva om just den här låten, eftersom jag faktiskt tycker att jag gjorde det ganska bra i början av december förra året. Jag håller helt med om allt jag skrev då, inklusive att det är en av skivans bästa låtar. Men är den bäst? Det får man reda på längre ner, spänningen är så enorm så… … … Jag vet inte, tycket inte det är så spännande eftersom jag redan vet. Hursom, här är det gamla inlägget. Läs det för att få reda på vad låten har med Drake att göra, vad som fick mig att fastna för låten och vad jag tycker om Smiler som är med och rappar i låten.

12. Nights Like This

En av Icona Pops tidigaste låtar (närmare bestämt låt 2 antar jag) och det är nästan så det känns. Jag tycker inte att den här låten känns särskilt mycket Icona Pop faktiskt. Enligt engelska Wikipedia gör Icona pop electro-pop. Jag tycker den här låten känns för mycket pop, för lite electro. Åtminstone för att vara Icona Pop. Det kanske inte låter det minsta logiskt för den är ändå ganska electro, men jag vet inte, tycker ändå inte det. Kanske är det musikvideon som ”förstört” låten för mig. För den känns verkligen inte electro, till skillnad mot alla andra videos Icona Pop gjort. Den känns inte särskilt pop heller för den delen, mer typ country. Jag kan egentligen inte säga att låten är dålig, eller ens Icona Pops sämsta, men jag gillar den ändå inte. Jag tycker musikvideon förstör hela Icona Pop-grejen. Dessutom känns det som att jag hörde den rätt mycket när den kom, eller åtminstone tillräckligt för att mer eller mindre tröttna på den.

13. Flashback

Skivans sista låt. Eller? Jo, helt klart skivans sista låt. Spotify har dock en låt till, som står som någon form av bonus track. Men den finns inte med på min fysiska skiva och jag lyckas inte hitta den listad på något annat ställe heller. Man kan väl köpa den via Spotify förstås (som nedladdning), men annars hittade jag ingenstans att köpa den (inte för att jag direkt letade, menmen). Köper man skivan på iTunes verkar man också få med en bonuslåt, men en annan än den som finns på Spotify. Så jag väljer att skriva om Flashback som sista låt och skiter i bonuslåtarna. Men jag kan ju säga lite kort att Rocket Science ( ), som finns på Spotify, inte är en av Icona Pops bästa, men jag gillar budskapet att ”det är inte rocket science, det är kärlek” istället för att hålla på och hävda att kärlek skulle vara så jäkla avancerat och svårt. iTunes-bonusspåret Heads Up (spotifylogo_nolink ) är snäppet lugnare (deras lugnaste låt skulle jag nog säga) och ju mer jag lyssnar på den desto mer gillar jag den. Blir mer och mer övertygad om att de faktiskt borde ha inkluderat den på skivan på riktigt. Nu gjorde de inte det, så Flashback blir istället den sista låten jag skriver om.

Flashback är… Egentligen riktigt bra. Problemet är bara att den kommer sist på skivan och lyssnar man på den från start till slut (vilket jag gjort några gånger) har man redan hört så många så mycket bättre låtar att den liksom nästan blir medelmåttig.

Låttexten är visserligen inte det enda jag tycker om med den här låten, men låttexter passar liksom bra i bloggformat, eftersom bloggen består av just text. Så vi drar ett skönt citat från låten.

I drink all night, when I’m up tight

Another round to make it right

Ja, den handlar om att dricka. Det är ju liksom det (och tyngre droger) eller kärlek som låtar kan handla om. Den här låten har vinkeln att det kanske inte är så jäkla smart eller bra eller så, men att man ska göra det ändå. Ungefär så jag tänker liksom. Jag avslutar med ett citat som jag faktiskt tycker sammanfattar bandet rätt bra.

Nights are young and so are we

That’s just how we roll

__________________________________________________________

Förra gången jag gjorde det här skrev jag någon form av sammanfattning här, där jag skrev att jag tyckte skivan var riktigt bra. Och så kom jag med länkar. Länkar har jag redan kommit med och att säga att skivan är bra känns överflödigt. Jag kommer inte skriva ett sådant här inlägg för en skiva som inte är bra… Istället avslöjar jag väl bara skivans bästa låt (som inte blir så oväntad med tanke på det jag skrivit tidigare), lägger in en bild och publicerar skiten. Jag började ju trots allt skriva på det här 2 december ser det ut som, så kanske är dags att bli färdig nu.

Skivans bästa låt: Top Rated

iconapop

Precis som förra gången måste jag tyvärr säga att skivomslaget är en besvikelse. Det är inte helt fail, men känns som att de borde ha kunnat göra något bättre.

Veckans låt 3-13: Dekadansen

Nuförtiden har jag Spotify Premium. Det innebär att jag kan lyssna på musik via Spotify hur mycket som helst. Det innebär att jag lyssnar på musik via Spotify hur mycket som helst. Under veckan som varit har jag testat deras radiotjänst, där man ger en artist eller låt eller spellista som underlag för vilken musik som spelas och sedan är det någon smart (?) algoritm som utifrån det väljer vilken musik som ska spelas. Jag har en playlist som jag använder för all random musik som jag kanske eller kanske inte gillar, så jag lät denna vara underlag för Spotfys radio. (Spellistan heter Bra? och kan hittas här). Jag måste faktiskt säga att jag är förvånad över hur bra Spotfy lyckades leverera. Det blir ganska mycket svensk hiphop, förmodligen för att spellistan kryllar av Maskinen och annat Frej-relaterat. Veckans låt för denna vecka blir alltså, inte helt oväntat, svensk hiphop. Det fanns en tid då jag var negativ mot svensk hiphop, men numera är jag sjukt positiv!

Det finns ett band som heter Looptroop Rockers. De är svenskar och de gör hiphop. De har bland annat gjort en låt där Sverigedemokraterna jämförs med nazister vilket ju alltid är trevligt. Jag skulle vilja hävda att de är mest kända för deras låt Professional Dreamers, från skivan med samma namn. Den låten tror jag varit med i någon reklamfilm eller något, refrängen är i alla fall oerhört välbekant. Looptroop Rockers består av Promoe, Supreme, Embee samt CosM.I.C. Promoe samt Embee har även släppt material under eget namn. Promoe är förmodligen den som är mest framgångsrik av dem, så därför är det lite smånaturligt att den här låten är en Promoe-låt.

Promoe är en jäkligt dryg kille. Han har tydligen varken klippt eller rakat sig sedan 1995, vilket förklarar hans långa skägg och hår. Han ser ut som en reggaekille som röker på oftare än han äter. Det är ju inte drygt i sig, det är bara lite av ett tecken på svaghet. Det dryga är att han inte gör det. Han tar avstånd från både droger och animalistiska produkter. Han är en jäkla vegan och förkämpe för djurrättsfrågor. Fatta vilken dryg kille! Nej, då föredrar jag mer Frej-attityden med romantisering av droger och allmänt dålig livsstil. Palla Promoe, tror att han är bättre på något sätt. Det drygaste med honom är att skulle han läsa det här och få för sig att kommentera skulle han säkert hävda att han inte alls är bättre och dra något om alla människors lika värde eller något sådant. Fy fan vilken dryg kille! Jag skulle vilja vara den knarklangare som får honom att bli beroende av heroin. Tyvärr (?) vet jag inte riktigt hur jag skulle få tag på heroin och ännu mindre hur jag skulle få Promoe att ta skiten.

Jaja, skitsamma vad han har för värderingar, på musiken låter han ju lika mycket som en kriminell knarkare som Frej Larsson, Simon Gärdenfors, Herbert Munkhammar, Marcus Price och de där. Den här låten handlar ju liksom om ungdomens förfall och innehåller lovande textrader såsom

Kör hårt till vi däckar ja

samt

Vi stoppar gift i vår musik

Sprider som medicin

samt framförallt

Promoe uppfostrar barnen

Med jazzmusik, brass och skit

HA! Just det Promoe, nu uppmuntrar du till haschrökning! Det var bättre! Nu när jag tänker efter så kanske Promoe faktiskt röker en hel del cannabis, men tycker att det inte räknas som drog (hallå, det är ju en växt) så hävdar ändå att han är anti-droger. Visserligen är det rätt drygt att tycka så också, menmen…

Det viktigaste är ju faktiskt inte budskapet, det är ju hur låten låter. Och dekadansen låter jäkligt fett. Det är, precis som i all bra hiphop, i grunden ett ganska simpelt beat som bygger upp hela låten. Sedan kan ju texten egentligen handla om vad som helst, så länge det flyter bra tillsammans med beatet. Och det gör det i den här låten. Så lyssna bara för att höra riktigt fet musik, jag orkar inte skriva mer nu.

Låt: Spellista:

dekadansen

Nej, det är inte Promoe på bilden ovan. Det är Kung Henry, en rappare/poet från Uppsala som är sjukt trött på att bli jämförd med Promoe bara för att båda har långt skägg/hår.

Jag är förresten i grunden negativ mot droger, om någon undrade. Men jag är inte negativ mot musik om droger. Don’t do drugs, but sing/rap about it!

 

Veckans låt 2-13: Hörde Jag Skål

Veckans låt för andra veckan under Bonus year blir en låt med det gamla (nedlagda?) hiphop-gänget Fattaru. Om jag inte minns helt fel upptäckte jag den här låten via någon form av Far & Son-radio på teh Spotifiez. Sedan blev jag lite smått påmind om den när 100:- kördes på Musikhjälpen och någon (Timbuk?) sa att Marcus Price var typ Sveriges bästa rappare. Vänta nu ett tag, Marcus Price? Undra om han är med i gruppen Marcus Price & Carli…? Ja tänka sig, det var han! Den gruppen hade en VL med Bubbelgum har jag för mig och även Du och jag mot rös och framför allt Big Room Skiten är låtar med den duon som jag lyssnat en hel del på. Nu handlar det dock inte om dem, det handlar om Fattaru, som förutom Marcus Price också ska ha bestått av Mingus Price (japp, brorsan), Kristoffer Malmsten samt DJ Morgan Röhl (enligt Wikipedia såklart).

Fattaru är förmodligen mest kända för sin låt Mina Hundar som var med på deras första skiva. Jag förstår dock inte varför, tycker den är rätt kass. Jag har inte pallat lyssna genom särskilt mycket av deras musik, men både Hörde Jag Skål och 100:- är i all fall bättre än Mina Hundar. Eftersom båda de låtarna är från Fattarus senaste skiva (som släpptes 2006) drar jag slutsatsen att deras sista album även var deras bästa och att de slutade på topp. Jaja, jag vet att jag drar lite förhastade slutsatser, men vem bryr sig, det är ju ändå ingen som läser den här bloggen liksom. Eller är det? Jag fick faktiskt ett mail för ett tag sedan om att någon börjat följa mig. Jag skulle gissa på att hon heter Evelina Karlsson, men det enda jag egentligen vet är att hon heter evelina723 på WordPress (jag heter spetsen om någon undrade, det kan nog synas någonstans på bloggen tror jag) och har en blogg på evelina723.wordpress.com. Som är mycket underlig, det finns ett gäng skumma inlägg från typ 2010 om kärlek eller något och så finns det en länk till… evelinamovies.wordpress.com. Det är typ en blogg som listar en jäkla massa filmer med ännu fler bilder och typ beskrivning av vad filmerna handlar om. Jag vet inte, jag fattar inte konceptet. Men det slutar inte där, för hon verkar även ha bloggen scifi666.blogspot.se som såvitt jag kan se har samma innehåll som evelinamovies.wordpress.com, fast den är på Blogspot istället för WordPress. Jag är förvirrad, men å andra sidan är jag killen som hävdar att han skriver om musik, men spenderar hela inläggen med att skriva om annat skit som inte har med något att göra, så jag kanske inte ska säga något. Men seriöst Evelina, vem är du? Hur hittade du min blogg? Varför valde du att följa den? Det gäller för övrigt alla som läser den här bloggen, jag vill veta vilka ni är. För ni är extremt dåliga på att kommentera! Om det bara är att ni inte vågar kommentera kan ni ju maila mig på zpitzen snabela hotmail punkt com om ni vill liksom. Jag vill ju bara lära känna er! Förutom Evelina finns det även två personer som följer mig via mail. Den ena känner jag och vet redan allt om, den andra (och även den som följt mig under längst tid) kan man utifrån mail-adressen gissa heter Felicia. Jag har förstås lyckats söka fram både förnamn, efternamn, adress och födelsedatum (hon är 16 år) men eftersom det inte är något hon är alltför öppen med på nätet (var inte direkt svårhittat, men tillräckligt svårt) så låter jag sådana uppgifter vara osagda. Vad som däremot inte går att få fram är varför någon av dessa personer valt att följa min blogg (eller ja, hon som jag känner följer väl mest för att hon känner mig) och utifrån besöksstatistiken verkar det som att det är fler som följer bloggen, även om de inte detekteras av WordPress som följare. Så ge er tillkänna nu! Vem är du? Gillar du den här bloggen? Varför inte? Varför fortsätter du komma hit om jag nu är så jäkla dålig?

Hur var det nu, det här skulle handla om någon form av låt va? Just det, Hörde Jag Skål. Det är en låt om att festa och innehåller mysiga citat såsom ”får jag inte fitta blir det problem” och ”måste hinna slåss, måste slå nån”. Jaja, jag valde inte direkt låten på grund av texten, jag valde den för att den låter skönt. Mycket på grund av rösten på… De som låter. De låter bra. Men det är faktiskt ett citat som jag tycker är rätt najst och ganska talande för hur det kan vara på fester. Något som Felicia inte borde veta något om, eftersom hon bara är 16 år. 😉

Ingen dansar, vi bara nickar till rytmen

Inte för att det är något negativt med det egentligen, INGEN kan ju dansa ändå så…

Låt: Spellista:

hördejagskål

Ovan syns en bild på en skål… Som i Hörde Jag SKÅL. Fattar ni? Jag vet, jag är så extremt fyndig och rolig och alla andra bra saker man kan säga om människor rent allmänt.

Veckans låt 1-13: Rosa Helikopter

Få se nu, vecka 1 2013 alltså. Ett nytt år! :O Vad hände egentligen under den här veckan? Ja, det var alltså 31 december till 6 januari… Så det var ju nyårsafton ju! Jippi! Det måste ju firas! Och det gjorde det såklart också, så valet för Veckans låt blev rätt självklart, nämligen den ultimata festlåten. Jag pratar såklart om Rosa Helikopter, denna tidlösa klassiker som liksom aldrig blir gammal.

Jag tyckte det här kändes som en jättebra idé en gång i tiden… Och det är en jättebra idé, för det är ju en jättebra idé. Men sett ur en bloggares synvinkel är det kanske inte världens bästa idé. För vad ska man skriva om en sådan klassiker utan att det känns fånigt? Alla vet ju liksom redan vilket enormt mästerverk denna låt är. Så… Jag levererar nog bara mina länkar (tyvärr ingen Spotifylänk) så får ni väl njuta ännu en gång av detta mästerverk.

Låt: spotifylogo_nolink Spellista:

rosahelikopter

Hade jag faktiskt bestämt mig för att skriva något vettigt om låten hade jag kunnat skriva att det är Peaches som gjort den, att de dansar sjukt amatörmässigt i videon eller att jag återupptäckte låten eftersom Soran och Kodjo pratade en massa om den i Musikhjälpen. Men det kändes liksom överflödigt.