Veckans låt: Skjut Mig I Huvet

Jaha, så Veckans låt den här veckan är alltså Skjut Mig I Huvet med Movits!. Varför det? Jo, för ibland vill man bara bli skjuten i huvet. Eller är det bara jag?

Även om främsta anledningen till att det här är Veckans låt faktiskt är att man ibland känner att man vill bli skjuten i huvudet så är det ju inte så kul att skriva om sådant. Så istället skriver jag om Movits!. Ja, de stavar sitt namn med ett utropstecken. Sjukt irriterande.

Movits! såg jag live för knappt ett och ett halvt år, på München Hoben, en fest under Nolle-P med mottot ”Ju större glas desto bättre”. Okej, det är inte Hobens motto, men Hoben är i alla fall en fest där man dricker öl ur enlitersglas. Allt annat är för litet liksom. Dessutom brukar det vara framträdanden från en del artister. Förra året var det Krunegård och Movits! I år var det Rebecca & Fiona samt Erik Hassle. Man kan tycka att jag i egenskap av fadder borde ha varit nyktrare i år än förra året när jag var nollan, men så var det inte och i år upplevde jag inte särskilt mycket av artisterna alls. Förra året såg jag däremot både Krunegård och Movtis!. Krunegård var rätt värdelös, men Movits! var helsköna. Det här var dessutom innan jag hört någon av deras musik och insett att de gjort en del bra grejer. De låtar som jag idag främst förknippar med Movits! hade inte ens släppts än. Många snackar om Äppelknyckarjazz när de snackar om Movits! men jag tänker mer Sammy Davis Jr., Na Na Nah! och förstås Skjut Mig I Huvet. Alla tre kommer från skivan Ut Ur Min Skalle, som släpptes… 2011… Det är ju typ nu ju!

Movits! sjunger inte på rikssvenska. De sjunger väldigt dialektalt. Alla som vet att jag gillar dialekter vet att jag gillar dialekter, men vad är det för dialekt? Tydligen kommer bandet från Hertsön. Vad är då Hertsön kanske man frågar sig. Det är ett ställe i Luleå. Så bandet är alltså från Luleå. Jag vet inte om det bara är jag som är dålig på det där med dialekter, men jag tycker de låter mycket… Sydligare.

Den här låten kommer som sagt var från deras skiva Ut Ur Min Skalle. Skivan har inget så kallat titelspår, det vill säga en låt med samma titel som skivan. Det tycker jag är bra, titelspår är tråkigt. Däremot är det för mig i alla fall Skjut Mig I Huvet som kommer närmast att vara titelspår. I konkurrens med Huvudvärken förstås. För man vill ju inte bli skjuten i huvet för att dö. Man vill bli skjuten i huvet för att man har massa skit där inne som man bara vill bli av med. Och min skalle är full av skit…

Låt: Spellista:

En Luger, en sådan som Movits! vill bli skjutna i huvet med. Pistolen användes under första och andra världskriget främst av Tyskland. Personligen skulle jag föredra att bli skjuten i huvet med en annan pistol, menmen…

Spel nummer V

Tonken ville ju att jag skulle skriva om spel nummer V, så jag gör väl det. V är alltså siffran 5 i det romerska talsystemet. För de som tycker det är enormt intressant med romerska tal så kan man läsa den här artikeln (engelska Wikipedia) eller den här (svenska Wikipedia). Jag gillar i regel engelska Wikipedia bättre än svenska (trots att jag bidrar till svenska Wikipedia ibland) men här var faktiskt svenska artikeln rätt bra. För den som vill bli förvirrad av spel och romerska siffror så rekommenderas spelserien Final Fantasy. Det började lovande med Final Fantasy (ett spel som släpptes första gången 1987 till NES och sedan dess släppts ytterligare sex gånger, senast 2010 till iOS). Sedan började det strula med Final Fantasy II, som släpptes i Japan 1988 (till NES). I Nordamerika och PAL-regionen (tänk typ hela världen, inklusive Europa) släpptes spelet först 2003 (till Playstation). 1990 släpptes Final Fantasy III i Japan (det spelet släpptes 2006/2007 för USA/Europa). Än så länge kanske räkningen ser helt okej ut, men 1991 (året efter Final Fantasy III) släpptes Final Fantasy II. I USA. Exakt samma spel kallades Final Fantasy IV i Japan. Anledningen var förstås att Final Fantasy II och III inte släppts i USA. Fast de släpptes ju senare och det spel som i USA kallades för Final Fantasy II har senare släppts i USA som Final Fantasy IV. Sedan blir det ännu mer av ett clusterfuck med titlar såsom Final Fantasy X-2, som på de flesta ställen i världen släpptes innan Final Fantasy XII, men efter Final Fantasy XI. Tydligen är det helt plötsligt okej att blanda romerska och decimala talsystemet lite som man känner för. Det här har dock bara gjorts om en gång. I slutet av året/början av nästa år kommer nämligen Final Fantasy XIII-2. Final Fantasy XIV släpptes förra året… Nej, usch… Och då ska vi inte ens snacka om spel såsom Final Fantasy VII Snowboarding (helt fristående spel). Nej, vi ska faktiskt inte ens snacka om Final Fantasy. Inte ens Final Fantasy V. Final Fantasy V snittar typ kring 8/10 i betyg, jag ska snacka om en del V som skrattar åt så låga betyg. Kollar man på Metacritic, som samlar betygen hos en massa recensenter så har Final Fantasy V (till GBA) betyget 83/100. Det högsta betyget något spel fått på Metacritic är 98/100 och det var Grand Theft Auto IV, även känt som GTA IV, som fick det.

Men IV är ju aslamt, nu är det V som gäller! På plats XIV (eller XVI om man räknar samma spel till två olika plattformar som olika spel) hittar vi del V. Av The Elder Scrolls. 96/100, enligt medelvärdet av 74 positiva recensioner.Låter onekligen ganska bra, Det vågar jag också säga att det är, trots att jag inte ens spelat spelet. Men jag har spelat föregångaren (The Elder Scrolls IV: Oblivion) och av allt att döma verkar Skyrim (spelet heter ju The Elder Scrolls V: Skyrim) vara allt som Oblivion var, fast bättre. Mycket bättre.

Här snackar vi om ett spel med en enorm frihet. Riktig frihet. Bra frihet. Rolig frihet. Det finns ju andra spel som hävdar frihet eftersom det finns en stor jäkla bana man kan röra sig på och att man kan döda horor. Men hur bra/roligt är det egentligen? Det finns ingen vits med att åka runt och döda horor och inte är det kul heller. The Elder Scrolls har inte bara stora världar, spelen har vackra världar. Och istället för horor så finns det… Drakar… Eller ja, drakar fanns inte i Oblivion, men är det nya stora i Skyrim. Men seriöst, drakar! Hur coolt är inte det? Speciellt om man jämför med horor.

Det glädjer mig därför att Skyrim har lyckats så extremt bra och är det alla pratar om nuförtiden. Dessutom släpptes det ju på Epic day of epic awesomeness. Andra spel med numret V har inte en chans. Det hjälper inte att släppa värdelösa trailers…

Ett fult V som det av någon anledning behövde skrivas ”FIVE” över för idioter som inte förstår sig på romerska siffror. Fast å andra sidan, tycker man det är jättekul att döda horor så kanske man har rätt låg intelligens.

Jag älskar dig ändå Tonkow ; )

Veckans låt: Sweet Dreams (Are Made of This)

 ”Sweet Dreams” was a deceptively catchy single from two former lovers. ”The day Dave and I ended our romance, Eurythmics began,” Annie Lennox told Rolling Stone. But the tense sessions for ”Sweet Dreams” nearly ended their musical partnership. ”I was curled up in the fetal position,” Lennox said. ”He programmed this rhythm. It sounded so good. In the end I couldn’t resist it.”

2004 skrev tidningen Rolling Stone en lista. En lista på de 500 bästa låtarna någonsin. 2010 kände de för att uppdatera den. Byta plats på några låtar, slänga ut några låtar och slänga in några andra låtar. Texten ovan är hämtad från 2010-listan, där Sweet Dreams hamnade på 365:e plats. Sex år tidigare låg låten på 356:e plats, men i den uppdaterade versionen hade den alltså gått ner några positioner. Att ens vara med på den listan är ju väldigt hedrande, så jag tycker inte att positionen spelar så stor roll. Jag håller för övrigt på och sammanställer Rolling Stone-listan till något som man kan söka i och göra statistik utifrån så hädanefter kommer jag garanterat berätta varje gång jag skriver om en låt som är med på den listan. Jag har redan skrivit om en del, men jag brukar ju i regel skriva om nya låtar och så många sådana finns det inte på den där listan.

Men den här låten finns som sagt var med. Den här låten är faktiskt inte särskilt ny heller, den släpptes ju redan 1983. Och 1991. Och 1995. Och 2005. Och 2006. Och 2010. Kanske fler år, men det är de varianterna som legat på någon slags topplista över mest sålda låtar i något land. 2010-släppet resulterade i en 150:e plats (som bäst) på UK Singles Chart vilket kanske inte verkar jätteimponerande, men då var det ju å andra sidan 27 år sedan låten släpptes för första gången. Det finns mycket gammal musik som är bra, men få gamla låtar låter lika moderna som Sweet Dreams gör. Jag älskar ju Total Eclipse of the Heart lika mycket som the next guy, men den låter inte särskilt modern. Sweet Dreams lyckas däremot hålla sig modern och lyckades så sent som förra året hamna bland de bäst sålda i Storbritannien. Skulle den ha släppts idag hade den förmodligen haft tyngre bas, men i övrigt så är ju melodin och stilen rätt modern. Vilket för mig in på ett litet sidospår som jag kanske kommer börja köra med i Veckans låt-artiklarna. Jag har valt att kalla det…

R-R-R-REMIX!

En bra låt leder ofta till en bra remix. En sådan här megaklassiker är givetvis inget undantag och det har gjorts enorma mängder remixes, med varierande resultat. Ett ganska lyckat exempel är den här där man i princip bara lagt på tyngre bas och gjort lite andra småtweaks. Lyckat resultat, som gör låten lite mer passande för dagens musikklimat. Fast främst så länkar jag ju till den eftersom videon är heeelt sjuk. Det är inte lite hud i den inte. Många rutor är det också. Och lite pubeshår. Sådana här bilder på så kallade ”heta killar” får mig att se världen på ett helt annat sätt. Det öppnar liksom upp en helt ny värld för mig. Min favorit är nog typ bilden vid 2:37. Och då snackar jag inte om Texas-killen. De som klagar på att kvinnor blir objektifierade borde titta på det här.

B-B-B-BACK ON TRACK!

Kul idé det där, det kanske blir fler sidospår av den typen i framtiden. Jag brukar ändå ganska snabbt börja leta remixes på låtar, så… Visserligen är ju låten modern och så, men man kan ju ändå fråga sig varför jag skriver om den nu. Bara för att något låter modernt behöver det ju inte vara aktuellt. Och nej, jätteaktuell kanske inte låten är, men jag såg på premiären av Grimm på TV6 i torsdags. En hyfsat lovande serie faktiskt. Den här låten tog väldigt stor plats i premiäravsnittet, kanske lite väl stor plats. Fast jag kanske inte ska klaga, de hade kunnat highlighta betydligt mycket värre låtar. Där spelades även Marilyn Mansons cover på låten. Den passade in bra i sammanhanget i serien, men Eurythmics variant är ju bättre. Vill man ha en mörkare variant rekommenderas dock Marilyn Mansons variant. De kompletterar varandra ganska bra faktiskt.

Förra veckan hånade jag Skrillex lite grann för den simpla låttexten i hans Kill EVERYBODY. Den här veckan skriver jag om Sweet Dreams, som visserligen har mer avancerade lyrics än den låten, men de är ändå väldigt simpla. Något man inte tänker på om man inte faktiskt kollar upp låtens lyrics. Jag har alltid trott att jag tycker att en låt måste ha en vettig låttext för att kunna få klassas som riktigt bra och inte kännas repetetiv. Men tydligen inte. Egentligen är det ju typ en ljudslinga på typ tre sekunder som körs om och om igen och låttexten är ju inte mycket mer än ”Sweet dreams are made of this, who am I to disagree. Travel the world and the seven seas, everybody’s looking for something”. Och lite om att vara abused eller bli abused. Men det funkar. Man tänker liksom inte ens på enkelspårigheten om man inte gör som jag och överanalyserar låten.

Så därför ska jag sluta överanalysera låten och istället ge lite länkar. Youtube-länken är till den officiella musikvideon och är väl den del av den här låten som inte känns modern. Musikvideon är helt klart gjord innan man kom på hur man gör grejer…

Låt: Spellista:

Annie Lennox (sångerska i Eurythmics) är ju inte jättesnygg nu, men hon var ju ännu mindre snygg förr. Kolla bara på bilden liksom…

Veckans låt: Kill EVERYBODY

Så var det dags för veckans låt igen. För vecka 45. Samma vecka som Epic day of epic awesomeness. Då skulle man kunna tro att jag skulle skriva om typ Total eclipse of the heart, som är typ den låt som jag rankar högst av alla. Men den låten skrev jag ju om på Epic day of epic awesomeness så det vore ju dumt att skriva om den igen. Däremot är ju Veckans låt ändå relaterad till Epic day of epic awesomeness. Såklart.

Epic day of epic awesomeness innebar nämligen enligt ursprungstanken att jag skulle festa med mina gamla Uppsalavänner, framför allt Styrelsen (Egil/Tonk) men då den ena åkte till Japan och den andra var som den andra är så blev det inget av med det. Så jag fick festa med mina nya Linköpingsvänner istället.

Att dubstep är det nya heta insåg jag för länge sedan. Däremot förstod jag aldrig vad som var grejen med det. Det har jag inte gjort nu heller, men tydligen ska Skrillex (han är för övrigt klar för Peace & Love 2012 och headlinear för tillfället tillsammans med Lars Winnerbäck)vara ett stort namn inom området. Och visst kan jag på sätt och vis se charmen, det är inte direkt som med död musik som är helkasst. Då menar jag inte det som en av de tidigare nämnda Linköpingskompisarna menar med död musik (gammal musik, dvs skaparen är död), jag menar death metal typ. Folk som slår på sina instrument och tror att det blir bra. Men precis som dödsmusik så är dubstep lite för tungt för min smak. Den här låten med Skrillex har dock sina ljuspunkter och är den bästa låten vars titel jag kommer ihåg från kvällen. Det spelades en annan låt, som var bättre men den titeln minns jag inte. Sedan har vi ju förstås den här låten, vars enda merit är den LSD-trippade musikvideon.

Kill EVERYBODY är en låt som handlar om att döda alla i världen. Eller det är så jag tolkar det i alla fall. Dess lyrics är så enormt avancerade så det är lite svårt.  Bara för att man själv ska kunna göra sina tolkningar av vad innebörden i låten är så skriver jag ut lyrics för hela låten, saxade från metrolyrics.

hehe
I  want to kill everybody in the world
owee owee ee oh
i want to eat your heart

I  want to kill everybody in the world
owee owee ee ohi want to eat your heart
i  want to kill everybody in the world

i  want to kill… i , i , i ,i ..
I want to kill everybody in the  world
owee owee ee oh
i want to eat your
want to eat your

i  want to kill everybody in the world

i want ot kill
i want to kill
i want to kill
i want to kill
i want to kill
i want to kill
i want to kill
i want to kill

Japp, det är djupt. Riktigt djupt. Men man har väl å andra sidan aldrig kunnat beskylla partymusik för att vara djupt. Och många av de låtar som fått bli Veckans låt har inte varit så djupa, så det är ju inget krav för att en låt ska få vara med och leka.

Den här låten är som sagt dubstep, ett musikfenomen som blivit extremt stort i år.  Åtminstone var det först i år som jag hörde talas om det. Det första dubstep-materialet ska tydligen ha kommit 1998 och mainstream-popularitet ska ha ökat mot slutet av 00-talet och början av 10-talet (det är ju där vi är nu…). Wikipedia beskriver dubstep som ”tightly coiled productions with overwhelming bass lines and reverberant drum patterns, clipped samples, and occasional vocals” (det där har Wikipedia i sin tur citerat från någon annan) men jag gillar bättre den förklaring som gavs av en kompis på Epic day of epic awesomeness. Han sa något i stil med att det låter som att det var någon som satt och gjorde musik, men sedan fuckades något upp och så släppte de skiten ändå. Det kommer från en kille som för övrigt gillade dubstep… Det kanske viktigaste med dubstep är ”droppet”, det vill säga då musiken fuckar upp totalt. Från den här låten kan man till exempel lyssna på 1:18 och framåt en bit. Först är det lite skönsång om att döda alla i hela världen och sedan ger musiken liksom bara upp och spårar fullständigt. Det är då tänkt att de som lyssnar på musiken också ska spåra. Vad är det som är så häftigt med att spåra då, kanske man frågar sig. Det vet jag inte, men det är ju inte direkt unikt för just dubstep. Inom andra genrer (fast numera kanske även dubstep) är ju ett femonem kallat ”mosh pits” populärt. I en mosh pit moshar man. Moshing är något som inte kan beskrivas på något bättre sätt än engelska Wikipedia gör ”Moshing is a dance in which participants push and/or slam into each other.”. Jag gillar hur det kallas för dans att hoppa runt och slåss…

Nej, det här blir nog både första och sista dubstep-låten som får vara Veckans låt… Men man ska ju vidga sina musikaliska horisonter.

Låt: Spellista:

Det mesta kan beskrivas både bra och på ett roligt sätt med grafer. Därför skapades GrphJam som samlar på klockrena (och mindre klockrena) grafer. Nu skulle jag inte kalla det här för en graf, men den kommer i alla fall från GraphJam (som i sin tur snodde den från I Love Charts, som snodde den från whereinthehellisnowherenow, som i sin tur snodde den från under1sky-1destiny), där bilden hade den klockrena rubriken ”Can’t Tell if Epileptic, or Awesome Dancer”.

…

…

DVBF

Post Epic day of epic awesomeness

Epic day of epic awesomeness – been there, done that, got the T-shirt (tack Johanna från Eliten).

Nej, jag har fortfarande inte kommit ut ur garderoben…

 

Keep sounding awesome

Ibland är jag fyndig. Till exempel nu, när jag skrev rubriken. För de som är uppmärksamma så är den ganska lik rubriken på det första inlägget jag skrev idag. Fyndigt va?

Den här bloggen har ju mer eller mindre blivit till en musikblogg. Även om det kanske inte var det som var tanken så har jag inget emot det. Musik är ju bra.

Genom åren (året om man räknar den här bloggen, men tillsammans med min gamla blir det åren) har jag skrivit om en massa låtar som fått titeln Veckans låt. På den här bloggen har jag hittills skrivit om 62 låtar och på min gamla blogg skrev jag om 28 låtar. Jag är alltså uppe i totalt 90 låtar. Dessutom har jag ju skrivit om låtar i andra bloggserier på den här bloggen, så totalt är jag uppe i över 100 låtar som jag någon gång dedikerat ett inlägg till. Dessa låtar är mer eller mindre bra och det kan tyckas vara en relevant fråga att fråga vilken som är bäst. Det har jag inget svar på i dagsläget utan tänkte istället ge mig i kast med vilken låt som är bäst. Av alla låtar, inte bara Veckans låt.

Jag tycker egentligen att frågan om vilken låt som är tidernas bästa är en dålig fråga. Låtar är olika bra vid olika tillfällen. Om jag trots det måste svara på frågan så är svaret givet. Fast det är ju egentligen fel att prata om världens bästa låt, så tänk er istället att det är en riktigt riktigt riktigt riktigt riktigt riktigt riktigt riktigt riktigt riktigt riktigt bra låt som jag skriver om.

Låttitel: Total Eclipse of the Heart

Artist: Bonnie Tyler

Releasedatum: 11 februari 1983

Längd: ~7 min i dess bästa version

Att en sådan bra låt släpptes den elfte dagen i en månad borde inte överraska någon, men faktum är att den versionen som släpptes då bara var 4½ minut. Givetvis var den versionen genial den också, men när skiven Faster Than the Speed of Night släpptes i april samma år hade låten förlängts och blivit sju minuter lång. Bonnie Tyler tog liksom en låt som redan var enormt bra och så lade hon till en vers, som dessutom är låtens bästa vers. Eftersom låten visar prov på enormt bra smak är det lite förvånande och synd att omslaget till skivan var enormt fult. Omslaget till singeln är något bättre, men är inte särskilt snyggt det heller.

Det finns ett känt uttryck om att en bild skulle säga mer än tusen ord. Jag vet inte om det stämmer och i så fall vet jag inte om det gäller även för låtar. Men för så här bra låtar stämmer det, så jag tänker inte försöka skriva tusen ord om låten. Istället ger jag en länk. Men bara till låten på Spotify, för jag har inte hittat sjuminutersvarianten på Youtube. Och på en dag som denna är det inget annat än den versionen som gäller!

Total eclipse of the heart betyder total hjärtförmörkelse. Så här tolkade någon det, på en T-shirt.

Förekomster av talet 11

Jag har redan skrivit om några av de egenskaper som talet 11 har, men nu tänkte jag skriva lite om var talet förekommer. Kanske övertygar det de som fortfarande tvivlar om att 11 är epic. Min källa är, som alltid, engelska Wikipedia.

Wow! tänkte ni säkert när ni såg på Avatar i 3D. Det räckte liksom inte med två stycken D längre, nu var det tre som gällde. Men hur många D finns det egentligen? 11 såklart. Åtminstone enligt M-teorin. M-teorin är sjuuukt avancerad fysik, som väl typ är det närmsta vi kommer en ”theory of everything”. Den har i alla fall kommit fram till att det finns 11 dimensioner.

Kemi är ju inte så coolt kan man tycka. Men guld är ju rätt coolt. Silver också. Koppar är också rätt trevligt. Till och med roentgeníum, som är jättetungt, är rätt coolt. Vad är då gemensamt för dessa coola grundämnen? De tillhör grupp 11. Såklart.

Jesus. Ganska cool kille faktiskt. Han hade tolv lärjungar som han hängde med. Trevligt, tyckte han. Tolv? Låter inte det som typ… En för mycket? Jo, det gör det ju, den tolvte hette Judas och förrådde Jesus. Han skulle ha nöjt sig med elva.

Fotboll är förmodligen världens mest populära sport, vilket man kan tycka är konstigt. Fast då har man förstås inte räknat hur många spelare som varje lag har på planen. Gör man det blir det plötsligt uppenbart varför fotboll är så populärt.

USA. Har en granne som är mycket bättre. Grannen heter Kanada och har elva spetsar på lövet på deras flagga. Dessutom har deras endollars-mynt formen av en hendekagon, dvs en polygon med elva sidor. Fast Kanada har mer pengar än så, de har även pengar med bilder på klockor. Att göra en bild av en klocka är alltid svårt eftersom en klocka ju ändrar utseende baserat på… Vad klockan är. Eftersom pengar ju har målningar och inte foton kan man välja precis vilken tid man vill. Kanada valde 11. Prick 11. Det skulle kunna sluta där, men det gör inte det. Kanada har även elva Kronor. Eller något. ”Due to Canada’s federal nature, eleven legally distinct Crowns effectively exist in the country, with the Monarch being represented separately in each province, as well as at the federal level.” står det på enWiki.

11:11, tiden för publiceringen av mitt första inlägg idag, är en tid som det enligt numerologer händer alldeles för mycket grejer på för att det ska vara en slump. Många säger att det är bullshit, jag säger att man får tolka själv. Numerologer har i alla fall fattat att 11 är ett viktigt tal och det är det första av de så kallade mästernumrena (master numbers). Så här säger en numerologisida om 11 (googla texten så leds ni säkert till sidan, orkar inte länka):

The 11 is the most intuitive of all numbers. It represents illumination; a channel to the subconscious; insight without rational thought; and sensitivity, nervous energy, shyness, and impracticality. It is a dreamer. The 11 has all the aspects of the 2, enhanced and charged with charisma, leadership, and inspiration. It is a number with inborn duality, which creates dynamism, inner conflict, and other catalyses with its mere presence. It is a number that, when not focused on some goal beyond itself, can be turned inward to create fears and phobias. The 11 walks the edge between greatness and self-destruction. Its potential for growth, stability, and personal power lies in its acceptance of intuitive understanding, and of spiritual truths. For the 11, such peace is not found so much in logic, but in faith. It is the psychic’s number.

Detta datum, 11/11, har det hänt massa grejer genom historien. Det kanske mest neterbara är första världskriget. Första världskriget? Det sög ju, över 15 miljoner döda liksom! Det är just det som är poängen, kriget sög. Så vi tar slut på kriget, tänkte någon. Vad är då en bättre dag att sluta kriget på än 11/11 klockan 11? Ingenting, tyckte de krigande som också slutade kriget precis den dagen och tiden.

Att åka till månen klassas av många som något väldigt häftigt. Uttrycket ”vi kan ju åka till månen, varför kan vi inte […]” är ju ganska vanligt förekommande, som om åka till månen vore det mest avancerade vi kan göra. Visst är det ganska avancerat, men du skulle bara veta hur många transistorer det är på en processor! Fast det är som sagt var rätt svårt att landa på månen. Anledningen till att amerikanerna lyckades kan mycket väl ha varit talet på deras rymdskepp. Det hette nämligen Apollo 11.

Apollo 11 hade givetvis ett insignie. Den här bilden kommer från en hemsida som satt det på en T-shirt som de sedan säljer.

Epic Paramore: Hello Cold World

Låt:  (finns egentligen varken på Spotify eller Youtube, Spotify-länken är till en lokal låt på min dator, testa att söka på Youtube så kanske du hittar en variant, men den plockas nog ner snart)

Spellistor

• Epic Paramore:
• Awesome artists:

Vem sa att man inte kunde få skriva inlägg i ”gamla” bloggserier på Epic day of epic awesomeness? Faktum är att just den här bloggserien ju passar extra bra just på Epic day of epic awesomeness eftersom den ju är en följd av Epic year och Epic day of epic awesomeness är liksom höjdpunkten på det året. Nu kommer äntligen den sista låten i denna spellista.

Det finns faktiskt en poäng med att jag inte skrivit det sista inlägget förrän nu. Det beror kanske till viss del på att jag är lat och så, men först och främst beror det på att jag ville avvakta. Det är trots allt Epic year, det vore konstigt om inte ett band som Paramore släpper lite ny musik och det vore konstigt om den inte är bra.

Så tänkte säkert Paramore också, men tyvärr hade de fullt upp med att turnera så någon hel skiva blev det aldrig. Däremot blev det fyra låtar. Den första låten hette In the mourning. Eller först och först, den har ju faktiskt inte släppts än och kommer bli den sista låten som Paramore släpper iår. Däremot släpptes den här videon redan 13 januari. Sedan dess har låten spelats en del live, såvitt jag vet bara i Brasilien och på Fueled by Ramens 15-årsjubileum (i den senare har även Landslide av Fleetwood Mac smygt in). Men den kanske spelats på andra ställen också, jag har egentligen ingen koll. De spelade den inte på Epic Putte i alla fall. Den har dessutom bara körts i akustiska versioner, den låt som kommer släppas någon gång i december ska tydligen inte vara akustisk.

En låt som däremot spelades på Epic Putte var Paramores andra nya låt för året. Nämligen Monster. Monster var med i soundtracket till den nya Transformers-filmen som släpptes någon gång under året. Ni vet den där filmen utan Megan Fox (!). Då In the mourning var en ganska lovande låt som dock inte släppts i någon officiell version än så var Monster rätt tråkig. Att spela den låten på PIP var enligt mig ett dåligt val, även om jag förstår att man vill spela sina nya låtar. Fast det blev ju någon annan höjdare som inte fick spelas då… Monster fick mig faktiskt att börja vara lite tveksam inför Paramore utan Farro-bröderna.

10 oktober (grattis Egil!) så berättade Paramore att de skulle släppa tre låtar i något de kallade för Paramore Singles Club. De här låtarna skulle bara släppas för nedladdning via deras egen butik och för de som är hardcore kan man även få de på vinyl. Fast de säljer bara 3500 sådana, så… Låtarna som skulle släppas var Renegade (vars intro hörts i videos från Warped Tour), Hello Cold World (sprillans ny och jättehemlig) samt In the Mourning (som alltså fortfarande inte släppts, trots att man kunde höra den i januari). Köper man vinylboxen får man även Monster på vinyl, vad man nu ska med den till. Låtarna släpps i omgångar, men man kan inte köpa enstaka låtar. Däremot kan man ju betala nu och ladda ner de låtar som släppts. Nyligen släpptes den andra låten, dva Hello Cold World vilket fick mig att Youtubea låtarna för att se om de var värda att köpa. Låtarna plockas ner rätt snabbt från Youtube, men jag lyckades hitta en video för Renegade och en för Hello Cold World och kunde dra slutsatsen att det var värt att köpa. Speciellt eftersom mitt PayPal-konto har en massa pengar som bara ligger och skräpar.

Så nu har jag alltså köpt låtarna. Efter onödigt mycket strul, som innebar att jag tvingades byta namn på mitt PayPal-konto från mitt riktiga namn till ett icke-riktigt Jag hade säkert lätt kunnat ladda ner dem gratis och olagligt också, men jag är inte olaglig. Vill du vara det så är det ditt problem, men om du är en piratpartist som hävdar att det är en mänsklig rätt att ladda ner folks musik gratis så har du fel. FEL!

Eftersom det visade sig att Singles Club-låtarna var riktigt bra måste ju en av dem få vara med i Epic Paramore-listan. För det finns bara en plats kvar. Då är det ju en fördel om man väljer den låt som är bäst, men vilken är det egentligen? Alla som är tillräckligt smarta har redan listat ut att jag valde Hello Cold World. Fast det är ingen överlägsen vinst, låtarna är väldigt lika rent kvalitetsmässigt. Vílket kan bero på att de är väldigt lika rent sångmässigt. De är nästan skrämmande lika. Jag gillar ju givetvis båda låtarna, men lite variation måste det ju vara. Blir deras nästa skiva 11 Hello Cold World/Renegade (två av tre av deras skivor har haft just 11 låtar) blir jag väldigt orolig. På en singelgrej med tre låtar är det dock helt okej, speciellt eftersom den tredje låten ju är annorlunda. Det är faktiskt inte helt omöjligt att det till slut blir In the Mourning som blir min favoritlåt från Singles Club. Fast jag misstänker att studioversionen inte kommer vara lika bra som den akustiska.

Hursom, den sista låten i Epic Paramore blir Hello Cold World. En låt som handlar om världen är ett rätt trist ställe och att livet är en rätt trist grej. Och att man måste kämpa för att saker ska bli som man vill ha dem. Kanske. Jag vet inte om jag skrivit det förut, men just Paramores låtar har jag lite svårt för att säga vad de handlar om. Vilket inte innebär att de inte har någon innebörd, för det har de säkert. Men det är inte det jag gillar med Paramore, det är att låtarna låter bra. Riktigt bra.

Vi fortsätter det ofrivilliga temat med T-shirt-designs. Den här går endast att köpa om man är med i Singles Club och har den (bland Paramore-fans) berömda ”bars”-designen som även är tatuerad på armarna på medlemmarna i Paramore.

Talet 11

Hela den här grejen med Epic day of epic awesomeness kommer från datumet 11-11-11. Många gånger 11 där. Så, vad är grejen med 11?

Wolfram|Alpha (en magisk sida) säger detta under rubriken Properties:

11 is an odd number.

11 has the unique representation 11=1^2 + 1^2 + 3^2 as a sum of 3 squares.

11 is the 5th Lucas number.

11 is the number of integer partitions of 6.

11 and 13 form a twin prime pair.

11 is a Sophie Germain prime, since 2*11 + 1 = 23 is also prime.

The ring of integers of the field Q(sqrt(-11)) has unique factorization, and e^(pi*sqrt(22) ~= 2508951.9983 is an associated near-integer.

Elva skrivs binärt som 1011, i bas 4 som 23, i bas 8 som 13 och i hexadecimal bas som B.

Om 11 å andra sidan ses som ett binärt tal fås det decimala talet 3 (treenigheten någon?). Ses 11 som ett hexadecimalt tal fås det decimala talet 17, även känt som det mest slumpmässiga talet.

11 har den kanske viktigaste egenskapen för att ett tal ska få klassas som häftigt, det är ett primtal. Man vet att det finns oändligt många primtal, men man vet inte om det finns oändligt många tvillingprimtal (11 och 13 är ett) eller om det finns oändligt många primtalskvadrupler (5,7,11,13 och 11,13,17,19 är två exempel) eller om det finns oändligt många Sophie Germain primtal (11 är ett exempel) eller om det finns oändligt många palindromiska primtal (11 är ett exempel. Det där med palindromiska primtal innebär att talet är detsamma oavsett om man läser framifrån eller bakifrån. Det finns ett sådant primtal som har ett jämnt antal siffror. 11. Såklart. Huruvida primtalen är palindrom eller inte beror ju såklart på vilken bas man använder och i det binära talsystemet finns det också bara ett tal med jämnt antal siffror, nämligen 11 (3). 11 är även en ”good prime”. Det säger jag inte bara för att 11 är ett bra tal. Det finns faktiskt en definition av vad som är bra primtal och de första är 5, 11, 17, 29, 37, 41, 53, 59, 67, 71, 97, 101, 127, 149.

Ytterligare en T-shirt-design. Om du någon gång får detta meddelande när du ska starta om din dator så finns det massa alternativ, men det högsta primtalet med den egenskapen brukar rekommenderas, eftersom det är ganska lätt att komma ihåg.

99999999977

Keep looking awesome

Det är Epic day of epic awesomeness! Epic! Awesome! Det här måste det bloggas om! Nu kör vi! Elva inlägg, på elva timmar. Var det tänkt. Men allt blir inte alltid som man tänkt sig. Just när det kommer till vad jag tänkt mig så blir det väldigt sällan som jag tänkt mig. Så det blir fem inlägg, på fem timmar. Eller fyra timmar, beroende på hur man räknar… Med start…. Nu!

Nu kör vi!

!

Det känns som om jag skrivit ganska mycket om utseendet på de artister som har belönats med Veckans låt. Man skulle förstås kunna tycka att det ska handla om  musiken och inte hur artisten ser ut. Vilket förstås stämmer. Man skulle kunna tycka att jag är orättvis och nästan enbart skriver om hur tjejer ser ut, men skiter fullständigt i hur killar ser ut (förutom att jag hyllade killarna i Caotico). Det kanske stämmer och beror i så fall med största sannolikhet på att jag är en sådan där heterosexuell vit kille som i framtiden kommer bli en av de där vita medelålders männen som alla hatar. Heterosexuella personer bryr sig i regel mest om utseendet på personer av motsatta könet. Dessutom är ju tjejer snyggare, sexigare och coolare än killar. Det vet ju alla. Heterosexuella som homosexuella som något-annat-sexuella. Kvinnor som män som folk som vägrar erkänna könstillhörighet.

Hur.

Som.

Helst.

Anledningen till att jag skriver om utseendet på folk är att utseendet spelar roll, oavsett vad vissa försöker övertyga oss om. Det spelar inte bara roll, det är viktigt. Fast som mycket annat så finns det olika åsikter när det gäller utseende och som med mycket annat så har jag den rätta åsikten. Att se bra ut och att se awesome ut är två helt olika saker. Man kan göra det ena utan att göra det andra. Eftersom det idag är Epic day of epic awesomeness så borde man ju satsa på att se awesome ut och därför har jag bara ett tips till alla killar där ute, ett tips som kommer från en viss Barney Stinson från en viss serie vid namn How I Met Your Mother. En riktigt bra serie ju.

Det där är ironiskt nog designen för en T-shirt. Visst är T-shirt ett bra plagg men ska man suita up så är det ju inte T-shirt som gäller. En annan T-shirt-design är denna:

Vilken kanske skvallrar om att jag inte hittade på rubriken helt själv. Istället är det Youtube-profilen Tobuscus som gjort en bokstavlig version av trailern till Assassin’s Creed: Brotherhood. Bokstavliga versioner är en av de bättre idéerna någonsin och en idé som tydligen startades av Dustin McLean. Han började med en version av musikvideon till Take On Me men jag skulle nog säga att hans bästa video är till Under the Bridge. Han är nog kungen på literal music videos, även om det gjorts bra bidrag från annat håll, till exempel till låten Total Eclipse of the Heart (som jag kanske kommer skriva mer om idag, vem vet?). När det gäller att lägga på bokstavliga låtar till trailers (film och spel) är dock Tobuscus kung. Han har gjort till bland annat Twilight: Eclipse för de som är into that shit. Men där han verkligen glänser är när det kommer till Assassin’s Creed. Och allra bäst är hans trailer för Assassin’s Creed: Brotherhood. Den är även hans mest populära video, med knappt 15 miljoner views. Därfirån kommer även detta inläggs rubrik. För Ezio ser awesome ut.

Ezio är dödligt awesome…