What could have been… Veckans låt 34-13: Indestructible

Nu har Min enda läsare© haft födelsedag i elva minuter. Det börjar bli dags att uppmärksamma henne nu. Det här bör dock inte misstolkas som någon form av present till henne, hade tänkt skriva det ändå men eftersom hon fick för sig att fylla år nu kändes det lämpligt att publicera inlägget nu. Efter att jag skrivit mitt ”The end”-inlägg berättade jag nämligen för henne att det kunde hända att jag kanske skulle kunna eventuellt skriva ett av de inlägg som jag skrev om i det inlägget om hon önskade ett av dem. Girig som hon är önskade hon typ 3+ inlägg, men till slut bestämde hon sig för att hon helst skulle vilja läsa om okänd Robyn-låt. Oerhört otaktiskt val med tanke på att jag då inte kunde skriva förrän efter att jag varit på invingningen av Tele2 Arena och därmed hann liksom viljan att skriva mer eller mindre försvinna. Menmen, nu kommer alltså det här inlägget ändå. Och jag kanske ska säga att det är fritt fram för eventuella andra läsare av bloggen att önska inlägg som ni vill att jag ska skriva. Det kan ju hända, jag är inte helt omöjlig. Annars verkar det ju som att min ovän Tonkow börjat blogga igen, så ni kan ju läsa den bloggen. Vill man bara veta vad jag hade skrivit om för låtar om jag fortsatt med Veckans låt är den här spellistan ett hett tips. I princip alla låtar jag haft som Veckans låt har innan jag skrivit om dem dykt upp i den spellistan. Där kan man till exempel se att jag förmodligen skrivit om Sergels torg ( ), Beware ( ) och/eller S.H.U.N.O ( ). Och med tanke på hur många inlägg jag skrivit här borde man kunna gissa ungefär vad jag hade skrivit.

Men nu ska det handla om Robyn. Eller ja, vi kan ju börja med att det handlar om invingingen av Tele2 Arena förstås. Som de flesta förhoppningsvis vet var det tre artister som spelade på den. Det var Robyn, Lars Winnerbäck och Kent. Vilket kanske inte riktigt lika många vet är att även Zhala spelade, men det var liksom inte riktigt någon som brydde sig om det heller. Jag måste dock påpeka att Zhala var oväntat bra, framför allt hade hon en bra show med en spårad dansare. Själva musiken var väl… Sådär. Hursom, tre artister alltså vilket enligt multiplikationsprincipen (jag får betalt för att lära ut sånt) innebär att det fanns sex olika möjliga ordningar som de kunde spela i. De valde dock (såklart) bara en av dessa möjliga ordningar. Först spelade Robyn, sedan fick ”Lasse” sjunga lite grann innan Kent fick avsluta. Alla fick lika lång speltid (50 minuter), även om Kent drog över lite. Men oavsett hur lång tid man får spela bör ju ordningen vara i ökande popularitet, det vill säga att den minst populära börjar, för att följas upp av en mer populär artist för att slutligen följas upp av den mest populära artisten. Och jag måste tyvärr säga att ordningen var rätt. Det var tydligt att publiken var mer på när Winnerbäck spelade än när Robyn spelade och de var ännu mer på när Kent spelade. Själv var jag ju enbart där på grund av Robyn och sket mer eller mindre fullständigt i Winnerbäck och Kent. Hade jag varit där själv eller tillsammans med någon annan med samma inställning är det inte helt omöjligt att jag helt enkelt gått därifrån efter Robyn. Och det är väl inte helt omöjligt att det faktiskt var det folk gjorde, vilket ledde till att de som stannade kvar tills Kent spelade bara var de som verkligen ville se Kent och därför blev det bättre tryck då än tidigare när publiken var blandad. Jag vill tro det i alla fall, men tyvärr är det väl så att Kent (och Winnerbäck) är mer populär(a) än Robyn i Sverige. Konstigt att Sverige har så pass dålig musiksmak, vi lyckas ju ändå producera rätt mycket bra musik. Det vore ju lite tjänstefel av mig att inte gå genom hela invigningen, så vi tar lite korta sammanfattningar av de olika delarna.

Zhala

Har redan sagt det här, men bra framträdande. Zhala är en fullständigt okänd artist som inte gjort någonting. Typ. Jag tror hon kom in i skiten via Robyn eftersom Robyn hypat Zhala lite grann på sin Twitter. Vilket även skulle förklara varför det var oväntat bra, Robyn kan man lita på. Zhala var ett perfekt förband, hon fick upp stämningen i publiken utan att ens vara i närheten av att dra intresset från de övriga artisterna. Att hon sedan blev överglänst av sin egen dansare får man väl tåla liksom.

Robyn

Kvällens överlägsna höjdpunkt för min del såklart. Robyn är världsklass liksom. Hon körde 11 (eller 12, beroende på hur man räknar) låtar enligt setlist.fm, vilka ser ut att ha en korrekt lista. Av dessa låtar var en låt (Show Me Love, som inledde) från tiden innan Konichiwa Records, vilket är en tid av Robyns karriär som jag inte brukar räkna med. Men visst, Show Me Love är väl hyfsad. Jag tycker dock inte att hon ska sjunga låtar från den tiden, känns onödigt när det finns så mycket bra Konichiwa-låtar. Gissningsvis tjänar hon mer på att köra Konichiwa-låtar också eftersom det ju är hennes eget skivbolag. Jag antar att en del av Show Me Love-pengarna går till BMG. Inte för att jag vet om några pengar delas ut för att hon kör den live, men jag ser ingen anledning till att köra gammalt. Sex eller sju av låtarna (beroende på hur man räknar) kommer från Body Talk-serien, vilken av många räknas som det bästa Robyn gjort. Jag kan hålla med, men vill även lyfta fram skivan Robyn, som var det första som släpptes på Konichiwa Records. Den skivan körde hon två låtar från. Båda dessa står som covers i tidigare länkade setlist. Även om det inte är helt fel (Dream On har varit med på en Christian Falk-skiva och With Every Heartbeat har varit med på en Kleerup-skiva) så sjöng Robyn även i originalet och låtarna finns som sagt var med på hennes egna skiva. Summerar man det jag hittills skrivit får man nio eller tio låtar och det saknas därmed två låtar. Dessa står även de som covers och är The Girl and the Robot (Röyksopp) och Tell You Today (NY Loose). Den förstnämnda har visserligen enbart varit med på Röyksopp-skiva, men där är det ju Robyn som sjunger även om hon är ”uncredited”. Den sistnämnda är dock en ren cover och även den enda låten som jag varken kände igen eller förstod grejen med. Jag har inget emot covers på konserter och tycker faktiskt till och med att det kan vara en bra idé. Då får man liksom något som inte finns på skiva men som man ändå kan känna igen. Ett bra exempel på det är denna gamla spelning med just Robyn där hon kör någon form av mix av lite random covers och prestyle (förberedd freestyle). Sjukt grymt ju! Vilket jag tyvärr inte kan säga om Tell You Today. Det var helt klart spelningens lågpunkt. Vad som var spelningens höjdpunkt var såklart den låt som skulle ha blivit Vekcans låt om jag fortfarande skrivit sådana inlägg.

Det var oerhört märkligt när Robyn gick av scenen utan att typ ens tacka publiken. Hon bara försvann liksom och man kände att hon hade behövt minst en timme till. Kom igen, hon har ju materialet liksom!

Lars Winnerbäck

Efter att Robyns spelning tagit slut tändes arenan upp och det stod ”Paus” på alla de stora skärmarna. Jaha, liksom. Det var kvällens höjdpunkt, nu är det bara några timmar med sämre musik kvar. Det kändes ju värt… Eftersom min syster är ett stort Winnerbäck-fan (av oklar anledning) har jag redan tidigare blivit meddragen på två konserter med honom. Första gången följde jag med frivilligt eftersom det alltid är intressant att se en artist man inte sett förut. Andra gången var det inte lika frivilligt… Jag vet alltså mer eller mindre vad man kan förvänta sig av Lars Winnerbäck live och jag är måttligt imponerad. Så jag var ju inte extremt taggad direkt. Och Winnerbäck levde helt klart upp till förväntningarna, det var inte så häftigt liksom. När jag var på Winnerbäck på Gotland var i princip det enda som gav mig något när han körde Hugger i sten ( ). Lägg för övrigt märke till den mest gillade kommentaren på Youtube: ”Tycker ganska synd om Sten :/”. KLOCKRENT! Nu vågar jag förstås inte säga att Hugger i sten är Winnerbäcks bästa låt, men det är det bästa jag sett live i alla fall. Men den körde han ju såklart inte på Tele2-spelningen. Så Winnerbäcks konsert gav mig absolut ingenting. Kände faktiskt att jag lite förstörde för publiken, där stod alla och var taggade och så drog jag ner stämningen genom att inte vara det minsta imponerad. Helt klart kvällens sämsta spelning, men det kan bero på att Lasse nog även är den sämsta artisten.

Kent

Precis som Winnerbäck hade jag tidigare varit på en Kent-konsert (eftersom pappa är ett rätt stort fan). Den konserten var inte extremt imponerande så förväntade mig inte så mycket här heller. Men Kent levererade faktiskt! :O Dels kan det förstås bero på att jag den här gången stod mycket längre fram än förra gången och därmed delvis drogs med av att publiken så långt fram är mycket mer engagerad än längre bak. Men sedan beror det förstås även på deras setlist. Även denna finns tillgänglig på setlist.fm, vilket faktiskt verkar vara en riktigt bra sida. Att inleda med 999, Ingenting, Utan dina andetag och Musik Non Stop är liksom helt sjukt. Alla dessa låtar är stora hits som till och med en person som jag som är fullständigt ointresserad av Kent både känner igen och uppskattar. För varje ny låt kände jag att det här kan ju inte fortsätta på samma nivå men de lyckades liksom hela tiden överträffa mina förväntningar. Tills efter Musik Non Stop förstås, för då kom Petroleum, som är fullständigt ointressant. Den följdes upp av Jag Ser Dig som ju åtminstone har en hyfsad hitstatus, men då hade Petroleum liksom redan förstört magin. När den sedan följdes upp av Sjukhus började det ju nästan bli Winnerbäck-stämning och jag var helt plötsligt betydligt mindre taggad. Sedan ”avslutade” de med 747, vilket visserligen kanske är en rätt känd låt, men den ger inte mig någonting. Efter det gjorde Kent en så kallad ”encore” som enda band under kvällen. Men det är klart, det passar ju bättre om man är sista band än om man bara är ”förband”. Där spelade de tydligen Ingen Kunde Röra Oss live för första gången. Den låten är helt okej. Sedan avslutade de med Mannen i den vita hatten, precis som de gjort de senaste… Åren på sina spelningar. Vilket jag inte förstår mig på, för den är ju inte särskilt bra. Den har förstås ett avslutningsvänligt slut (”vi ska alla en gång dö”) där man liksom kan sluta sjunga för att sedan komma tillbaka med full styrka och fyrverkerier och konfetti och så, men… Fast allt det här säger ju jag som en person som inte är ens i närheten av att vara ett Kent-fan. Frågar man någon som faktiskt gillar Kent skulle man förmodligen få en helt annan bild av spelningen.

Sammanfattningsvis var alltså typ första halvan av Kents spelning extremt bra. Publiken var sjukt på och låtarna var bra. Sedan gick det nerför och man blev påmind om att det faktiskt var Kent som spelade. Faktum är att Utan dina andetag ( ) var så extremt jävla bra att det inte är omöjligt att jag haft den som Veckans låt om jag inte lovat en Robyn-låt. Det är en riktigt bra låt i grunden, men den var ännu bättre live. Utan att egentligen ha lyssnat genom särskilt mycket av vad Kent gjort kan jag nästan lova att det här är deras absolut bästa låt och att de aldrig, aldrig någonsin, kommer att överträffa den.

Övrigt kring evenemanget

Tele2 Arena är ju en helt ny arena och detta var invigningen (även om det varit en hel del evenemang där innan invigningen, med fotbollsmatcher och GT-spelning och så) så det vore ju tjänstefel att inte skriva lite om hur arenan var. Arrangörerna själva försökte få publiken att jublande skrika ja på frågan om det var en arena i världsklass, vilket inte gick extremt bra eftersom ingen brydde sig om den gubben som stod och pratade. Men är det en arena i världsklass? Jag vet inte, har ingen större erfarenhet av arenor runt om i världen. Jag har visserligen varit på OS både i Aten och i Peking och då varit på ”huvudarenan” vilken ju såklart var i världsklass. Eller ja, fågelboet (Kina) var ju rätt mycket tomma platser där man inte såg någonting, så jag vet inte… Men oavsett så är det en helt annan sak att vara på friidrott och att se en konsert. Till att börja med får man ju vara på innerplan på konserter och så är ljudet en mycket viktigare faktor och […]. Jag har inte varit på så mycket konserter på stora arenor över huvud taget, varken i Sverige eller utomlands så jag har inte så mycket att jämföra med. Men jag var faktiskt imponerad när det kommer till Tele2 Arena. Ljudet där jag stod (ganska långt fram, kanske rad 5-10 typ) har jag inget att anmärka på. Nu är jag ingen ljudexpert, men utifrån vad jag sett av recensioner och liknande så ska ljudet faktiskt ha varit bra. Mina föräldrar, som satt i andra änden av arenan, hade tydligen lite problem med ljudet och det är ju självklart att det låter olika bra på olika ställen i arenan. Men långt fram, där man ska vara, lät det i alla fall bra. Det här är ju något som Friends Arena fått rätt mycket kritik för, där ljudet tydligen ska vara helt värdelöst. Jag har inte varit där, så vet inte hur befogad kritiken är men Tele2 Arena gjorde mig i alla fall inte besviken när det kommer till ljudet.

När det kommer till service var även det bra. Det fanns vattenstationer både till höger och till vänster om scenen där man väl främst kunde hämta vatten innan det började, men förmodligen även under själva spelningarna (då hade man ju dock fullt upp med annat). Men det jag blev mest imponerad över var pauserna där det delades ut vatten även till folk som stod något längre bak. Det är något som är ovanligt, ofta brukar bara de som står allra längst fram få vatten, trots att det är minst lika stort behov längre bak. Fast det är klart, det är lättare att dela ut vatten på det sättet om man har massa pauser, vilket det inte brukar vara under en vanlig konsert. Menmen, riktigt bra jobbat med vattnet! För alla som varit på en konsert vet att man kan bli rejält svettig och därmed även törstig. Vatten behövs för att folk inte ska kollapsa. Eftersom man inte får ha någon form av vätska med sig in är det ännu mer viktigt att arrangörerna erbjuder vatten till publiken. Sedan är det kanske bara jag som är för känslig, när jag var på Winnerbäck i Stockholm för några år sedan höll jag på att kollapsa för att jag inte fick vatten (och då var jag inte ens särskilt engagerad i spelningen) och var tvungen att gå bort från min plats långt fram och istället gå och sätta mig bakom publiken. Efter Gyllene Tider i Eskilstuna i år var jag i desperat behov av vatten, vilket inte verkade finnas någonstans på platsen. Det fanns förstås mineralvatten och öl och så att köpa, men det är ju vatten man behöver! Så det är inte alls självklart att tillgången på vatten är bra, men det skötte Tele2 Arena alldeles utmärkt.

Själva inlägget

Det var väl typ det jag hade att säga rent allmänt om invigningen av Tele2 Arena. Nu kanske det börjar bli dags att skriva om det som det här inlägget faktiskt är tänkt att handla om, nämligen Robyn i allmänhet och låten Indestructible i synnerhet. Anledning till att Min enda läsare© önskade just det här inlägget var ungefär med motiveringen ”Robyn är ju grym, så det vore najs att veta vilken låt med henne som är grymmast” (inte ett faktiskt citat, men nästan). Där har Min enda läsare© uppenbarligen missuppfattat något. Till att börja med har jag ju redan skrivit om tre låtar med Robyn (1,2,3). Ingen av dessa låtar var alltså ens ett alternativ, även om någon av dem hade varit den grymmaste låten. Sedan gäller även att alla låtar såklart inte spelas på en konsert, speciellt inte när man bara har 50 minuter på sig. Även om man såklart väljer ut låtar som man själv gillar och främst låtar som man tror publiken kommer gilla är det inte säkert att den bästa låten kommer med. Och att jag skulle sitta här och skriva om en låt som jag inte ens hörde känns ju lite fel…

Med det sagt kan jag förstås uttala mig om vilken låt jag tycker är bäst med Robyn. Vilket dock inte nödvändigtvis är samma låt som är bäst live. Vilket i sin tur inte nödvändigtvis är samma låt som var bäst under invigningen av Tele2 Arena. Vilket i sin tur inte nödvändigtvis är samma låt som har den bästa musikvideon. Men här är min åsikt:

• Robyns bästa låt – Fembot (  VL)
• Robyns bästa musikvideo – Call Your Girlfriend ()
• Robyns bästa låt live under invigningen av Tele2 Arena – Indestructible

Robyns bästa låt live kan jag inte uttala mig om eftersom jag bara sett en spelning på 50 minuter.

Att jag fortfarande tycker att Fembot är Robyns bästa låt är rätt talande, eftersom det ju var ett bra tag sedan jag skrev inlägget om låten. Jag minns inte riktigt vad jag skrev då men tror jag tycker i princip samma sak som då så vill ni veta vad jag tycker så läs det inlägget. Däremot vill jag säga att jag inte vill att Fembot ska vara Robyns bästa låt. Jag vill att Robyns bästa låt inte ska ha kommit än. Jag vill se Fembot överträffas på Robyns nästa skiva som kommer… Jag vet inte när. I den här intervjun som enligt det hon säger verkar ha ägt rum 2 november 2012 säger hon att efter imorgon är det dags att åka till studion och börja skriva och spela in till den nya plattan. Sedan pratar hon lite om vad hon kan tänka sig att man kan förvänta sig av den nya skivan, men är tydlig med att hon inte börjat skriva något än. Titta gärna på hela intervjun, den är rätt värd, men det som handlar om nya skivan är från den tidpunkt länken länkar till och framåt genom resten av videon. I den här intervjun från typ någon gång 2-4 oktober 2012 säger hon att planen är att släppa ett album nästa år men är återigen tydlig med att hon inte vet eftersom hon inte ens börjat än. Båda dessa källor pekar alltså på att det skulle komma en ny skiva i år, men sedan dess har ingen ny information kommit såvitt jag vet (berätta gärna för mig om jag har fel). Hon sa inget om ny skiva på Tele2 Arena, vilket däremot Kent gjorde. De ska tydligen börja spela in i december-januari något. Jag bryr mig inte riktigt…

Jag kanske även ska lägga till en kommentar om bästa musikvideo. ”Vadå, hon dansar ju bara runt i en lagerlokal?”. Ja, med Robyn är det det enda som krävs. Tillsammans med en jäkligt bra låt förstås. Och ja, det krävs nog att det är Robyn som dansar och inte någon annan. Det finns för övrigt en video på mig när jag ”dansar” (till Amanda Jensen) som är ännu mer ”charmig” än den där videon. Tyvärr har jag dock inte tillgång till den filmen själv, det var en nollan som filmade för att han tyckte att det var kul när en fadder spårade. Skulle jag få tillgång till den lovar jag att lägga upp den här.

Eftersom det här inlägget var tänkt att handla om Indestructible (det går inte så bra med det) får jag väl försöka återgå till ämnet (det kommer nog inte gå så bra med det). Indestructible har aldrig varit en av mina favoritlåtar med Robyn, även om den såklart är bra och förmodligen tillhör den övre halvan om man skulle få för sig att lista alla låtar Robyn gjort, även om man bara räknar med Konichiwa Records-låtar (vilket man bara gör, för annars skulle alla Konichiwa-låtar hamna i övre halvan). Men på invigningen var den här låten överlägset bäst. Dels berodde det förmodligen på att hon körde den så pass sent så att publiken hade hunnit vakna, dels beror det nog på att det är en av hennes mest kända låtar och att publiken därför kunde hänga med. Även Dancing on My Own drog igång publiken rätt rejält, men den låten har jag aldrig gillat lika mycket som Indestructible. Som vanligt är en stor del av anledningen till att jag gillar låten ett enda citat som dessutom är rätt kort. ”This is hardcore”. Det är förstås inget genialiskt citat i sig, men satt i sitt sammanhang i låten är det klockrent och riktigt starkt. Dessutom är det en grej som funkar klockrent live.

Tyvärr blir det nog inte så mycket mer skrivet om låten, precis som det brukar bli när jag ska skriva saker svamlar jag mest om annat och säger inte så mycket om ämnet. Men vad finns det egentligen att säga? Låten är bra, början är bra, ”This is hardcore” är bra. BRA! Musikvideon är ganska bra, men inte lika bra som den till Call Your Girlfriend.

Låt: Spellista:

Passande nog såldes det tröjor med ”This is hardcore” på, så det var ju ett givet köp! Sedan informerade min syster mig om att det ju faktiskt är möjligt att köpa två tröjor, så blev en Konichiwa Records-tröja också. Konichiwa Records är inte bara det viktigaste och bästa som hänt Robyn (jag förnekar ju som sagt var hennes karriär innan Konichiwa Records), de har även en oerhört snygg logotyp. Det finns även en sjukt snygg hoody på samma tema. Tyvärr såldes bara den gråa varianten på invigningen, vilken ju är långt från lika snygg. Menmen, får väl nöja mig med två t-shirts…

Hade jag skrivit Veckans låt-inlägg fortfarande hade det förmodligen blivit 22 ( ) den här veckan. Lily Allen-låten förstås, inte Taylor Swift… Detta av förklarliga skäl, jag har ju redan nämnt att Min enda läsare© fyller år idag. Så grattis Min enda läsare©!

Veckans låt: The end

Bestämde mig för ett antal veckor sedan för att lägga ner den här bloggen. Det är ju kul att skriva och så, men jag har annat för mig och orkar inte med. Jag kanske återupptar den här bloggen eller startar någon annan (vilket jag i så fall kommer att meddela om här, men tills vidare är skiten nerstängd. Planerade in en del inlägg innan jag bestämde mig för att lägga ner det, men orkar inte skriva dem nu. Däremot känns det ju orättvist att inte berätta vilka låtar som hade varit Veckans låt, om jag hade orkat. Skriver inom parentes även ungefär vad jag skulle ha skrivit om.

• Vecka 11 – Still Into You  (Paramore kan fortfarande)
• Vecka 12 – Pompeii  (Ingen aning om varför den skulle vara bra, men Min enda läsare föreslog den)
• Vecka 13 – Sugar  (Vilket svin jag är som gillar låtar där tjejer stönar)
• Vecka 14 – Höj volymen  (Oklart vad jag tänkte ha för tema)
• Vecka 15 – Habits  (Trevligt dekadent livsstil)
• Vecka 16 – Anonym  (DÖMD…)
• Vecka 17 – Välkommen hem  (Något om ett annorlunda Uppsala mot det jag upplevt)
• Vecka 18 – Hårt mot hårt  (Kvinnliga ”Fuck this shit”-inhopp)
• Vecka 19 – Caramelldansen  (SOF…)
• Vecka 20 – Så jävla PK!  (Feminism)
• Vecka 21 – Spin It Now (Fuck ‘Em)  (Alltid kul med svordomar)
• Vecka 22 – Go Kindergarten  (ROBYN!)
• Vecka 23 – Aldrig för sent att ge upp  (Något om onani förmodligen)
• Vecka 24 – Started as a baby  (Oklart vad jag tänkte ha för tema)

Låtar som förmodligen hade kunnat bli veckans låt om jag fortsatt, dock oklart vilken vecka:

• Girlfriend  (Man kan aldrig få nog av Icona Pop, 2Pac, klaga på Min enda läsare)
• Bring the Noize  (Trodde det var Azealia (stavning?) Banks, men kul att M.I.A. fuckar upp)
• Come Along  (Från pappas spellista på midsommar)
• Grunge Girls  (Hade säkert kommit på något coolt att skriva)
• Bring It All Back  (Simon Rosenqvist på P3 Nyheter)
• She’s Not Me – Pt. 2  (För kort, men kul så länge det varar, perfekt video)
• Nu Kan Du Få Mig Så Lätt  (Finns mycket att välja på, men hade förmodligen mest handlat om hur jag inte orkar med en period då jag gillar Håkan)

Alla dessa låtar är nu inlagda i spellistan, som man finner på det vanliga stället (länken nedan ju!).

Spellista:

 

Förresten, nästa vecka hade det garanterat blivit en Robyn-låt, eftersom jag ska på konsert med henne nästa helg. WOOOHOO!

Veckans låt 10-13: Run The World (Girls)

För att inte förvirra någon kan jag meddela att det nu är vecka 22, och inte vecka 10. Men den här låten är ändå veckans låt vecka 10 2013.

Den 10 mars skrev jag att detta inlägg skulle bli försenat eftersom jag hade fullt upp med att plugga inför tentor (jag klarade dem såklart!). Sedan dess har det varit en hel läsperiod och jag avslutade precis ytterligare en tentaperiod med ytterligare två tentor (jag tror jag klarade dem såklart!). Imorgon åker jag till Uppsala för att börja jobba på måndag. De som vet något om kombinationen Uppsala och Veckans låt vet att det är en typiskt dålig kombination som aldrig brukar sluta bra. Menmen, vi får väl se hur det går med det.

Hursom, 10 mars lovade jag att jag skulle skriva om internationella kvinnodagen, Sveriges största korvfest och kanske till och med lite grann om blattehoror. Vi skippar nog det där med blattehoror tror jag (oroa dig inte, det kommer i ett senare inlägg) så vi kör de två första istället.

Sveriges största korvfest

Sveriges regering gjorde vecka 9 ett tappert försök till Sveriges största korvfest när de samlades i Maramö för att grilla korv. Det var ett bra försök, men redan nästa vecka skulle det överträffas. Den 9 mars hölls nämligen finalen i Melodifestivalen och där satsade man inte på att grilla korv utan på den lite mer ”traditionella” innebörden av korvfest, där korv bara är en omskrivning för kuk. För en korv och en penis ser ju ungefär likadana ut, så det är lätt att förväxla dem. Fråga bara Fäbodjäntan… I finalen i Melodifestivalen hade vi nämligen totalt 16 korvar bland artisterna och bara ett… Bröd? Louise Hoffsten var enda kvinnliga artist att delta, något som jag faktiskt störde mig enormt på under finalen. Kom igen liksom! Har ingen läst min blogg, kvinnor är alltid bättre ju… Bara en dag innan dess var det ju dessutom internationella kvinnodagen, vilket för oss in på nästa ämne.

Internationella kvinnodagen

Japp, internationella kvinnodagen. Tydligen får de en dag per år de där kvinnorna. Lite taskigt tycker jag, det räcker inte med 364 dagar per år för oss män, vi behöver minst 365. Tacka vet jag skottår…

Internationella kvinnodagen uppmärksammades såklart på vissa håll och på olika sätt, vilket för oss in på veckans låt (för vecka 10 dvs). Det blir såklart en kvinna, inte bara på grund av internationella kvinnodagen utan faktiskt mest för att jag försöker få könsfördelningen bland mina veckans låt mer ojämn åt kvinnornas fördel. Jag kan glatt meddela att i och med denna låt kommer könsfördelningen att vara helt jämn (enligt min ganska godtyckliga definition om vad som är en kvinnlig artist/band). Jag är såklart inte nöjd med det, det måste bli mycket mer ojämnt! Men någonstans på rätt väg är det ju i alla fall. En vecka som denna när det är internationella kvinnodagen och allt får jag ju passa på att köra en låt som blivit någon slags symbol för att kvinnor kan. Vilket jag tycker är sjukt olyckligt…

Veckans låt är alltså Run The World (Girls) av Beyoncé. Den handlar väl typ om att tjejer styr världen eller något antar jag. Det känns i alla fall som det med tanke på att ”Who run the World? Girls!” upprepas gång på gång på gång på gång. Och visst, det är väl fint och så och på sätt och vis till och med sant, men kom igen! Beyoncé? Henne ska man väl ändå inte ha som förebild som kvinna? En tjej som till stor del spelar på sitt utseende och även om hon inte är snygg för männens skull blir det ändå bara fånigt. Hela den här ”girl power”-grejen är så extremt fånig. Girl power handlar inte om att tjejer är bra, det handlar om att tjejer är sura för att de har det sämre. Och visst, det har de all rätt att vara, men jag tror inte att bästa sättet att förbättra det är att vara fientlig mot allt och alla.

Men jag ska nog lägga ner där, det är farligt att lägga sig i i den här debatten och det blir lätt att man framstår som alla vita kränkta män där ute. Och de är långt mycket värre än typ Beyoncé. Männen har ju inte ens någon anledning att vara sura ju.

Menmen, om det här nu är vad kvinnor vill ha för att känna sig bra så varsågoda. Sedan kan ni ju titta på Sex and the City eller något annat som bara förstärker fördomarna mot kvinnor och ha det bra. Suck…

Notera att videon börjar med någon form av intro som inte är med i originallåten, men länkade ändå till videon för att den på ett bra sätt visar på vad det är med Beyoncé som gör att jag inte förstår hur hon har kunnat bli en förebild för kvinnor.

Låt: Spellista:

Den här reklamen släpptes visserligen efter vecka 10 2013, menmen… Det här ska alltså föreställa en förebild för kvinnor. Så att kvinnor lär sig att de ska vara halvnakna och ställa sig i onaturliga ställningar för att se sexiga ut?

Veckans låt 9-13: Party for Everybody

Ryssland. Vårt kära grannlands kära grannland. Även världens största land. Har även en av världens största arméer. Det tyckte Sverker Göransson var läskigt och berättade att om Ryssland skulle anfalla oss skulle vi inte ens klara oss en vecka. Eller ja, egentligen sa han väl bara att om någon skulle anfalla oss skulle vi klara oss i ungefär en vecka, tror faktiskt inte han nämnde Ryssland. Men alla vet ju att är det något land vi är rädda för så är det Ryssland. Och Ryssland valde att tolka uttalandet som att han sa att Sverige skulle inte ens klara sig en vekca om en rysk attack skulle äga rum. Det här ser ryssarna förstås som rätt fånigt, varför skulle vi vara rädda för dem? Det här tog Yesterday Live och gjorde till en låt på ryska som handlar om hur fåniga vi i Sverige är. Låten bygger på ABBAs gamla klassiska ”Mamma Mia” och driver med Sverige på det bästa sätt jag sett från en icke-svensk källa. Videon kan hittas här och har redan fått många gillande ord från svenskar. Jag håller med, det här är faktiskt kul och att det är oss de skämtar om får man helt enkelt ta.

Många kommentarer till videon verkar se den som ett svar på den fyra år gamla Tingeling-låten som drev med Ryssland. Det är det förstås inte, men jag ser liknelsen. Då drev Sverige med Ryssland, nu driver de med oss. Och båda är mycket framgångsrika och bra parodier. I Sverige är vi vana vid att driva med norrmännen och de driver tillbaka. Vi är vana vid att tjafsa med Finland om hockey och friidrott. Men när det kommer till bra humor fram och tillbaka verkar det helt oväntat som att det är Ryssland som vi får kämpa mot. Jag skulle vilja säga att Tingalin är snäppet bättre än Russia attacks Sweden, men det kanske bara är att jag är lite partisk som svensk. Tingalin drev ju dessutom inte bara med Ryssland utan även oss svenskar, så…

Tingalin är som de flesta nog vet finalen på en humorföljetong från Melodifestivalen 2009, där nya varianter av Tingeling sjöngs varje vecka. Men det tog sig liksom inte riktigt förrän i finalen, där Tingalin kom som sedermera kom att bli en ganska stor hit. Det finns förstås en anledning till att de valde att driva med just Ryssland och inget annat land. Det var nämligen så att Ryssland vann Eurovision Song Contest 2008 så finalen skulle hållas där 2009. Det här med att driva med det land där Eurovision ska hållas är ett gammalt Melodifestivalen-trick som har fungerat flera gånger. Bäst är nog Tingalin, men även förra året när Sarah Dawn Finer som Lynda Woodruff drev med att Azerbaijan är svårt att uttala (och stava, skrev jag rätt?). Det var för övrigt en sketch som levde vidare i själva Eurovision där just Lynda Woodruff fick presentera de svenska resultaten. Konceptet med att föra över den svenska Melodifestivalhumorn till Eurovision är ett koncept som såvitt jag vet enbart prövats två gånger, dels förra året med Sarah Dawn Finer och dels med Björn Gustafsson som 2008 försökte ge 12 poäng till Sverige. 2008 var ju som sagt var det år Ryssland vann Eurovision, vilket senare ledde fram till Tingalin. Men Björn gav inte en enda poäng åt Ryssland. Stackars land…

Förra året vann som bekant Sverige Eurovision Song Contest, vilket försvårar lite för årets melodifestival. För vi kan ju inte driva med Sverige liksom! Lösningen blir att driva med Eurovision Song Contest, i ett oerhört underhållande inslag med Petra Mede (som ska leda Eurovision). Klippet går att se här, men då missar man tyvärr den bästa delen, där Petra Mede pratar vad som åtminstone för mig framstår som flytande franska. Hela programmet går att se på SVT Play fram till 9 april, så kan man se hela inslaget. Programmet börjar med det så finns inte ens någon anledning att försöka hoppa fram till rätt ställe. Dessutom åkte Gina Dirawi till Italien för att se varför vi inte fick några poäng från Italien (enda land som inte gav oss poäng) i Eurovision. Det inslaget var mest en kul idé och blev tyvärr inte riktigt så kul som det borde ha blivit. Det roligaste var när Gina visade hur känd hon själv är i Italien.

Jaja, säga vad man vill om Melodifestivalen och de står definitivt inte för den bästa svenska musiken. Men jag skulle vilja hävda att de står för den bästa svenska humorn. Visst har det varit en hel del bottennapp genom åren, men även många klassiker. Jag hoppas verkligen att Sverige lyckas med att föra in lite av denna sköna stämning in i Eurovision, som vanligtvis brukar vara lite av ett sömnpiller. Tyvärr finns det väl en risk för att de är så tight bundna från högra makter att det inte kommer kunna bli lika bra underhållning som Melodifestivalen är. Men vi får väl se…

Sverige vann som sagt var Eurovision Song Contest förra året, med Loreens låt Euphoria som fick smått fantastiska 372 poäng. Visst, 372 poäng säger kanske inte så mycket, men kan berätta att låten på andra plats fick 250 poäng. Den låten hette Party for Everybody och är den låt det här inlägget var tänkt att handla om. Party for Everybody var ett bidrag från Ryssland. Ni ser, allt hänger ihop!

Party for Everybody är förmodligen mest känd som låten med de charmiga gummorna. Och visst är gummorna charmiga, men låten är ju faktiskt inte särskilt dålig den heller. Det faktum att det är ett gängt gamla gummor som sjunger förstärker bara budskapet med låten. Det här är inte Panetoz som säger att de skiter i om du är tjock, smal, fin eller ful och bara har med smala människor i musikvideon. Det här är en låt om att alla har rätt att festa, framförd av ett gäng gamlingar som festar på sven. Inte direkt den typ av personer man tänker på när man hör party. Och det är det soo får den här låten att funka. Hade det varit en slumpmssig känd mainstream-artist som kommit med en låt med rader som ”party for everybody” och ”come on and dance” hade det varit en helt annan låt och man hade inte kunnat känna ens i närheten av lika mycket kärlek.

Låt: Spellista:

Kolla vad söta de är! Speciellt kortingen. Korta männsikor är söta!

Förresten, nedräkningen har börjat…

Veckans låt 8-13: Jag vet nåt som inte du vet

En gång i tiden gick det ett program på TV4 som hette Idol. Det var väldigt populärt faktiskt. Det gick ut på att man skulle sjunga bra och så skulle folk rösta på folk och så skulle saker hända. Random människor ansökte och fick reda på hur dåliga de var, sedan till slut så var det bara människor som ansågs bra kvar och då fick de istället höra hur bra de var. Sedan höll det på jättelänge och pengarna rullade in som de skulle, det gick bra då. Så TV4 kände att det här med talangjakter och folk som sjunger verkar ju vara en jättebra idé! Därför började de även med The Voice och The X Factor, som är typ exakt samma sak. För att hinna med dessa nya coola grejer lade de ner Idol. Fast ingen pallade kolla på varken The Voice eller The X Factor, så nu 2013 kommer Idol göra comeback. Fast har svårt att se att någon skulle palla bry sig om Idol i år.

I alla fall, varje å¨r var det någon som var rätt bra och annorlunda i Idol.Den personen vann förstås aldrig, men det fanns i alla fall en sådan person. Och alla som jag fortfarande minns som varit bra har varit tjejer. En av dessa tänkte jag skriva om nu, för varför inte liksom? Det var i säsong 7 av Idol, som sändes under 2010, som denna tjej var med och sjöng. Idol 2010 måste nog ändå få räknas som en av de sämsta säsongerna av Idol hittills. Vinnaren hette Jay Smith och… Ja, jag vet inte… Tvåa kom ytterligare en nobody, som hette Minnah Karlsson. Fast det får jag ju inte säga antar jag, eftersom jag typ känner en tjej som känner en tjej som typ känner Minnah. Eller något. Tror jag. Har aldrig riktigt förstått det där, men tydligen ska jag tycka att Minnah är jättehäftig. Men här är en hemlighet: Det gör jag inte. Säg det inte till någon bara. Trea kom Olle Hedberg, en av två Topp 3-Idol-artister som inte belönats med en egen Wikipedia-sida på svenska Wikipedia. Den andra är Johan Larsson, som var med 2006. Nej, jag har inte heller någon aning om vem det var. Olle Hedberg vet jag vem det är efter att ha tittat på bilder på honom och såvitt jag minns var han en rätt skön kille, men inte ashäftig. På svenska Wikipedia-sidan om svenska Idol finns ett avsnitt som heter ”Deltagare med karriär efter programmen”. Lite elakt kanske, med tanke på att många som inte står med där nog fortfarande jobbar med musik. Där står i alla fall ingen av de tre tidigare nämnda personerna med. Istället står Andreas Weise, som kom femma, med. Och så fyran förstås, som gjort Veckans låt för just den här veckan. Hon heter Linnea. Linnea Henriksson. Hon hoppade runt som en idiot på Idol-scenen, vilket även var det som fick henne att vara överlägset bäst i Idol 2010. Inte heller konstigt att hon är den överlägset mest framgångsrika från det året.

Linnea Henriksson släppte sin debutsingel 2011. Där var hon både väldigt kär och obegripligt ensam. Samtidigt! Whoa! Den låten var såklart med på hennes debutalbum som släpptes 2012. I en annan låt på den skivan sjöng hon om någon som hette Alice och så hade hon tydligen blivit Lyckligare nu. Än förut får man anta. Fast det fanns ju fler låtar på den skivan. Jag vet nåt som inte du vet var en av dessa låtar. Den spelades på P3 i måndags. Jag vet inte varför. Tydligen ligger den på P3:s C-lista (4-5 spelningar/vecka) men den är ju inte direkt ny och såvitt jag vet har den inte släppts som singel heller. Men kanske har den släppts som singel, eller så upptäckte musikredaktörerna den och tyckte den var fet. Jag vet inte, men jag hörde i alla fall låten för första gången i måndags. Och den är ju faktiskt rätt trevlig. Den är dessutom representativ för den stil som Henriksson har på sin debutskiva, vilket inte riktigt är den stil som jag har för mig att hon hade i Idol. Jag gillade henne bättre i Idol.

Min ursprungliga tanke med det här inlägget var att jag skulle ha vinkeln ”Jag beundrar Linnea Henriksson, för tydligen vet hon något som inte jag vet. Och jag vet ju allt”. Men nu får jag liksom inte till något bra sätt att få in den vinkeln. Så skippar det, men det är fritt fram att sno den vinkeln om du någon gång ska skriva ett blogginlägg om den här låten. Jag väljer istället att utgå från ett annat citat från låten, nämligen:

Vet du vad de säger om dig?
Vet du vad de säger om dig till mig?

Nej. Nej, det vet jag inte. Det är väl någon form av allmän åsikt att det är coolt att inte heller bry sig. ”Jag skiter i vad andra tycker om mig” är ju en typiskt cool grej att säga. Men jag har ju aldrig varit cool. Jag bryr mig sjukt mycket om vad andra tycker om mig. Jag kommer förmodligen inte ändra mig för att folk ska tycka något annat om mig, men jag vill verkligen veta vad folk tycker om mig och vad folk säger om mig när jag inte är med. Hur beskrivs jag för andra personer? Förmodligen inte särskilt ofta alls och rent generellt tror nog alla (även jag) att de är mycket mer intressanta än de egentligen är. Men jag skulle ge mycket för att få höra allt folk säger om mig. Utan att de vet om det förstås, skulle folk veta att jag vet vad de säger om mig skulle de förmodligen bara censurera sig själva.

Menmen, det var egentligen helt orelaterat, kände bara för att skriva det. Nu blir det väl till att lyssna på låten för här kommer teh linkz!

Låt: Spellista:

Känns som att veckans inlägg var lite halvlamt, men man kan ju inte alltid ligga på topp!

Veckans låt 7-13: For the show

Skulle någon tvinga mig att välja en låt för att representera vecka 7 2013 skulle jag välja endera For the show eller Minicall. Förmodligen skulle jag valt Minicall, eftersom den just nu känns som den bättre av de två. Nu är det ju faktiskt så att det är någon som tvingar mig att välja ut en låt för att representera vecka 7 2013. Jag tvingar mig att göra det. Dessutom skulle Min enda läsare™ tjata jäkligt mycket om jag inte gjorde det. Fast hon, och eventuella andra människor som bryr sig, behöver inte oroa sig. Jag har gjort det här i 2⁷ veckor nu och tänker inte sluta än på ett tag.

Men de som läst rubriken lägger kanske märke till att jag inte alls skriver om Minicall. Jag skriver ju om For the show. Det beror förstås på min för tillfället strikta ”No guys”-policy. Man kan ju inte skriva om män liksom, jag är ju inte bög! Dessutom skiljer sig inte låtarna så mycket i hur mycket jag gillar dem, så…

For the show är alltså gjord av en tjej. En tjej som heter Navet. Fast det där var ju inte sant! Det är Navet som gjort låten, men Navet är ju inte en tjej! Navet är ju ett band! Det är faktiskt inte ens ett band med tjejer. Navet består nämligen av tre personer: Julia, Josef och Anders. Utifrån en oerhörd kunskap och erfarenhet inom namnkunskap kan jag utifrån den informationen dra slutsatsen att bandet består av två killar och en tjej. Killarna är alltså i majoritet, men Julia är ju tjej… Och det vet ju alla att en tjej motsvarar ungefär fem killar, så hon tar ju över bandet totalt. Eftersom det är hon som sjunger (i alla fall i den här låten) är det dessutom lätt att tro att Navet är en kvinna. Jag skulle ju kunna erkänna att jag mer eller mindre trodde det när jag bestämde mig för att skriva om den här låten, men då skulle ju alla inse att jag egentligen inte alls har någon koll så jag tänker inte erkänna det.

Enligt random artikel på Rockfoto skapades Navet av kompisarna Josef och Julia hösten 2008. Både Josef och Julia ska tydligen vara från Sala och ha pratat om att starta ett band långt innan 2008, men det blev liksom inte av på grund av andra musikprojekt. Anders kom in senare som producent, men är numera en fast del av bandet. Sedan hade Rockfoto någon form av intervju med Josef, men den pallade jag inte läsa för Josef är ju kille. Varför snackade de inte med Julia istället?

Navets mest populära låt enligt Spotify är For the show, så det passar ju att jag skriver om den också! Däremot är det i en remix av Familjen som den är mest populär, originalversionen hamnar först på tredjeplats. Det är lite kul (inte alls egentligen, men måste försöka hålla intresset uppe), för det var nämligen Familjens remix som introducerade mig till låten eftersom den dök upp när jag radioade (helt klart ett ord) min default-spellista i Spotify. Jag tyckte att låten var rätt bra och blev genast intresserad. Fast den var liksom inte tillräckligt bra för att vara Veckans låt-material, eller ens jag-lyssnar-på-aktivt-material. Fast jag såg ju att det var en remix så tänkte att kanske var originalversionen bättre. Never have I been so… … … RIGHT!

Jag vill återigen påpeka att jag inte har något emot att låtar remixas och tycker att det ofta leder till bättre låtar eller åtminstone låtar som passar bra in vid andra tillfällen. Jag har inte heller något emot Familjen och har skrivit en del om honom tidigare här på bloggen. Men här fackade han upp. Jag förstår att han ville ta låten och göra den bättre, för säga vad man vill om låten men den känns lite som en oslipad diamant. Tyckte jag i början i alla fall, men ju mer jag lyssnar på den desto bättre blir den. Vilket inte stämmer för Minicall, som faktiskt blir sämre om man lyssnar på den för mycket.

Det är förstås inte bara Familjen som tagit den här låten och remixat den, även Simian Ghost, Lissi Dancefloor Disaster (feat. OWL Vision) och Adventure of Mash-up har gjort det. Jag är för lat för att lyssna genom de versionerna och originalet är så pass bra att jag nöjer mig med det. Men vill någon lyssna genom dem så finns de att hitta på Spotify här.

Låt: Spellista:

– Varför springer du?

– Jag vet inte varför, men jag gör det. Mina fötter skapades för det, och mitt hjärta också.

 

Veckans låt 6-13: E.T. (Benny Benassi Radio Edit)

Katy Perry är en amerikansk artist som någon kanske hört talas om. Hon är kanske mest känd för att hon kysste en tjej en gång i tiden. Big deal?`Ja, sjukt big deal, för… … … HON ÄR JU TJEJ SJÄLV! Usch, homosexualitet, inte okej! Så tänkte nog ingen i hela världen skulle jag tro. Eller ja, någon gjorde det säkert, men I Kissed a Girl kändes inte så extremt kontroversiell.Så knappt tre år senare tänkte hon att hon verkligen skulle ta i från tårna. Jaså, det är okej att hångla med personer av samma kön, men vad sägs om att göra det med en annan art? Och då snackar vi inte ligga med hundar eller något sådant alldagligt, det handlar om att ligga med aliens! Om inte det upprör vet jag inte vad som gör det!

Nejdå, det var nog inte så någon någonsin tänkte. Men kom på den tankebanan när jag cyklade från ICA tidigare idag och kände mig jäkligt smart. Nu är jag tveksam till om det egentligen var ett särskilt smart sätt att tänka, men det får väl duga antar jag. Jag hoppas att mina läsare inte förväntar sig någon form av kvalitet här! Ligga-med-aliens-låten, som heter E.T. släpptes i alla fall för ett år sedan. Skrev jag, eftersom den släpptes i februari 2011. Men nu är det ju fan 2013! :O E.T. släpptes alltså för två år sedan och var ett samarbete mellan Katy Perry och Kanye West, som får vara med i någon vers och förstöra låten. Fast nu när jag läser genom Wikipedia-artikeln verkar det som att Kanye West är en efterhandskonstruktion. Tydligen släpptes låten redan 17 augusti 2010, då utan Mr. West. Varför han fick vara med i den slutgiltiga versionen har jag ingen aning om, men nu är det ju å andra sidan inte den versionen jag ska skriva om.

Den som minns mitt inlägg för två (?) veckor sedan vet att jag nu är inne i en period av kvinnliga artister i Veckans låt för att göra könsfördelningen mer ojämn till kvinnornas fördel. Katy Perry är ju som redan tidigare konstaterat en tjej, vilket ju är lovande. Men läser man titeln på inlägget ser man Benny Benassis namn. Man kan ju gissa att han är kille och det går även att bekräfta, via till exempel Wikiipedia. Han heter tydligen Marco Benassi, det där med Benny är bara fejk. Han är mest känd för Satisfaction, en låt som jag nog funderade på att ha som Veckans låt eller har skrivit om på annat sätt någon gång. Jag verkar inte ha haft den som Veckans låt, men jag kan ju ha skrivit om den. Jag har ingen aning, jag har skrivit så mycket på den här bloggen att det är omöjligt att hålla koll på allt. Speciellt eftersom jag skrivit ungefär dubbelt så mycket i teorin. Finns många inlägg, vinklingar och formuleringar som fastnar i mitt huvud och aldrig blir någon verklighet. Hursom, jag kommer ändå ge den här låten till det kvinnliga könet, för det är ju trots allt Katy Perry som är någon form av huvudartist. Benny (som egentligen heter Marco) har ju bara tagit låten och gjort en remix av den. Inte för att jag vill kritisera remixes (hyllade dem i ett gammalt inlägg), eller DJ:s, men det är ju ändå till största del en Katy Perry-låt det här.

E.T. är en ganska dålig låt. Åtminstone i sitt grundutförande. Vad gjorde då Mr. Benassi för att få låten att hamna på den här listan? Till att börja med gjorde han det kanske allra viktigaste som går att göra med den här typen av musik. Han tog bort den där jäkla killen som alltid ska in och förstöra sådana här låtar. Sedan lade hon förstås också på ett trevligt beat och lite trevliga ekon och sådant, men det viktigaste var ju ändå att han tog bort Kanye West. För Kanye är ju som bekant mega-douche #1.

Tänker inte skriva så mycket mer om låten, man får väl helt enkelt ta och lyssna. Ganska dumt egentligen att bygga en blogg på att skriva om låtar. Film må vara bäst på bio, men musik är definitivt bäst i ljudformat. Text har aldrig varit och kommer aldrig bli det bästa sättet att presentera musik. Så istället skriver jag nu om den intressanta frågan som den här låten ställer till oss alla…

Skulle du ligga med en utomjording?

Det är förstås svårt att svara på, eftersom jag ju inte vet hur denna utomjording som det pratas om ser ut eller är eller egentligen någonting alls om den. Det man egentligen menar är ju ett djur som lever på en annan planet. På vår planet finns det inte direkt några andra djur än människan som jag känner mig sugen på att ligga med. Så ska utomjordingen vara lik något djur på Jorden så får det nog ta och vara människan, annars blir det inget vuxenskönt, som Martin Timell skulle ha sagt. Som tur (?) är brukar utomjordingar ofta vara mer eller mindre människolika. E.T. för ju tankarna till filmen med samma namn och den utomjordingen är alldeles för söt för att ligga med. Skulle kännas som pedofili och det är inte riktigt min stil. Jaja, för att få en bild av hur en utomjording som man eventuellt kanske skulle vilja ligga med ser ut och för att koppla det så mycket som möjligt till den faktiska låten jag skriver om får jag väl kolla på musikvideon. Tyvärr är ju Kanye med i den, men det är mycket jag står ut med för min trogna läsares skull. Ja, singularis. Eller har jag flera läsare?

I musikvideon kan vi se flera olika typer av utomjordingar, så jag vet inte riktigt vilken jag ska ta. Till att börja med är det någon form av alien med ett väldigt underligt klädesplagg. Han/hon ser lite ut som den ”klassiska” bilden av en utomjording. Jag vet inte riktigt om jag vill ligga med den utomjordingen. Kanske, det beror på personligheten. Senare transformeras han/hon till något som är oerhört likt Katy Perry i underliga kläder och underlig makeup. Henne skulle jag nog kunna ligga med. Inte Katy Perry alltså, utan utomjordingen som ser ut som henne. Jag skulle förmodligen ligga med Katy Perry också, men det är ju inte relevant här. Senare kommer en annan/samma utomjording som ser helt annorlunda ut men fortfarande ser ut som Katy Perry med underlig makeup. Hon visar sig ha typ hjortben. Jag vet inte riktigt, har aldrig tyckt att hjort är det sexigaste djuret. Men jag skulle nog ligga med henne också, skulle vara rätt spännande. Hon träffar en utomjording som ser ut som en naken silverfärgad man. Honom skulle jag inte ligga med, han ser alldeles för feminin ut. Ska jag ligga med en killle får det ju ändå faktiskt vara en kille!

Låt: Spellista:

Här är en alien som jag definitivt INTE skulle ligga med. Mest på grund av hans lite taskiga stil med att springa runt och döda människor. Och jag ligger inte med mördare.

Veckans låt 5-13: Fembot

Förra veckan inledde jag min tjejkavalkad i Veckans låt efter att ha insett att jag vill gilla tjejer. Fast inte vilka tjejer som helst, det är tjejer som gör dansvänlig musik som jag vill gilla. De exempel jag drog då var Icona Pop och Rebecca & Fiona. Båda mycket bra exempel, men i jämförelse med veckans artist är de rena amatörer. För veckans tjej är svårslagen. Hon ska väl egentligen inte behöva någon introduktion, men för säkerhets skull så kör jag väl en ändå. Istället för att skriva en själv och istället för att sno från Wikipedia använder jag den hon själv använder på hennes självbetitlade album.

I present to you

Unleashed in the east

Best dressed in the west

Sorted in the north

Without a doubt in the south

The queen of queenbees

Lioness of Juda

Phoenix from the ashes risen

Undefeated, undisputed featherweight champion

on all five continents

World record holder with a high score

of two gazillion in Tetris

Two-time recipient of the Nobel prize for

super foxiest female ever

And war time consigliere to the Cosa Nostra

She split the atom, invented the x-ray, the cure for AIDS

and the surprise blindfold greeting

She performed and choreographed the fights for

Bruce Lee in Enter the Dragon and The Game of Death

And still does stunt doubles for Jackie Chan

on the weekends

She suckerpunched Einstein, outsmarted Ali

and even outsuperfreaked Rick James

She’s the founder and CEO of Konichiwa Records

The most decorated professional field operative

in the industry and in the streets

With a perfect track record since kindergarden

where she used to whoop schoolboy ass

She’s listed in section 202 of the

United Nations Security Act of 1979 as being

too hot to wear tight sweaters

on international airspace

In this world of tension, pressure and pain

She is known by men and women of all origin and faith

For her wisdom, compassion

and relentless determination

In the quest to GET PAID

Japp, det är såklart Robyn jag pratar om. Tricket med att ha till synes slumpmässiga ord i fetstil för att låtsas att jag är cool lärde jag mig av Tonken, som av okänd anledning kör med det i sin blogg. Lite beroende på hur man väljer att räkna är detta den tredje eller fjärde låten jag skriver om med Robyn (jag skulle säga tredje, Backseat är oerhört tvek) vilket innebär att hon är där uppe i toppen med Icona Pop och Maskinen, som har tre VL var. Fast hon förtjänar det såklart, Robyn är den överlägset mest professionella artist Sverige kan erbjuda i dagsläget. Hon gjorde en del halvkassa grejer i början av hennes karriär, men sedan hon lämnade Jive Records (som var dotterbolag till Sony) har hon i princip enbart levererat kvalitet. Med sitt egenstartade Konichiwa Records har hon hittills släppt dels den självbetitlade skivan Robyn samt den välkända Body Talk-serien. Robyn innehöll en del rätt halvdana grejer, men hela Body Talk-serien var klockren (möjligtvis undantaget Jag Vet En Dejlig Rosa). Många artister släppte sitt bästa material i början av karriären och sedan går det bara nerför, men för Robyn verkar det gå i motsatt riktning. Hon blir bara bättre och bättre, så det är oerhört spännande att se vad hon levererar för musik nästa gång. Inte kan hon väl överträffa Body Talk? Vi får helt enkelt se, hon jobbar tydligen med nytt material nu i alla fall.

Robyns enorma professionalism (är det ens ett ord?) visar sig inte bara genom att hon klarar av att släppa enorm kvalitet via ett eget skivbolag utan det visar sig såklart även live. Jag såg en spelning med Robyn på SVT någon gång och sedan dess har jag velat se henne live. Detta är något som även min syster håller med om (även om hon såvitt jag vet inte såg spelningen på SVT) och vi har pratat om att gå på konsert med Robyn ett bra tag nu. Fast hon har tyvärr inte haft några spelningar sedan vi började prata om det. Så nu hoppas både jag och min syster på att hon snart blir färdig med det nya materialet så hon kan åka ut på turné igen. Kom igen Robyn!

Nog om artisten, jag bör väl kanske skriva något om låten också. Som alltså är Fembot. De flesta kanske kopplar samman låten med citatet ”I’ve got some news for you. Fembots have feelings too”, men inte jag. Inte till största del i alla fall. Nej, jag fastnar för något annat.

Once you’ve gone tech you ain’t never going back

För en blivande civilingenjör som mig är det här ju rena porren! Inte nog med att hon är ”super foxiest female ever”, hon är även ”hi-tech, baby”. Kan man göra annat än att älska? Inte nog med att hon är ”super foxiest female ever” och ”hi-tech, baby”, hennes musik är även sjukt bra, oavsett om man lyssnar på vad låten (egentligen låtarna) handlar om. Men att det ens finns en artist som kan sjunga att hon ”got a CPU maxed out sensation” eller att ”the power’s up on my transistor”, eller varför inte att hennes ”super brains are binary” eller kanske ”got an inter access code upon the back of my neck, initiating slut mode of space cadets and dexters”. Fast framför allt…

Once you’ve gone tech you ain’t never going back

Jag gick tech. Jag har ännu inte gått tillbaka och har inte några planer på att göra det heller. Eftersom jag via min noggranna research av alla som på något sätt visar att de läst något på den här bloggen verkar det som att det är yngre killar (födda 93) som läser den här bloggen (Förutom Min Enda Läsare™, som är en tjej i min ålder). Nu visar det sig dock att även ungar födda 1993 växt upp och är redo för universitetet. Dafaq!? Man börjar bli gammal… Många av dem har till och med gått ett helt halvt år på universitetet, vilket betyder att jag gått… … Mer… Menmen, är det någon där ute som just nu och sitter och funderar på vad de ska plugga kan jag definitivt rekommendera att gå tech. Och vilket annat ställe passar bättre att gå tech än Linköping? I Linköping finns ju Linköpings Tekniska Högskola (LiTH), som är en del av Linköpings Universitet, som är ett oerhört trevligt universitet. Och vilket program passar då bättre än Sveriges äldsta och bästa civilingenjörsutbildning i datateknik? Det där med äldsta är ett faktum, bästa går väl att diskutera men om ni inte är övertygade så kan jag berätta att somliga D-studenter på LiTH lärt sig diskret matematik bland annat med hjälp av lilla moi. Då kan det ju omöjligt finnas en bättre utbildning! Jag planerar att vara mentor i diskmatte även nästa termin, så om ni söker nu kanske ni kan få lära er något av mästaren själv. Vilket alltså skulle vara jag… Jag vet, jag är lika förvirrad som du är. Jag skriver det här mest för att en kille som kommenterade på min blogg går D på KTH och jag måste visa att vi i Linköping är bättre. Jag skulle aldrig vilja byta ut LiTH mot KTH, men vissa vill ju hellre ta någon tråkkopia i Stockholm än originalet från Linköping. Så det är väl deras val liksom. 😛

Ytterligare en liten sak jag vill påpeka angående den här låten inträffar ungefär ganska exakt en minut in i låten. De lyrics jag hittat har hävdat att det är ”And scan me” som kan höras, men jag hävdar bestämt att det är ”Jag älskar dig”. Och visst, det är ju inte helt osannolikt att de som skrivit ner lyrics bara lyssnat och inte är så bra på svenska. Men jag diggar ”Jag älskar dig”-raden. För jag är rätt säker på att det är det det egentligen är. Trevligt att Robyn visar upp sitt svenska arv lite grann, även om folk tror att hon säger ”And scan me”.

Låt: Spellista:

Robyn valde en något annorlunda estetik för Body Talk, men hon lyckas ändå vara super foxiest female ever. Eftersom jag kommer ha svårt att motivera ytterligare ett VL-inlägg om henne vill jag tipsa om Cry When You Get Older ( ), Don’t Fucking Tell Me What To Do ( ), Criminal Intent ( ), Konichiwa Bitches ( )… Eller så lyssnar ni bara på allt Robyn släppt under Konichiwa Records, det vill säga Robyn och Body Talk.

I andan ”jag gillar tjejer” började jag med en playlist, kallad We Are Girls (efter förra VL). Den finns för tillfället bara på Spotify, men kanske Youtubear den också. Vi får se…

Veckans låt 4-13: We Are Girls

Det kommer en tid i varje mans liv när man blivit så rik att man inte bryr sig ett skit. Den tiden har inte kommit för mig än. Visst har jag det rätt bra ställt, men lever man på bidrag (och det som är kvar från sommarjobbslönen) och har lån på några hundra tusen är det svårt att hävda att man är så rik att man inte bryr sig ett skit. Jag bryr mig ju faktiskt. Lite grann i alla fall.

Det kommer en tid i varje mans liv då man frågar sig om man är den man vill vara. Den tiden kom för mig under vecka 4 2013. Eftersom jag skriver en blogg där jag skriver om massa musik är det väl inte alltför vågat att tro att många identifierar mig med den musik jag lyssnar på. Om någon säger ”Spetsen” kanske läsare av den här bloggen säger något i stil med ”Ja, det är han den där som gillar [dra lämplig slutsats utifrån de 125 låtar jag hittills skrivit om som Veckans låt]”. Jag lägger inte alltid jättemycket tanke bakom låtvalen, men någonstans där ute finns det nog någon som drar slutsatser baserat på de låtar jag skriver om och för varje vecka inbillar han/hon sig att han/hon får en tydligare bild av vem jag är. Så jag kanske borde lägga lite mer tanke bakom låtvalen. Förra veckan körde jag en låt med Promoe och veckan innan det körde jag Fattaru. Båda låtarna är svensk hiphop, båda låtarna är relativt gamla. Förutom det har jag även lyssnat en del på Afasi & Filthy samt Snook under den perioden. Båda banden är svenska hiphop-band som är så gamla att de är nerlagda. Gammal svensk hiphop alltså, är det vad jag vill gilla? Är det den jag vill vara? Vill jag vara killen som inleder sina inlägg med citat från Far & Son, förmodligen Sveriges mest drogvänliga band? Nja, jag vet inte…

Jag gillar Frej Larsson. Han är en skön kille. Jag gillar Simon Gärdenfors. Han är också en skön kille. Alltså borde jag ju även vilja gilla Far & Son. Och det gör jag ju förstås också, men jag vet inte om jag vill göra det. Jag tror nog att jag vill gilla Far & Son på grund av deras provokativa och lekfulla musik, inte för att deras musik nödvändigtvis är bra. Nu tycker jag visserligen att Far & Son gör rätt bra musik, men jag vill inte tycka det. Jag vill bara tycka om dem för att de gillar knark, alliteration och brons och bruna skogar. Maskinen gillar jag också och de tror jag nog faktiskt att jag vill gilla. Denna dansvänliga elektroniska hiphop är något jag kan stå bakom. Så viss svensk hiphop vill jag ju gilla, men inte Promoe, Fattaru, Snook och Afasi & Filthy.

Jag vill även gilla den svenska battle rap-scenen (läs Basementality Battles). Tyvärr kan jag konstatera efter att ha tittat på en del battles att i princip de enda svenskar som är bra är Shazaam och Henry Bowers (eller Kung Henry eller vad man nu vill kalla honom).

Så visst, jag vill gilla svensk hiphop. Till viss del. Men jag vill inte att min musiksmak ska vara ”hiphop”, varken svensk eller utländsk. Visst har jag lyssnat på rätt mycket hiphop i mitt liv, men nu har jag växt upp och insett att det inte är vad jag vill gilla. Vad vill jag gilla då?

Jag vill gilla tjejer. Man vill ju inte vara bög liksom. Sa du homofob? Ja, det stämmer kanske lite. Jag knullar bara kvinnor, barn och transvestiter. FAN; nu citerade jag Far & Son igen. Det är inte lätt det här… En lite snabb genomgång av de 125 låtar visar att jag skrivit om något fler killar än tjejer (66-59 fick jag, men då pallade jag inte ha väldefinierade definitioner för låtar där både män och kvinnor är med utan delade ut lite halvt godtyckligt). Så det sög ju. Därför funderar jag på att försöka skriva mer om tjejer som gör musik och se till att tjejerna alltid är i majoritet i den här listan. Jag vill alltså inte att det ska vara jämlikt. Fuck jämlikhet, jag gillar tjejer!

Jag vill alltså gilla tjejer, men det finns många tjejer som gör musik, vilka av dem vill jag gilla? Jag kommer liksom aldrig riktigt undan det där hiphop-spåret utan tänker på Lilla Namo. Hon har släppt två låtar och båda är riktigt feta. Hon är en riktigt fet tjej helt enkelt. För man får väl kalla tjejer feta, så länge man inte menar att de är tjocka? För tjock är hon ju inte. Eller ja, hon är ju tjockt najs förstås. Vad är grejen med alla positiva användningar av fetmarelaterade ord inom hiphop-kulturen egentligen? Menmen, nu sa jag ju att jag inte ville gilla hiphop! Vad finns då kvar?

Det finns en del riktigt stora kvinnliga artister, typ Lady Gaga, Madonna, Katy Perry, […]. Vill jag gilla dessa? Nja, jag vet inte riktigt. Det är mycket möjligt att det kommer en Veckans låt-låt med någon av dessa i framtiden, kanske till och med den snara framtiden, men jag vill inte vara ett fan liksom.

Så vad vill jag då gilla? Ska jag komma någonstans med det här någon gång eller!? Jag har tänkt på det här hela veckan så jag borde ju veta vad jag vill gilla. Faktum är att det där med att jag vill gilla tjejer var något jag kom på senare, först kom jag på genre. Jag vill gilla dansvänlig musik. Sedan när jag skrev mitt inlägg om Icona Pops debutalbum insåg jag vad det är jag vill gilla. Det är ju Icona Pop jag vill gilla! En DJ-duo med två sköna tjejer liksom. Kan det bli bättre? Nja, jag är oerhört tveksam. Icona Pop gillar jag ju dessutom, så mission fucking accomplished! Fast man kan ju inte bara gilla ett enda band, det är ju lamt. Så vad mer finns det inom genren ”dansvänlig musik” (jag vill inte säga dansmusik för det känns fel och jag tänker inte skilja på dance/house/dubstep/…)? Jo, de förmodligen mest kända tjejerna som håller på med sådant är Rebecca & Fiona. Vilket tar oss till den låt som det här inlägget ska handla om. Det tog alltså drygt tusen ord innan jag ens började skriva något om det som det är tänkt att inlägget ska handla om. Jag måste nog lära mig att fokusera mer. 😛

Rebecca & Fiona har tidigare haft en Veckans låt i och med deras låt Hard. Så jag är ju redan halvvägs med det där med att gilla Rebecca & Fiona. Rebecca & Fiona har precis som Icona Pop bara släppt en skiva. Den lyssnade jag genom när den kom och… Jag var inte alltför imponerad. Tyvärr. Fan också, det är ju sådan här musik jag vill gilla! Det var ju trist… Visst, minns jag inte helt fel var väl ingen av låtarna direkt dålig, men jag kände inte samma kärlek för skivan som jag känner för Icona Pops skiva. Jag ska kanske försöka lyssna lite mer aktivt på Rebecca & Fiona nu när jag bestämt mig för att jag vill gilla dem, så får vi se.

Även om man inte direkt älskar musiken kan man ju tycka att de är feta live och därför gilla dem, så… Jodå, det jag sett av dem på typ Musikhjälpen och så har de varit riktigt bra live. Fast man kan ju inte uttala sig helt innan man sett dem på riktigt. Och det är här det nästan börjar bli lite läskigt. För jag hade biljett till en fest där de spelade, men missade deras spelning. Känns det igen någonstans ifrån? Ja, precis samma sak gäller för Icona Pop. Jag måste nog skärpa mig med det där alltså… När Rebecca & Fiona spelade var jag till och med inne på området, inte alltför långt från scenen. Men jag var för full och för upptagen med att snacka med dolk så jag missade spelningen helt. Jag är ju rätt värdelös ändå…

Nu har jag i alla fall valt en låt här av Rebecca & Fiona, så då måste jag väl ändå gilla just den här låten i alla fall? Nja, knappt. Den är precis som allt annat på deras skiva bra, men jag har svårt att känna den totala kärleken för låten. Främsta anledningen är att de spelade den i Musikhjälpen och hela framförandet då var riktigt bra. Men låten ensam är inte extremt bra. Tyvärr. Det går inte så bra för mig med att gilla det jag vill gilla.

Rebecca & Fiona är snäppet mer åt det rena DJ-hållet än Icona Pop är. Jag vet faktiskt inte ens om det är Rebbeca och/eller Fiona själv som sjunger på låtarna. Är man inne på det spåret vet man att det där med avancerade låttexter inte direkt är högsta prioritet (Barbra Streisand med Ducksauce, någon?). Därför kan jag kosta på mig att publicera fullständiga lyrics här.

We are girls but we still like to play

We are girls we don’t care what they say

Because we are girls like you, like me

Eftersom det bara är tre rader tänkte jag att jag kan kosta på mig att skriva ett stycke om varje rad. Jag börjar nedifrån, för det är så jag rullar.

Because we are girls like you, like me

Okej, jag har lite problem med att relatera till den här raden. Jag är ju inte tjej, så det blir ju lite konstigt när tjejerna säger att de är tjejer precis som jag. Jag har även funderat på hur bra det här kan funka på klubbarna. Visst, vi killar vill alltid ha tjejer till festerna. Ju fler tjejer, desto bättre liksom. Men det är ju för att vi killar ska ha något att ragga på, så vi behöver ju också vara där. Fast kanske tjejerna helst skulle bli av med oss killar… Oavsett så tror jag det är en hel del killar på Rebecca & Fionas spelningar, så kanske är lite halvkonstigt att säga att de är tjejer precis som hela publiken…

We are girls we don’t care what they say

Här har ni anledningen till att jag gillar/vill gilla tjejer och kanske varför jag vill gilla just Rebecca & Fiona specifikt. För de skiter i. Vi behöver fler tjejer i den här världen som skiter i. De bästa tjejerna i den här världen skiter i. Att bara skita i funkar inte lika bra för killar. Eftersom tjejer faktiskt är en ganska undantryckt minoritet inom många områden är det okej och modigt att skita i. Ett sådant område är musiken, där ju Rebecca & Fiona hör hemma. Ett kanske ännu värre område är mitt område. Jag pluggar ju till civilingenjör. Bara det innebär en ganska stor brist på tjejer, men att jag dessutom pluggar till civilingenjör i datateknik tar ju i princip bort alla tjejer direkt. Vilket suger, vi behöver verkligen fler tjejer i branschen! Om jag någon gång hamnar i en position som innebär att jag anställer folk kan jag säga direkt att om du är en tjej som söker jobbet har du en STOR fördel bara där. Det är väl lite tvek om det är helt lagligt att prioritera personer på grund av deras kön, men jag skiter i (jaja, jag vet att det inte passar för killar). Vi behöver fler tjejer!

We are girls but we still like to play

Okej, den här raden stör jag mig verkligen på! Vadå ni är tjejer men ni gillar ändå att ”play” (spela, leka, hur ska jag översätta det?). Jag trodde det var allmänt känt att tjejer vill ha kul och killar vill ha sex. Eller för att uttrycka det på ett annat sätt: Tjejer vill ha kul. Killar önskar att de skulle byta ut ‘l’ mot ‘k’.

Låt: Spellista:

Jodå, nog ser de ut att vara tjejer alltid! Rebecca är ju till och med tillsammans med Adrian Lux. Fast han ser ju i och för sig rätt gay ut, så…

Veckans låt 3-13: Dekadansen

Nuförtiden har jag Spotify Premium. Det innebär att jag kan lyssna på musik via Spotify hur mycket som helst. Det innebär att jag lyssnar på musik via Spotify hur mycket som helst. Under veckan som varit har jag testat deras radiotjänst, där man ger en artist eller låt eller spellista som underlag för vilken musik som spelas och sedan är det någon smart (?) algoritm som utifrån det väljer vilken musik som ska spelas. Jag har en playlist som jag använder för all random musik som jag kanske eller kanske inte gillar, så jag lät denna vara underlag för Spotfys radio. (Spellistan heter Bra? och kan hittas här). Jag måste faktiskt säga att jag är förvånad över hur bra Spotfy lyckades leverera. Det blir ganska mycket svensk hiphop, förmodligen för att spellistan kryllar av Maskinen och annat Frej-relaterat. Veckans låt för denna vecka blir alltså, inte helt oväntat, svensk hiphop. Det fanns en tid då jag var negativ mot svensk hiphop, men numera är jag sjukt positiv!

Det finns ett band som heter Looptroop Rockers. De är svenskar och de gör hiphop. De har bland annat gjort en låt där Sverigedemokraterna jämförs med nazister vilket ju alltid är trevligt. Jag skulle vilja hävda att de är mest kända för deras låt Professional Dreamers, från skivan med samma namn. Den låten tror jag varit med i någon reklamfilm eller något, refrängen är i alla fall oerhört välbekant. Looptroop Rockers består av Promoe, Supreme, Embee samt CosM.I.C. Promoe samt Embee har även släppt material under eget namn. Promoe är förmodligen den som är mest framgångsrik av dem, så därför är det lite smånaturligt att den här låten är en Promoe-låt.

Promoe är en jäkligt dryg kille. Han har tydligen varken klippt eller rakat sig sedan 1995, vilket förklarar hans långa skägg och hår. Han ser ut som en reggaekille som röker på oftare än han äter. Det är ju inte drygt i sig, det är bara lite av ett tecken på svaghet. Det dryga är att han inte gör det. Han tar avstånd från både droger och animalistiska produkter. Han är en jäkla vegan och förkämpe för djurrättsfrågor. Fatta vilken dryg kille! Nej, då föredrar jag mer Frej-attityden med romantisering av droger och allmänt dålig livsstil. Palla Promoe, tror att han är bättre på något sätt. Det drygaste med honom är att skulle han läsa det här och få för sig att kommentera skulle han säkert hävda att han inte alls är bättre och dra något om alla människors lika värde eller något sådant. Fy fan vilken dryg kille! Jag skulle vilja vara den knarklangare som får honom att bli beroende av heroin. Tyvärr (?) vet jag inte riktigt hur jag skulle få tag på heroin och ännu mindre hur jag skulle få Promoe att ta skiten.

Jaja, skitsamma vad han har för värderingar, på musiken låter han ju lika mycket som en kriminell knarkare som Frej Larsson, Simon Gärdenfors, Herbert Munkhammar, Marcus Price och de där. Den här låten handlar ju liksom om ungdomens förfall och innehåller lovande textrader såsom

Kör hårt till vi däckar ja

samt

Vi stoppar gift i vår musik

Sprider som medicin

samt framförallt

Promoe uppfostrar barnen

Med jazzmusik, brass och skit

HA! Just det Promoe, nu uppmuntrar du till haschrökning! Det var bättre! Nu när jag tänker efter så kanske Promoe faktiskt röker en hel del cannabis, men tycker att det inte räknas som drog (hallå, det är ju en växt) så hävdar ändå att han är anti-droger. Visserligen är det rätt drygt att tycka så också, menmen…

Det viktigaste är ju faktiskt inte budskapet, det är ju hur låten låter. Och dekadansen låter jäkligt fett. Det är, precis som i all bra hiphop, i grunden ett ganska simpelt beat som bygger upp hela låten. Sedan kan ju texten egentligen handla om vad som helst, så länge det flyter bra tillsammans med beatet. Och det gör det i den här låten. Så lyssna bara för att höra riktigt fet musik, jag orkar inte skriva mer nu.

Låt: Spellista:

Nej, det är inte Promoe på bilden ovan. Det är Kung Henry, en rappare/poet från Uppsala som är sjukt trött på att bli jämförd med Promoe bara för att båda har långt skägg/hår.

Jag är förresten i grunden negativ mot droger, om någon undrade. Men jag är inte negativ mot musik om droger. Don’t do drugs, but sing/rap about it!